Bikes vs cars

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten (Banana!, Big boys gone bananas) är på gång med ett nytt filmprojekt som kanske kan bidra till förändring.

— Folk står inte ut längre, de kommer ingenstans i trafiken. Bilen fungerar inte som frihetsinstrument och bilreklamen ljuger.

Fredrik Gertten fick försäljningen av rättvisemärkta bananer att öka kraftigt i Sverige, då hans film om arbetarna som blivit sjuka av att jobba på de hårt besprutade bananplantagen, sändes. Efterspelet, då det mäktiga bananbolaget Dole stämde det lilla svenska filmbolaget för förtal, gjorde honom själv känd över hela världen.

Längtar till premiär!

Lyssna på senaste avsnittet av Klotet på Sveriges radio.

Filmen är ett kickstarterprojekt. Halva är inspelad men för att produktionen ska kunna slutföras behövs din hjälp. Läs mer här.

/DS

 

Kloka ord av Dalai Lama men cykelversionen är ännu mer tragisk

 

Dessa visdoms ord kan, väldigt subtilt och respektfullt, omarbetas – för att istället, med likvärdig trovärdighet, passa in lika bra på ickecyklisten.

Dalai Lama svarade på frågan vad som förvånar honom mest;

– Ickecyklisten. Hon offrar hälsan för att förlora pengar.

Sedan offrar hon pengar på gymkort för att få tillbaka hälsan.

Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon glömmer att allt hon vill är att cykla idag.

Följden blir att ickecyklisten inte kommer att cykla, varken idag eller i framtiden.

Hon lever som att man alltid kan skjuta upp cyklandet till morgondagen.

Och så dör hon utan att ens någonsin ha cyklat.

 

Cykelversionen är ju nästan ännu mer tragisk är originalet. Tror DL hade gett sitt samtycke.

/DS

 

Gränslöst illvett över bilar på cykelbanor

Har i skrivande stund just slagit mig ner på muren, vid Katarinagatan, strax intill en BMW som står parkerad över den lilla beskärda del som vi, som uppskattar att ta sig fram med muskelkraft, blivit tilldelade.

Här sitter jag och lurpassar medan jag bloggar på min platta.

Den skyldiga syns inte till men jag kommer att vänta här tills han (han till 99% chans) är tillbaka. Ibland får man lov att släppa fram surgubben i sig. Det är tredje bilen som valt att kraftigt begränsa mitt redan så snålt tilltagna körfält bara den senaste halvtimman.

De två andra lät jag löpa, men den här sista ska få hela mitt ihopsamlade ursinne över sig. Det hjälper inte att just han varit så vänlig att lämna nästan 10 cm, av cykelbanan, helt fri.

Den ena, av de andra två, som denna vackra dag snyltat på cyklisternas så få och ynkliga jaktmarker, var en taxichaufför som ställt sig tvärs över cykelbanan för att lasta ur nånting på Sveavägen.

Den andra, en silvrig Opel, täckte hela cykelvägen – plus 30% till.

Borde rytit i till de andra två också – så hade alla tre, mer rättvist, fått sin beskärda del av hela mitt kokande illvett.

Men nu är det som det är. Föraren till BMWn kommer få ta alltihop.

Jag förväntar mig att en medelålders vattenkammad kostymnisse med spelad pondus och taskig attityd, när som helst ska dyka upp. Han kommer att försvara sig med hull och hår och nonchalant avfärda det jag har att säga – men jag kommer vara hård. Inte vika ner mig.

För så brutalt hänsynslösa män måste få veta var gränsen går. Det är dags att räta på sig och göra sig hörd – inte bara ropa nåt och cykla vidare, som jag hittills ofta nöjt mig med.

Förr var det ännu värre, då sa jag inte ens till. Rundade bara bilen med cykeln och fortsatte – även om ogärningsmannen fanns där och jag flera gånger haft öppet mål för att sätta dem på plats.

