Är detta sveriges bredaste cykelfält?

På Norra stationsgatan finns de.

Tre meter brett – samma som på andra sidan.

Existerar någon konkurrenskraftig motsvarighet bland cykelfält i detta land? Tror inte det.

Går jag igång? Nej, endast rätt-planerade cykelbanor (separerade från övrig trafik) kan få mig på fall.

Därmed inte sagt att detta inte är välkommet, tvärtom. Det är mäktigt och storslaget att cyklisterna, för en gångs skull, på ett endaste ställe i stan, tilldelats samma tilltagna yta som bilisterna.

De breda cykelfälten varar några hundra meter. Att cykelinfrastrukturen dramatiskt smalnar av med ca 75% – båda (alla) håll, ska vi inte gå in på denna dag.

IMG_4924

 

 

I’m a bikepacker yes I am – part 2

Budapest 09:30

Lite besviken på Wien. Kände på mig att staden inte riktigt var min kopp te. Eller som en holländska jag träffade vid en parkbänk utanför Schönbrunn sa ”It’s kerken and kerken and kerken and they all look just the same”.

Nu var jag där i ungefär sex timmar innan jag åkte vidare mot Buda och kände mig tillfälligt lite mätt på tågresandet, vilket kanske bidrog till helhetsintrycket.

Men cykelbanor fanns det gott om. Har tidigare hört att det är vansinnigt mycket trafik i Wien. Har man fått en sån föreställning tar man för givet att cykelinfrastrukturen lyser med sin frånvaro. Men icke. Massor av biltrafik – ja. Många mil cykelbanor (1200 km) – också ja.

Så här ser det ganska ofta ut. Brett och fint.

Man har fattat att cykelbana mot enkelriktat är helt rätt och funkar utmärkt.

Det finns ett lånecykelsystem. Första timmen är gratis. Behöver man cykeln längre kostar det – väldigt lite.

Finns en hel del cykelvänlighet här, men även också några problem.

– Cykelinfrastrukturen hänger inte ihop – och då hjälper det inte att den bitvis är lysande.

– Skyltningen är under all kritik.

– För mycket biltrafik känns som ett överliggande ständigt hot.

– Folk cyklar inte. Har aldrig varit i en stad med så mycket outnyttjad cykelinfrastruktur. Det är glest mellan cyklisterna, ett helt förfärligt vansinnigt sorgligt faktum.

Det är inte heller så kuperat som jag föreställt mig, så det är ingen egentlig bortförklaring till avsaknaden av cyklister (de finns ju såklart, men få).

Berlin är en mycket bättre cykelstad men med sämre och smalare cykelvägar. Hur? Där hänger det ihop, känns enhetligt, man har sin plats liksom, det är förutsägbart. I Wien kan man plötsligt få stångas ute i tät aggressiv biltrafik och det fina cykelväg(ej)nätet är plötsligt som bortblåst.

Från Wien tar det bara två och en halv timma till Budapest med tåg. Budapest rankas på en delad trettonde plats i Copenhagenize index ranking över cykelsnälla städer. Bäst i öst helt enkelt.

Kom hit igår vid sjutiden och blev aningens knockad. Rullade ner mot Donau med min Brompton, till broarna och vykortsvyerna och, kanske inte bara stod och gapade, men var ändå – berörd.

Efter en kort upptäcktsfärd, ibland cykelbar, ibland ocykelbar, checkade jag in på ett hotell. För 350:- spänn fick jag ett jätte fint litet singelrum i bra kvarter på Pest-sidan.

Efteråt letade jag vegetariska restauranger och fann Budapest hummus bar och åt helt suveräna falaflar som simmade i en läcker hummusröra med olivolja pinjenötter.

En värdig vegetarisk måltid

Efter föregående natt på tåget var jag rätt trött vid elvatiden och gick tillbaka till hotellet.

Nu har jag precis, med tanke på priset, fått en bra frukost med chokladcroissant (turkist och inte franskt har jag precis lärt mig) och allt.

