SL verkar ha koll på gällande regler för hopfällbara…

Har åkt några gånger utan skydd nu. Gjorde ju det förr också men då var det annorlunda. Väsktvånget gällde och jag mer eller mindre smög med min cykel, för att slippa konfronteras av nån argsint.

Valde alltid spärren längst bort från båset och klev in i sista vagnen, för att undvika chaufförernas hökögon.

Nu är det annorlunda. Vid spärrararna har jag lyft cykeln högt, för att tydligt visa att det är en hopfällbar cykel utan skydd, jag tar med mig ner i tunnlarna.

Har ofast tagit en vända mot förarvagnen för att få möjlighet att snudd på stryka cykeln mot chauffören, innan jag tagit plats i nån av de främre vagnarna.

Allt för att testa hur upplysta de faktiskt är om gällande regler.

Men inte ett missnöjt läte nånstans, och att jag alltid haft en skärmdump lätt tillgängling i mobben, med SLs förhållningsregler angående hopfällbara cyklar, har än så länge varit helt onödigt.

Nästan lite tråkigt att inte ens nån gång stolt få upplysa nån olärd på SL hur det nuförtiden ser ut i reglementet för vikcyklar och att väskregeln numer är ungefär lika passé som det gamla västkustbandet TOTO.

Men det är ett ilandsproblem så pass obetydligt att jag inte kommer spinna vidare mer på detta.

Jag fantiserar istället belåtet om hur det kan ha sett ut när huvudkontoret kallat till möte, för att informera om att väsktvånget nu är borta och vikcyklisterna äntligen släppts helt fria.

/DS

 

Gränslöst illvett över bilar på cykelbanor

Har i skrivande stund just slagit mig ner på muren, vid Katarinagatan, strax intill en BMW som står parkerad över den lilla beskärda del som vi, som uppskattar att ta sig fram med muskelkraft, blivit tilldelade.

Här sitter jag och lurpassar medan jag bloggar på min platta.

Den skyldiga syns inte till men jag kommer att vänta här tills han (han till 99% chans) är tillbaka. Ibland får man lov att släppa fram surgubben i sig. Det är tredje bilen som valt att kraftigt begränsa mitt redan så snålt tilltagna körfält bara den senaste halvtimman.

De två andra lät jag löpa, men den här sista ska få hela mitt ihopsamlade ursinne över sig. Det hjälper inte att just han varit så vänlig att lämna nästan 10 cm, av cykelbanan, helt fri.

Den ena, av de andra två, som denna vackra dag snyltat på cyklisternas så få och ynkliga jaktmarker, var en taxichaufför som ställt sig tvärs över cykelbanan för att lasta ur nånting på Sveavägen.

Den andra, en silvrig Opel, täckte hela cykelvägen – plus 30% till.

Borde rytit i till de andra två också – så hade alla tre, mer rättvist, fått sin beskärda del av hela mitt kokande illvett.

Men nu är det som det är. Föraren till BMWn kommer få ta alltihop.

Jag förväntar mig att en medelålders vattenkammad kostymnisse med spelad pondus och taskig attityd, när som helst ska dyka upp. Han kommer att försvara sig med hull och hår och nonchalant avfärda det jag har att säga – men jag kommer vara hård. Inte vika ner mig.

För så brutalt hänsynslösa män måste få veta var gränsen går. Det är dags att räta på sig och göra sig hörd – inte bara ropa nåt och cykla vidare, som jag hittills ofta nöjt mig med.

Förr var det ännu värre, då sa jag inte ens till. Rundade bara bilen med cykeln och fortsatte – även om ogärningsmannen fanns där och jag flera gånger haft öppet mål för att sätta dem på plats.

Sen märker man att historien upprepar sig – ofta.

Det blir ohållbart att hålla irritationen stången och man börjar i förbifarten successivt höja rösten gång för gång tills det går så långt att det slår slint och man bokstavligt bara vrålar ut sin ilska.