Sen märker man att historien upprepar sig – ofta.

Det blir ohållbart att hålla irritationen stången och man börjar i förbifarten successivt höja rösten gång för gång tills det går så långt att det slår slint och man bokstavligt bara vrålar ut sin ilska.

Inte så konstruktivt kanske – dags att ändra på det nu. Ska vara sträng men rättvis. Få honom att förstå.

För det är så lågt. De har så mycket plats och vi så lite. Men inte ens den lilla pluttiga infrastruktur, cyklisterna fått att hålla till godo med, kan de lämna ifred.

Precis som för att markera för oss – som tar oss fram enbart av ren muskelkraft – att vi lever på nåder i de motorburnas herravälde.

Tar en sipp ur min hämtkaffe. Solen lyser på nåt ironiskt sätt rakt upp i mitt tvärsura anlete, bländar mig. Det ger den skyldige en mikroskopisk chans att komma undan.

Bilar kör förbi, en person i varje bil. Så klagar man på att det är trångt i stan, att det inte finns nån plats för bostäder – eller för bredare cykelbanor, utbyggd kollektivtrafik etc.

Cafègäster sitter på sommarhalvåret ihopträngda på trottoarer. Varför? Kan det bero på att staden i huvudsak är planerad för billiv – inte folkliv?

Storslagna parkeringshus ska till för att ta hand om alla soloförare som ska parkera sina bilar.

För 800:- i månaden får du fri tillgång till parkeringsrutor mitt i stan, lika stora som en mindre studentlägenhet. Alla är med och delar på subventionen – även de billösa.

Känns konstigt att sitta här och vänta på nån man bestämt sig för att skälla ut. Tror aldrig jag gjort det tidigare. Gäller att konservera den bubblande ilskan, utan den kan man ju inte skälla ut nån menar jag, handlingskraften och modet som krävs springer lätt och gömmer sig.

Nu…

Ca 5 min

Det här nog något av det märkligaste jag varit med om. Man har fantiserat och skapat sig massa föreställningar, målat upp något slags osympatiskt monster och så är människan som kommer…en liten späd kvinna, förmodligen med indiskt ursprung. Hennes ålder är näst intill oidentifierbar – nånstan mellan 22 och 45. Jag blir helt ställd. Går fram till henne, hon uppmärksammar mig, väntar på att jag ska säga nåt…får inte fram ett ord. Står bara mållös och stirrar på den lilla harmlösa personen, så långt från den jag från början föreställt mig.

– Ursäkta men du har parkerat på cykelbanan, får jag till slut ur mig med ett blygt och lite ursäktande leende på läpparna. Ilskan helt borta nu.

– Oj jag mej ursäkta så mycket, inte jag veta alla regler, förlåt, förlåt, svarar hon med ett brett leende som nästan omsluter hela hennes lilla ansikte.

– Det lugnt, svarar jag.

Trots att hon begått ett av de vardagstrafikregelbrott som upprör mig mest blir jag inte strängare än såhär denna dag. Den går helt enkelt inte.

– Ska inte göra igen lovar jag dig mycket, är det sista hon säger innan hon sätter sig i sin stora BMW och kör iväg.

Svårt att behandla alla lika. Ändå nöjd över att inte bara struntat i det hela och cyklat förbi. Finns ofta nåt att lära av att “bryta mönstret – i det här fallet att en liten indisk kvinna kan vara väldigt, väldigt avväpnande.

/DS

 

 

Håller hela Sverige på att bli ett enda stort inomhuscentrum?

Håller hela Sverige på att bli ett enda stort inomhuscentrum

Med en totalyta på 93 000 m2, tvåhundra butiker, tre våningar och 3200 parkeringsplatser slog Scandinaviens största köpcentrum Emporia upp portarna i Hyllie, en bit utanför Malmö i slutet på oktober.