Nu ska jag boka ett Airbnb-place. Roligare än hotell.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

På Götgatan Södermalm ligger nu lilla Köpenhamn

Det här känns lite science fiction. Ett bilkörfält i vardera riktning har slaktats till förmån för cyklister. I Stockholm! Nu är det så gott som färdigt. Okej, bara på prov ett år men har svårt att tänka mig att det här inte uppskattas till den grad, inte bara av cyklister utan även av människor som gillar trottoarhäng, som krävs för att ordet ”pilot” ska raderas från ”projekt”.

För där den gamla underdimensionerade cykelbanan fortfarande gör sig påmind (och så lär det va så länge detta kallas pilotprojekt – sen blir det trottar?) finns nu gula, för Sthlm ovanligt roliga, platser att sätta sig ner med en kopp kaffe eller en tidning och slappa en stund.

Det är kanske det som gör mest intryck på mig. När man omfördelar felfördelat utrymme, som Pilotplats cykel är ett utmärkt exempel på, blir resultatet inte bara förbättrade och konfliktreducerande ytor mellan olika trafikslag – utan bidrar också till en långt mer mänsklig och modern stad. Platser där människor vill va får potential att poppa upp lite här och var.

Omvandlingen till cykelstad är minst sagt även positivt för människor som önskar ta sig fram på annat sätt än cykel. Räcker inte det för att ett sånt här smakfullt initiativ ska inspirera och få stöd för att sprida sig över resten av stan också?

På alla platser där det är möjligt?

Cykelturister på Bike fridays verkar uppskatta de väl tilltagna cykelbanorna

Följderna, klagomålen från arga bilister som känner sig berövade på deras rättmätiga plats, lär göra sig hörda; men förhoppningsvis överväger de positiva synpunkterna de negativa. Har just använt mig av Stockholms stads app Tyck till och lovordat projektet. Hoppas många gör likadant och visar att varje litet steg mot en människovänligare stad – är något stockholmarna faktiskt uppskattar.

Många av mina airbnb-gäster från när och fjärran har kommenterat antalet cyklister i Sthlm – och att det här verkar vara en riktig cykelstad. Även under vårt besök i Tallin (Tallin Bicycle Week) förra veckan, berättande många tallinbor om att de önskar sig en cykelstad i klass med Köpenhamn, Amsterdam och…Stockholm?

Gröna vågen-timer för cyklister. Cyklister som håller en jämn hastighet ska få grönt i flera korsningar. Timern räknar ner till nästa grönljus.

Jag vill ju så gärna att min hemstad ska vara en riktig cykelstad – så jag håller käften, instämmer till och med en aning, men vet ju såklart att jag håller inne med en helt annan sanning. Men med fler initiativ som Pilotplats cykel kommer jag slippa att ljuga för mig själv och mina gäster. Så mer sånt här. Fort. Gör mig till en stoltare stockholmare amen.

/DS

 

 

En mänskligare stad – det är vad cykelfrågan handlar om

När man som jag umgås med många ocykelfrälsta som börjar tröttna på att många diskussioner med mig landar, även om det började nån helt annanstans, i något cykelrelaterat, är det lätt att känna sig en smula kvävd.

Men cykelfrågan måste lyftas upp och försvaras till varje pris. Folk som avfärdar cykleriet som vilken annan form av nörderi som helst, har bara svårt att se helheten. Att det faktiskt, under ytan, rör sig om riktigt feta politiska storfrågor.

Satt på det populära socialisthaket Carmen för ett tag sen. Atmosfären är öppen och de politiska samtalen går ständigt på högvarv (det är nog det jag gillar med Carmen). En man i trettioårsåldern slog sig ner vid vårt bord, presenterade sig, frågade vad vi röstade på (carmenkutym) och berättade att han själv röstar på vänsterpartiet (vilket iofs är ganska höger på Carmen). Jag försökte såklart styra in diskussionen på behovet av utbyggd och förbättrad cykelinfrastruktur och berättade även om min blogg.

Han tyckte att cykling var väl bra men att det, i skuggan av de större politiska frågorna, närmast var en ickefråga och var märkbart förvånad över att jag engagerade mig i en jämförelsevis ”så liten fråga”.

Provocerande såklart – men tyvärr verkar många inte riktigt bemöda sig med att reflektera över vad cyklandets vara eller ickevara innebär för samhället i stort. Därmed förpassas ofta cykeldebatten till slutna sällskap för oss redan övertygade ”där vi kan få hålla på” när den i själva verket borde lyftas upp i fler sammanhang och bli till den dignitära, långt mer omfattande, högstatusfråga den förtjänar.