Inte så konstruktivt kanske – dags att ändra på det nu. Ska vara sträng men rättvis. Få honom att förstå.

För det är så lågt. De har så mycket plats och vi så lite. Men inte ens den lilla pluttiga infrastruktur, cyklisterna fått att hålla till godo med, kan de lämna ifred.

Precis som för att markera för oss – som tar oss fram enbart av ren muskelkraft – att vi lever på nåder i de motorburnas herravälde.

Tar en sipp ur min hämtkaffe. Solen lyser på nåt ironiskt sätt rakt upp i mitt tvärsura anlete, bländar mig. Det ger den skyldige en mikroskopisk chans att komma undan.

Bilar kör förbi, en person i varje bil. Så klagar man på att det är trångt i stan, att det inte finns nån plats för bostäder – eller för bredare cykelbanor, utbyggd kollektivtrafik etc.

Cafègäster sitter på sommarhalvåret ihopträngda på trottoarer. Varför? Kan det bero på att staden i huvudsak är planerad för billiv – inte folkliv?

Storslagna parkeringshus ska till för att ta hand om alla soloförare som ska parkera sina bilar.

För 800:- i månaden får du fri tillgång till parkeringsrutor mitt i stan, lika stora som en mindre studentlägenhet. Alla är med och delar på subventionen – även de billösa.

Känns konstigt att sitta här och vänta på nån man bestämt sig för att skälla ut. Tror aldrig jag gjort det tidigare. Gäller att konservera den bubblande ilskan, utan den kan man ju inte skälla ut nån menar jag, handlingskraften och modet som krävs springer lätt och gömmer sig.

Nu…

Ca 5 min

Det här nog något av det märkligaste jag varit med om. Man har fantiserat och skapat sig massa föreställningar, målat upp något slags osympatiskt monster och så är människan som kommer…en liten späd kvinna, förmodligen med indiskt ursprung. Hennes ålder är näst intill oidentifierbar – nånstan mellan 22 och 45. Jag blir helt ställd. Går fram till henne, hon uppmärksammar mig, väntar på att jag ska säga nåt…får inte fram ett ord. Står bara mållös och stirrar på den lilla harmlösa personen, så långt från den jag från början föreställt mig.

– Ursäkta men du har parkerat på cykelbanan, får jag till slut ur mig med ett blygt och lite ursäktande leende på läpparna. Ilskan helt borta nu.

– Oj jag mej ursäkta så mycket, inte jag veta alla regler, förlåt, förlåt, svarar hon med ett brett leende som nästan omsluter hela hennes lilla ansikte.

– Det lugnt, svarar jag.

Trots att hon begått ett av de vardagstrafikregelbrott som upprör mig mest blir jag inte strängare än såhär denna dag. Den går helt enkelt inte.

– Ska inte göra igen lovar jag dig mycket, är det sista hon säger innan hon sätter sig i sin stora BMW och kör iväg.

Svårt att behandla alla lika. Ändå nöjd över att inte bara struntat i det hela och cyklat förbi. Finns ofta nåt att lära av att “bryta mönstret – i det här fallet att en liten indisk kvinna kan vara väldigt, väldigt avväpnande.

/DS

 

 

Finns det cyklande bylingar i Stockholm? Tydligen.

I personalrummet hade det bullats upp med obegränsade mängder av lösgodis, tidigare idag. Hämningslöst började jag hetsigt lasta in kopiösa mängder i min sockermissbrukande kropp. Blickar från irriterade kollegor riktade sig mot mig och jag såg att de tänkte: sådär mycket får man bara inte ta, det borde vara olagligt. Det fick mig, i sin tur, att tänka på poliser; tjocka poliser – och vidare (nästan helt osökt) på ickecyklande poliser.

