Breda cykelfält på Norra stationsgatan

Cykelfält är inte alltid helt lyckat.

Jämfört med ”riktiga” cykelbanor, separerade från övrig trafik, används de ofta som parkeringsplatser och den upplevda säkerheten för cyklisten är låg.

Men man får ändå erkänna att det är svårt att klaga på bredden på de här nylagda fälten på Norra stationsgatan.

Visar åtminstone på nån slags ambition. Och cykelambition, i den här stan, är sällsynt och mer än välkommet.

Obs! Efter att fått input via twitter av cykelexp. Krister Isaksson verkar det som att det här INTE är en slutlösning och de breda cykelfälten snart kommer va ett minne blott. Kul sålänge det varade:(

/DS

 

Det räcker med att 15% cyklar till 2030, säger Ulla

Trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) var på plats vid utställningen om Stockholms framkomlighetsstrategi och snackade cykel på kulturhuset igår.

Mycket siffror men också några inbjudna talare: Tonya Grimaldi VD Cycle Europe, Yvonne Matsson ordförande Swe cycling och Martin Emanuel författare till ”Trafikslag på undantag”.

Martin Emanuel tog tillfället i akt att bl.a. snacka om det superintressanta projektet Pilotplats cykel som förtjänar ett eget inlägg vid ett annat tillfälle.

Man märkte att vissa åhörare, inklusive jag själv, främst var där för att ställa frågor men Ulla Hamilton ville hellre att folk skulle lyssna och ta frågorna separat efteråt.

När presentationen, eller vad man ska kalla det, var över, tog jag tre stora hästakliv för att hinna först fram, och stod äntligen öga mot öga med Ulla Hamilton, beredd att ställa den fråga jag funderat över ända sen jag för första gången tog del av Stockholm stads framkomlighetsstrategi.

”Köpenhamn siktar på att 50% ska arbetspendla med cykel redan till nästa år, Malmö siktar på att 30% ska göra det till 2018, Stockholm stad kommunicerar tydligt att man vill bli en världscykelstad i paritet med Köpenhamn och Amsterdam: hur kommer det sig då att motsvarande cykelpendlingsmål för Stockholm bara är satt till 15%? Och det först till 2030?!”

”Kollektivtrafiken, andelen som tar sig fram med kollektivtrafik är mycket högre här än i både Köpenhamn och Amsterdam, därför är det orimligt att sätta så höga cykelambitioner, man vill ju inte gärna ta resenärer från tunnelbanan, det är ju bilister vi ska få till att börja cykla” svarar Ulla Hamilton och menar att 15% faktiskt är ett offensivt mål.

Och detta svar var jag inte riktigt beredd på, hon har en poäng här, men inte större än att den hyfsat lätt kan avfärdas.

”Men kollektivtrafiken lider ju redan idag av överbelastning” svarar jag, ”varje person som cyklar istället för att åka buss eller t-bana, lämnar ju plats åt nån som inte vill/orkar cykla.”

Ulla Hamilton verkar inte riktigt köpa mitt resonemang och diskussionen går lite i stå. Hon menar att hon inte skulle bli ledsen om femtonprocentsmålet skulle överträffas, jag svarar att man anpassar infrastruktur efter ambitioner och risken finns att med så lågt ställda mål kommer cykelkaoset bestå.

Stockholm har ökat sin andel cyklande med nästan 80% på tio år, utan några större cykelförbättrandeåtgärder, så jag är fortfarande övertygad om att den politiska cykelviljan är rätt feg.

Det är många som vill prata med trafikborgarrådet, men innan jag lämnar lämnar över passar jag på att höra mig för om man överhuvudtaget bearbetar svårflirtade SL i den oj så viktiga cykel+kollektivtrafik-frågan.

Nämligen inte ett ord om det i framkomlighetsstrategin, trots att regeringens egen cykelutredare, Kent Johansson (C), lyfte fram det som något väldigt väsentligt i sin cykelutredning här om året.

Jag får till svar att det gör man visst det, men att allt som diskuteras inte går via media.

Ulla Hamilton ser det som mindre möjligt att kunna kombinera resan med kollektivtrafiken under rusning, men håller med mig om att det inte borde vara ett problem under tidpunkter med mindre belastning.

I de politiska lägren så står blått traditionellt för bilvänlighet och rött för cykelschysst, men nu vill de flesta partier åtminstone ”framstå” som cykelvänliga. Tyvärr med undantag för sossarna:

Socialdemokraterna tycker inte att det är särskilt angeläget att tillåta cyklar i tunnelbanan. Partiets trafikpolitiker delar SL:s oro för att cyklar kan äventyra säkerheten på trånga perronger och i överfyllda tåg. (DN 2/9 2012)

Hoppas även att S har ändrat sig sen dess, och förstått att det inte enbart handlar om cykling, utan i första hand om att skapa attraktiva, hållbara och inte minst liveable cities.

