Den totalt oberömda lådvikcykelmetoden har än en gång gjort sig nyttig

I fredags tänkte jag glida med i cykelfrämjandets slörull med avgång 17:30.

Fnulade på hur jag skulle hinna lämna över dottern och lådcykeln till hennes mor vid Odenplan 17:15, sedan gå hem (7 min), hämta min cykel och cykla till stadshuset (2,5 km) och lyckas med bedriften att komma i tid.

Aningens tidsoptimistiskt kan tyckas.

Men den totalt oberömda lådvikcykelmetoden hade av nån anledning gjort sig så anonym att inte ens jag, som är en av få som använder den, hade förstånd att inkludera den i mitt livspusslande.

Tills den i sista stund av en händelse gjorde sig påmind vill säga.

Så Bella och Brompton i lådan, avlämning av Bella och Bakfiets vid Odenplan, utvecklande av medtaget färdmaterial – och jag lyckades ta mig till Slow rollen med god tidsmarginal.

Himla roligt det som händer i cykelfrämjandet nu.

Det är en schysst energi, nya krafter som ansluter sig och fler och fler börjar få upp ögonen för att cykling handlar om så mycket mer än att bara ta sig fram miljövänligt, lustfyllt, snabbt och billigt.

Det är en revolution och inget annat. Om hur vi vill att det moderna samhället ska ta sig form.

Vi var ca 60 pers i fredags.

Politiker och trafikkunniga som cyklande med och bl.a. stadsplaneringskonsult Linda Kummel berättade om vad som görs, vad som inte görs och vad som borde gjorts/göras för stadens cyklister vid utvalda platser längs turen.

Det hela avslutades med några after-slow roll på Piren vid Hornstullsstrand och cykelsamtalen gick på högvarv. Så det ska va.

Häng med på nästa om du kan!

/DS

 

Mindre smakar mer – back to the blues

Mig och min blogg uppmärksammas, glädjande nog, i aktuellt nr av cykelfrämjandets tidning Cykling.

Man blir påmind om sin brokiga väg mot sanningen, där olika former av nörderier avlöst varandra; motorbåtar, amerikanska bilar, kinesmopeder och italienska piaggios – men som till sist lett till upplysthet och resulterat i en cykeltotalitär livsstil där elden bara brunnit hetare och hetare för varje tramptag.

Var det där överdrivet?

Inte egentligen.

Jag tror verkligen på att less is more, att cykeln är det ultimata transportmedlet, den rätta livsstilen och en kombination av minimalism och genialisk enkelhet i dess heligaste form.

Min gamla gitarrlärare, som jag gick för under högstadiet och gymnasiet i Vetlanda, hade flaxat runt och sökt efter “sanningen” bland de mest svårtuggade musikstilar man kan tänka sig: sjukdjup cheesejazz, fusionspop, halvsunkig cannabisreggae och mixolydiska flumimprovisationer.

Den sista dagen innan jag tog studenten berättade han att han till slut funnit vad han så febrilt sökt efter.

– Bluesen, David, det är där hemligheten finns.

– Men det är ju liksom det man håller på med på första gitarrlektionen, liksom tre ackord och lite mollpenta, skit enkelt ju?! suckade jag

– Precis, nu sa du det själv – i enkelheten, det är där du hittar det, svarade han lite smått högtravande.

Men han hade fullständigt rätt.

Det är lite så det känns med mitt obotliga cykelintresse.

Jag har hittat hem till bluesen, men i annan gestalt: med trampor, kedja skinnsadel och ram.

Back to the blues.

Mitt hem är i sadeln.

/DS

 

Cykling har väl ingen lågsäsong?

Har väldigt svårt för att börja prata om lågsäsong när det kommer till cykling.

Tycker det är trist att lånecykelstationerna gapar tomma och SL skyltar med budskapet: “Tycker du det är för kallt att cykla? Ta bussen” (ungefär).

Ändå är det glesare mellan blogginläggen än på länge. Som att jag själv faktiskt går med på att det finns en period där cykeln är ett mindre hett transportalternativ.

Isåfall handlar det om den här mörka och milda perioden innan vintern bryter ut. För vintercykling blir hetare och hetare år för år, det kan få förneka.

Att börja argumentera emot den är inte smartare än att försöka få folk att på vintern sluta åka skidor.

Vintern är en fantastisk period att visa omgivningen, lånecykelsystemet och tvivlarna att dubbdäck är fantastiskt och att cykelsäsongen varar tolv månader om året.

En vintercyklares dagbok

Har ännu inte skaffat en bra vintercykel.

Kan inte bestämma mig för om det ska va en sportig dyr cyclo cross eller en billig skrutt som ständigt får stå redo med dubdäcken på, i cykelrummet.

Ett tecken på att cykelentusiasmen ger vissa tecken på närvaro även i november, är att jag fick besök av cykelfrämjandet förra veckan för en intervju om min blogg och cykellivsstil.

Den kommer att publiceras i deras tidning Cykling.

Intressanta samtal om hur det kom sig att man gled in på det här med att vart man än ska, blanda in cykeln som transportmedel.

För mig var kicken att lappa ihop pendlingen, i mitt utspridda yrkesliv, med hjälp av en hopfällbar cykel.

Att lyckas ta mig till mina båda arbetsplatser Vadstena (östergötland) och Ekeby (Uppsala) genom kombinationen vikcykel+tåg, på “biltider”, fick mig att starta denna blogg och väckte lusten att dela mina erfarenheter.

Utan vikcykeln skulle bilen bli nödvändig för att klara arbetspendlingen på rimliga tider.

Det räcker att tänka tillbaka på anledningen till att man blev cykelfrälst, för att fyllas med lust till både cyklandet och bloggandet, och att spola ner det osmakliga begreppet cykellågsäsong i toaletten för gott.

/DS