Förra året besökte jag bl.a. Paris, Rouen, Amsterdam, Groningen och Köpenhamn. I varje stad kunde man skåda flera konstaplar bakom styret. Har en misstanke om att bylingar i Stockholm ligger efter, jämfört med de flesta andra europeiska städer, när det kommer till att trampa sig fram.

Fint med cyklande poliser (Foto:Marcus Léonarde)

Istället för att isolera sig i plåtkarosser blir poliserna en del av folklivet och kommer således närmre medborgarna.

I Oslo har man 64 cykelpoliser och i Helsingfors finns det till och med en särskild utbildning för cyklande poliser, enligt SR.

Hur intresserad av detta är man i vår egen huvudstad? Minns inte att jag sett en enda cykelpolis här.

Jag författade ett kort brev som jag skickade ut till de olika innerstadsdistriktens FB-sidor:

Hej

Har rest en del och blir glatt överraskad när jag ser cyklande poliser utomlands. Det räcker egentligen att åka till Köpenhamn för att beskåda detta trevliga inslag i stadsmiljön.

Finns ju många fördelar: miljö, motion, minskad trängsel och framförallt att poliserna skulle komma “närmre” medborgarna och bli en del av folklivet.

Att vara omsluten av en plåtkaross skapar distans och otillgänglighet.

Cykeln är också ofta snabbaste färdsättet, och man tar sig fram på ställen man omöjligt skulle ta sig fram på med bil.

I ett inlägg från Södermalmspolisens FB-sida 20/9 2012 som inleds “Cyklister, dessa cyklister” uppmanas generellt cyklister att följa trafikreglerna och det ges exempel på olika bötesbelopp vid regelbrott med cykel.

Självklart ska man följa trafikregler även som cyklist och just därför tror jag att cyklande poliser skulle kunna utgöra goda exempel om ni fanns representerade bland oss.

Ni skulle också bli mer medvetna om vilka svårigheter vi cyklister står inför vad gäller: cykelbanor som plötsligt tar slut, trafikljus som inte slår om förrän det kommer en bil, smala cykelvägar och bilister som valt att blockera vårt endaste (lagliga) vägval med sin bil.

Jag har aldrig sett en cyklande polis i Stockholm. Förekommer det överhuvudtaget? Vill ni öppna upp för detta?

Jag och många andra skulle tycka det vore väldigt positivt om ni poliser även fanns representerade bakom styret.

Med vänlig hälsning, David Sennerstrand livutanbil.se

Det har kommit in några svar, samtliga från Södermalmspolisen. De verkar vara mest aktiva på FB. Johan skriver:

“Du lär få se oss när säsongen kickar igång. Detta är något som vi diskuterat i mitt arbetslag. Kanske inte alltid uniformerat dock.”

Jag frågar vidare:

“Hur många cyklande poliser i uniform kommer det bli?

Har ni investerat i många nya polis-cyklar?

Kommer ni gå ut med detta, informera allmänheten?”

“Jag kan bara svara för mitt gäng. Det kommer att bli sporadiskt cyklande och max två åt gången. Cyklar har vi redan. Infon lär gå ut” fortsätter Johan.

Robert från samma polisdistrikt:

“…Vi försöker att cykla så mycket vi kan när tillfälle ges. Det svåra är att när det är riktig cykelsäsong så är det väldigt mycket kommenderingar såsom festivaler/fotbollsmatcher/idrottsarregamang/demonstrationer som tar vår arbetstid. Men cyklande poliser finns det och kommer även finnas iår.”

Verkar som att stockholmspoliserna ligger i lä, jämfört med Oslo.

Har frågat vidare om hur många cykelpoliser det kan röra sig om i Stockholms innerstad.

Vill man verkligen att den norska huvudstaden ska utklassa Stockholm i antal cyklande poliser?

De ser trevliga ut. Gladare på cykel! (Foto: Lennart Magnusson)

Hoppas jag får svar snart.

Fler cyklande snutar – en ny kamp att gå till mötes.

/DS