När man som jag umgås med många ocykelfrälsta som börjar tröttna på att många diskussioner med mig landar, även om det började nån helt annanstans, i något cykelrelaterat, är det lätt att känna sig en smula kvävd.

Men cykelfrågan måste lyftas upp och försvaras till varje pris. Folk som avfärdar cykleriet som vilken annan form av nörderi som helst, har bara svårt att se helheten. Att det faktiskt, under ytan, rör sig om riktigt feta politiska storfrågor.

Satt på det populära socialisthaket Carmen för ett tag sen. Atmosfären är öppen och de politiska samtalen går ständigt på högvarv (det är nog det jag gillar med Carmen). En man i trettioårsåldern slog sig ner vid vårt bord, presenterade sig, frågade vad vi röstade på (carmenkutym) och berättade att han själv röstar på vänsterpartiet (vilket iofs är ganska höger på Carmen). Jag försökte såklart styra in diskussionen på behovet av utbyggd och förbättrad cykelinfrastruktur och berättade även om min blogg.

Han tyckte att cykling var väl bra men att det, i skuggan av de större politiska frågorna, närmast var en ickefråga och var märkbart förvånad över att jag engagerade mig i en jämförelsevis “så liten fråga”.

Provocerande såklart – men tyvärr verkar många inte riktigt bemöda sig med att reflektera över vad cyklandets vara eller ickevara innebär för samhället i stort. Därmed förpassas ofta cykeldebatten till slutna sällskap för oss redan övertygade “där vi kan få hålla på” när den i själva verket borde lyftas upp i fler sammanhang och bli till den dignitära, långt mer omfattande, högstatusfråga den förtjänar.

Vad blir följderna av att, på allvar, skapa en världscykelstad, promenadstad, med den bästa kollektivtrafiken och samtidigt gå så hårt åt privatbilismen att inte ens den mest välbärgade djursholmaren dagligen alena kan ta suven till jobbet i city?

Såg “Den mänskliga staden” på UR för ett tag sen, vilken för övrigt alla borde se. Den danska arkitekten Jan Ghel har, sen han bidrog till bilbefriandet av Strøget i Köpenhamn, erhållit stor internationell trovärdighet för hans teorier om vad stadsplanering innebär för mänskligt beteende. Genom att skapa utrymme för fotgängare och cyklister lever staden upp och tidigare döda stadsdelar får plötsligt nytt liv – människor börjar automatiskt söka sig dit. Platser, där folk vill va, börjar att ta form.

Ska storstadsmiljön vara till för bilen eller människan? Det är den sammanfattade frågeställningen. Vi vet nu att det inte funkar att försöka bygga bort bilträngseln. Det enda som händer är att man skapar en himla massa öde och folktomma platser samtidigt som trafikkaoset fortsätter iallafall. Och det har aldrig varit lika sant som idag då fler flyttar till storstäderna än någonsin. Det ställer högre krav på yteffektiva transportsätt utan historisk motsvarighet.

Tittar man på vår egen huvudstad så finns ett område som urskiljer sig. Politiker kilar sig i skallen och undrar vad man ska göra av de öde, i stockholmsperspektiv rätt pinsamma, kvarter runt Sergels torg, där inte ens bankerna vill hålla till längre. Döda gator där ingen vill va, som i bästa fall gör mest nytta som en pedagogisk påminnelse av resultatet över modernismens ovarsamma kortsåg lett av den socialdemokratiske bilstadsfadern Hjalmar Mehr. Ett skräckexempel av efterföljande konsekvenser av att sätta bilen före människan. Ner med Klarakvarteren upp med Hjalmarkvarteren, bort människor – kom bilar; det var Hjalmars paroll.

Det är bara att välja sida. Hjalmar Mehr VS Jan Ghel, Strøget VS Sergels torg. Lägger man sin röst på Jan Ghel och tror att det ligger något i hans filosofi om hur storstadsarkitekturen har förmåga att döda eller levandegöra stadsmiljöer, så finns inga kompromisser. Privatbilismens ytor måste begränsas radikalt. Vågar politikerna göra vad som krävs? Snacka och romantisera om promenadstad är en sak, verkställa i praktiken en annan.

Mot en attraktiv, trivsam storstad med ren luft och rikt folkliv – får man helt enkelt finna sig i att ta sig fram genom att gå, cykla eller åka kollektivt. Och det behöver ju faktiskt inte va så dumt. När Obama var på besök förra året förbjöds mer eller mindre biltrafik och till följd minskade den giftiga gasen kväveoxid med 30% på nån dag och många såg för första gången det vackra i ett Stockholm med kraftigt reducerad biltrafik. Få klagade, alla anpassade sig och enligt en undersökning ville plötsligt mer än varannan stockholmare att politikerna skulle börja jobba mot en bilfri innerstad; mot en stad som sätter människan före bilen.

Det är bland annat det här som cykeldiskussionen i huvudsak handlar om. Inte bara prylfixering och allmänt nörderi. Det handlar om att skapa livable cities. Och det är ju faktiskt rätt viktigt om man tänker till.

/DS