Vad blir följderna av att, på allvar, skapa en världscykelstad, promenadstad, med den bästa kollektivtrafiken och samtidigt gå så hårt åt privatbilismen att inte ens den mest välbärgade djursholmaren dagligen alena kan ta suven till jobbet i city?

Såg ”Den mänskliga staden” på UR för ett tag sen, vilken för övrigt alla borde se. Den danska arkitekten Jan Ghel har, sen han bidrog till bilbefriandet av Strøget i Köpenhamn, erhållit stor internationell trovärdighet för hans teorier om vad stadsplanering innebär för mänskligt beteende. Genom att skapa utrymme för fotgängare och cyklister lever staden upp och tidigare döda stadsdelar får plötsligt nytt liv – människor börjar automatiskt söka sig dit. Platser, där folk vill va, börjar att ta form.

Ska storstadsmiljön vara till för bilen eller människan? Det är den sammanfattade frågeställningen. Vi vet nu att det inte funkar att försöka bygga bort bilträngseln. Det enda som händer är att man skapar en himla massa öde och folktomma platser samtidigt som trafikkaoset fortsätter iallafall. Och det har aldrig varit lika sant som idag då fler flyttar till storstäderna än någonsin. Det ställer högre krav på yteffektiva transportsätt utan historisk motsvarighet.

Tittar man på vår egen huvudstad så finns ett område som urskiljer sig. Politiker kilar sig i skallen och undrar vad man ska göra av de öde, i stockholmsperspektiv rätt pinsamma, kvarter runt Sergels torg, där inte ens bankerna vill hålla till längre. Döda gator där ingen vill va, som i bästa fall gör mest nytta som en pedagogisk påminnelse av resultatet över modernismens ovarsamma kortsåg lett av den socialdemokratiske bilstadsfadern Hjalmar Mehr. Ett skräckexempel av efterföljande konsekvenser av att sätta bilen före människan. Ner med Klarakvarteren upp med Hjalmarkvarteren, bort människor – kom bilar; det var Hjalmars paroll.

Det är bara att välja sida. Hjalmar Mehr VS Jan Ghel, Strøget VS Sergels torg. Lägger man sin röst på Jan Ghel och tror att det ligger något i hans filosofi om hur storstadsarkitekturen har förmåga att döda eller levandegöra stadsmiljöer, så finns inga kompromisser. Privatbilismens ytor måste begränsas radikalt. Vågar politikerna göra vad som krävs? Snacka och romantisera om promenadstad är en sak, verkställa i praktiken en annan.

Mot en attraktiv, trivsam storstad med ren luft och rikt folkliv – får man helt enkelt finna sig i att ta sig fram genom att gå, cykla eller åka kollektivt. Och det behöver ju faktiskt inte va så dumt. När Obama var på besök förra året förbjöds mer eller mindre biltrafik och till följd minskade den giftiga gasen kväveoxid med 30% på nån dag och många såg för första gången det vackra i ett Stockholm med kraftigt reducerad biltrafik. Få klagade, alla anpassade sig och enligt en undersökning ville plötsligt mer än varannan stockholmare att politikerna skulle börja jobba mot en bilfri innerstad; mot en stad som sätter människan före bilen.

Det är bland annat det här som cykeldiskussionen i huvudsak handlar om. Inte bara prylfixering och allmänt nörderi. Det handlar om att skapa livable cities. Och det är ju faktiskt rätt viktigt om man tänker till.

/DS

 

 

Nästan så att två cyklar får plats

Arbete med ny beläggning av cykelfält på Torsgatan när jag gick förbi sent igår kväll.

Det är nästan så att två cyklar får plats på bredden utan att snylta utrymme från bilfilen.

Åtminstone cyklar utan styren, och förare.

Såna är tyvärr ganska ovanliga…

Nu ska vi ju applådera alla cykelförbättrande åtgärder, men hade man verkligen inte kunnat göra dem nån decimeter bredare?

När man ändå är igång menar jag.