Men tyvärr Malmö, tiden då ni kan stoltsera med Scandinaviens största… kommer att bli kort. Solna stad är nämligen i full gång med byggandet av en enorm inomhusgalleria, intill den nya arenan. Den ska bli mer än tre gånger så stor och kommer med råge bli det mest kolossala vi nånsin sett, genom det 300 000 m2 stora Mall of Scandinavia.

Med 4000 parkeringsplatser och med direktanslutning till både E4 och E18 kan det ju inte bli annat än stor fet kommersiell succé.

Stora köpcentrum har även visat sig väldigt effektiva när det gäller att ta död på småbutiker inne i stadskärnor, i synnerhet småstäder på glesbygden.

I min egen uppväxtort, Vetlanda, är det ett faktum. För några år sedan slog man upp ett gäng byggkomplex som närmast kan beskrivas som stora lagerlokaler, bl.a. Köp- och släng varuhuset Karlsson. Ett par kilometer från stadskärnan, intill en rondell, har storkedjorna nu etablerat sig. Och se där, idag finns ett stort utbud av tomma butikslokaler, mitt i stan, för den som vill- och vågar.

Varför blir man inte förvånad?

En näst intill liknande historia passar in på min tjejs hemkommun, Bollnäs. Ett köpcentrum har etablerat sig utanför stan sen några år tillbaka och innerstan blöder.

Det funkar ungefär som stora bulldozers som plattar till varenda mindre näringsidkare den kommer åt.

Stadskärnor holkas ur och övergivna lokaler vittnar om att här fanns det liv en gång, här fanns entusiastiska försäljare och hit kunde man ta sin cykel.

Varför? Jo, för att många föredrar att gå på stan inomhus. Hellre parkera bilen på någon av de tusentals parkeringsplatserna och träda in i något som närmast kan beskrivas som en jättestor låda, ofta av plåt, eller ibland gigantiska glasövertäckta växthus där du förväntas sätta sprätt på månadspengen.

Så smidigt, så bekvämt och barnen kan få en leksak som ingår i snabbmaten på Mcdonalds helt gratis. Vi kommer tillbaka nästa helg, och nästa och helgen därefter…

På de senaste 15 åren har Sverige fördubblat antalet inomhusgallerior. Vad är det som håller på att hända? Ska vi göra ett inomhuscentrum av hela Sverige?

Till gallerian tar man bilen. Om man har någon. Att trampa in på något av de enorma asfaltsfälten till parkeringsplatser med cykel, skulle nästan kännas kriminellt. Som att man är någon slags avart som befinner sig på förbjudet område. Man skulle förvirrat cykla runt och fundera på om man just missat skylten: “Förbjudet område för cyklister”.

Gallerian är bilkultur och inget annat. Hit tar man bilen. Cykelkultur, det är nåt helt annat det.

Cykelkulturen gynnar de mindre och föredrar småskalighet. Man rör sig i en levande stadskärna och man har inga som helst krav på att få slippa vara ute i friska luften. Inte heller att alla butiker ska ligga under ett och samma tak.

Cykelkultur är att leta upp de personliga och inbjudande små restaurangerna, caféerna och småbutikerna där någon skapat någonting unikt med hjälp av sin kreativitet.

Att upptäcka att det finns ett liv även utanför de ständigt återkommande butikskedjorna som finns representerade i så gott som samtliga av de hundratals inomhuscentrum som finns etablerade i landet.

Det finns alternativ sålänge den stora kapitalistiska maskinen inte gjort potatismos av dem allihop.

Jag kan inte, även om jag anstränger mig hårt, tro att det är så folk vill ha det; döende stadskärnor och istället själlösa köpkomplex av plåt och kalla inomhuscentrum.

Jag är övertygad om att vid ett minskat bilberoende och ökad cyklism skulle det börja hacka rejält i maskineriet på bulldozern.

Det skulle i varje fall inte jag ha nåt emot.

/DS