/DS

 

Critical Mass

Critical Mass är egentligen ingen organisation utan bara enskilda cyklister som träffar andra som delar åsikten att en stad borde domineras av cyklar och inte bilar.

Critical Mass i Chicago

I Budapest 2007, på internationella bilfria dagen, hölls den hittills största Critical mass med 30 000 cyklande bilskeptiker.

Critical Mass Budapest 2007 Carfree day

Själva Critical Mass-begreppet syftar till att ju fler cyklister som finns på vägarna, ju säkrare blir det att cykla.

I dokumentärfilmen Return of the scorcher av Ted Whites (1992) – beskrivs hur kinesiska cyklister tvingades stanna när de skulle ta sig över större bilvägar; men när tillräckligt många cyklister samlats kunde de ta sig över vägen – med livet i behåll – i större klungor. White kallade fenomenet kritisk massa och frasen, som närmast förknippats med kärnfysik, blev även ett cykelbegrepp.

Hela Return of the scorcher hittar du här

Critical Mass Stockholm april 2011

Vill man hålla sig uppdaterad så kolla FB. Stlhm finns här.

Nästa gång det är dags är fre 26/4 17:30 samling Medborgarplatsen. Och man behöver garanterat inte visa stjärten.

/DS

 

Vikcykelfajten är vunnen – SL tar bort väsktvånget

Det lite käcka men diskreta du-har-mail-ljudet från paddan skvallrade om att det rörde sig om ett glädjebud. Det lät på nåt märkligt vis både hopfullt och upplyftande. Kanske ett genombrott i fällcykelkampen, tänkte jag. Som tur var stämde mina föraningar till punkt- och pricka.

Läs och njut:

”Hej David!

Det är beklagligt vi inte har uppmärksammat beslutet, men vi har efter ditt samtal fört ett resonemang här hos oss och vi kommer att ändra villkoren avseende medtagande av hopfällbar cykel. Information till kund kommer att läggas ut på sl.se med en del förhållningsregler (visa hänsyn till andra resenärer, cykeln förvaras vid barnvagnsutrymmet på buss (som övrigt medtaget bagage) och får medtagas i mån av plats (gäller även resenärer med barnvagn). Cykeln får inte placeras i gångar i tunnelbana eller pendeltåg (av utrymningsskäl, gäller även resenärer med barnvagn)). Information kommer även att gå ut till trafikpersonalen. Min förhoppning är att vi får det klart till den 1 mars när den riktiga cykelsäsongen drar igång!

Tack för att du belyste den här frågan. Har du flera synpunkter är du välkommen att återkomma!

Med vänlig hälsning Sandra Benngård”

Ungefär samma regler som för barnvagn. Inget skydd eller väsktvång. Man får helt enkelt lita till vikcyklistens omdömesförmåga att inte gå omkring och skita ner sina medresenärer i fortsättningen. Har man fått in en endaste rapport inom tio år, att detta skulle hänt – blir jag mycket förvånad.

Sandra Benngård fortsätter att berätta att frågan verkligen ”tagit skruv” hos SL, vilket hon tycker är skoj, och tackar mig än en gång för att jag uppmärksammade dem på den.

Alltså vidare diskussion på huvudkontoret. Det ja! Jag lyfter på hatten och glädjer mig åt att ha förgyllt SL-tjänstemännens tillvaro med givande och samhällsnyttiga samtalsämnen rörande hopfällbara cyklar.

Hon ber mig även att upplysa mina läsare om att nämnda förhållningsregler i detta inlägg, kan komma att behöva kompletteras en aning.

Jag var nära att ge upp. Har ringt och mejlat så himla mycket om det här. Känns grymt att det här gick vägen och jag har banne mig fått blodad tand – trots att det bara är ett litet, litet steg i rätt riktning mot cykelutopin.

Det fina med denna regelförändring är även att nu kommer folk se- och bli medvetna om att man kan kombinera cykel- och tåg på detta sätt. Gömmer man den i en väska så förblir ju folk oupplysta.

Ett litet sidospår. Vår fina dyra pump, Joe Blow, som vi ställt i cykelrummet, har varit borta ungefär sen jag drog igång detta fällcykelkrig. Stulen trodde vi, men idag när jag kom hem från jobbet, ledande min cykel ner mot cykelrummet, hade en städare just låst upp en intilliggande förrådsdörr som nu stod på glänt. Av en händelse tittade jag in, och där stod den. Den fina gula pumpen. Återfunnen. Nästan samma timma som jag via mejlet fått reda på att SL kapitulerat och kampen var vunnen.

Det väljer jag att se som ett symboliskt tecken på att det här är startskottet på en cykelrenässans utan historisk motsvarighet.

Nu öppnar jag en kall för att fira…

God natt alla trampande hjältar därute.

/DS

 

Filmserien Bilar olämplig för barn

Nästan alla barn älskar den animerade filmserien Bilar. Utom vår Bella då, eftersom vi valt att hålla henne borta från olämpligheter som lätt kan ge de små skruvade samhällsideal.

Tar jag i nu? Ja, men hon måste bli mer ståndaktig innan hon utsätts för dålig propaganda med syftet att göra bilsamhället ännu mer dominant i stadsinfrastrukturen.

Det är osmakligt att, som i Pixarfilmerna, ge bilar person- och karaktär, när de i själva verket är stendöda ohållbarhetsmaskiner.

Barn är mjuka och bilar är hårda. Det kan ingen förneka.

Men varför är jag så uppriven då? Tar jag inte i lite väl mycket i mitt fördömande av dagens småbarnskultur? Absolut men…

…det är nämligen på det sättet att vi varit med om nåt väldigt alarmerande, och om vi inte säger stopp nu – kommer utopin om hållbara städer med ren luft, där man tar sig fram genom att cykla, gå- eller åka kollektivt – aldrig att bli verklighet.

Vi var nämligen hos Bellas bästis och hans familj, här om kvällen.

”Då är det nog dags för oss att gå hem”, säger Hanna efter ett par timmar.

”NI KAN INTE KOMMA HEM FÖR NI HAR INGEN BIL” svarar Bellas lilla bästis så att både Hanna och jag bara står och gapar.

Bästisen är fullständigt besatt av filmerna Bilar och redan av den uppfattningen, innan tre år fyllda, att om man inte har bil, kan man heller inte ta sig hem. Det är sorgligt.

Barn måste hållas borta från den här typen av underhållning. Varför finns ingen motsvarande animerad filmserie Cyklar – att ta till som motgift.

/DS

 

En riktigt ful och ångestframkallande bild

 
En riktigt ful och ångestframkallande bild

En SUV på en cykelbana. Så FULT.

Detta måste upphöra. Den lilla ytan vi cyklister blivit tilldelade uttnyttjas alltför ofta av hänsynslösa bilister.

Jag drömmer mardrömmar om att jag irriterat tar i lite extra, får upp farten, ska just till att passera den fula bilen, då dörren till förarplatsen hastigt slängs upp och jag dånar, i full fart, rakt in i den. Föraren, en jovialisk man i medelåldern från Östermalm, kollar efter skador på bilen, skriker till mig: ”Du har gjort ett märke här! Förbannade cyklist!”

Förnedrelsen är total. Han rättar till skjortan, suckar och går därifrån. Jag blir hjälplöst liggande och det sista jag ser är en ännu större SUV med en ännu tjockare jovialisk man från Östermalm, som är på väg, i en hiskelig fart, rakt mot platsen där jag ligger. Jag kan inte flytta mig, benen lyder inte, det är kört, och sen…vaknar jag.

Det är inte bara, enlig lagen, förbjudet att parkera bilar på cykelbanor. Det är inte ens tillåtet att stanna där. Enda gången en bil har något att göra på en cykelbana är då bilen ska korsa den, och då har cyklar företräde.

Undrar hur många Stockholmsbilister som bryr sig.

/DS

 

Hurra för cykelvägar i rondeller!

En fantastisk grej med cykelstäder som Köpenhamn och Amsterdam är att man är tänkt på, även i rondeller.

Med stor förtjusning upptäckte jag att det kanske börjar bli verklighet även i Stockholm.

Vad jag kan komma på har jag aldrig sett detta vackra på hemmaplan:

 

För bevandrade i Stockholmsregionen finns ”cykelrondellen” mellan Örnsberg och Axelsberg. Hägerstensvägen sydvästerut.

Hurra!

/David