/DS

 

Stockholms framkomlighetsstrategi – sådär cykelambitiös

Har satt mig på Cafe String i Berli…eller jag menar på Söder…känns väldigt berlinskt. Får mig att längta tillbaka till vikcykelluffen i somras.

Men till annat.

Var på Kulturhuset igår.

Där finns en ny utställning om hur Stockholm stad ska reformera trafikutrymmet så att man ska kunna ta sig fram på ett tillfredande sätt även i framtiden.

För många vill bo i Stockholm och man verkar ha förstått att man måste satsa på en mer utrymmeseffektiv trafikpolitik.

Diskussionen är öppen och vill man kan man gå på framkomlighetsmöten där man avhandlar följande:

11/3 är det dags att diskutera cykelfrågor och jag ska självklart dit.

Jag vill veta om man verkligen menar allvar med sina storslagna visioner.

Man använder liksom inte begrepp som ”världscykelstad” bara sådär.

Det finns gränser för vad man kan komma undan med.

Särskilt inte när det finns politiska poäng att plocka då 7 av 10, i länet, skriver under på att förvandla Stockholm till en cykelstad i paritet med Köpenhamn.

Så återigen:

Menar man allvar? När får vi se cykelbanor av köpenhamnskaliber? Vad döljer sig bakom ord som ”cykelmiljarden” och ”världscykelstad”?

Jag menar, det finns ju många ”nutida” exempel på nybyggd, riktigt taskig, cykelinfrastruktur.

Cykelexpert Krister Isaksson visar på riktigt motbjudande exempel på detta i sina inlägg om Moderat cykelpolitik på sin blogg.

På kulturhusets utställning hittar man ett ganska ambitiöst kompendium på 70 sidor man kan ta med sig hem

Där står mycket fint- och klokt och visar på fina transporteffektivitetsillustrationer, där cykel och kollektivtrafik lyfts fram som det rätta vagvalet.

Men hur är det med ambitionen?

Till 2030 siktar man på att 15% av stadens invånare ska cykla till jobb och skola (10% idag) (enligt mål A3 kompendium).

Cykling i Stockholm har ökat ca 80% på de senaste 10 åren, och det utan några större cykelinfrastrukturella ingrepp.

I Köpenhamn cyklar ca 36% (siffran gammal, förmodligen mer nu) till jobb och skola. Ambitionen är att öka den siffran 50% 2015.

Jag blir så lycklig när det börjar snackas om storsatsningar på cykel- och kollektivtrafik, jag blir glad av illustrationer som visar på cykelns- och kollektivtrafikens överlägsna transporteffektivitet gentemot bilen, jag känner hoppfullhet över att man äntligen kommunicerar omställning.

MEN man behöver inte vara ett mattesnille för att förstå att med så modesta ambitioner, kommer Stockholm inte att bli en världscykelstad, likt Köpenhamn- och Amsterdam, detta århundradet iallafall.

Varför motsvarar inte stororden siffrorna?

/DS

 

Varför byggs det fortfarande livsfarliga cykelvägar?

På NTF väljer man att förenkla frågan om cykelsäkerhet till enbart hjälmens varande- eller ickevarande.

NTFs huvudbudskap till cyklisterna

Att det nyligen uppdagades att minst hälften av alla cykelolyckor beror på dåliga och/eller dåligt underhållna cykelvägar (SVD), kan man ju alltid hoppas kan få NTF att nyansera sitt budskap, en aning.

När de enbart fokuserar på hjälmen sänder de ut taskiga signaler och det blir inte schysst nånstans. NTF:s (och såklart även Trafikverkets) hjälmfixering, kan tolkas som: Det är inget problem om cyklisterna råkar ut för olyckor, bara de har hjälm på sig.

Men det byggs fortfarande cykelbanor som mer eller mindre är designade för att man som cyklande ska råka ut för olyckor, och att det ska uppstå en massa konflikter mellan både cyklande, gående och bilister (läs K.Isakssons blogg om moderat cykelpolitik).

Det låter kanske cyniskt men det är faktiskt den bisarra verkligheten.

Hur kommer det sig att vi går med på detta?

Man får ju lust att ge sig ut i stora gäng, slå på kastruller och skrika.

Att man tidigare mest byggt cykelbanor för att inte cyklisterna ska vara i vägen för bilar och att man egentligen inte haft nåt intresse av att få fram en fungerande cykelinfrastruktur, må va hänt – men det fortsätter ju.

Trots att man snackar om cykelmiljarder hit och dit händer ingenting.

Trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) har flera gånger uttalat sig om att man inte kan bredda cykelbanorna, för att man ju faktiskt är fler som ska dela på utrymmet.

Men fördela om utrymmet rättvist då! Gör om gör rätt!

Samtidigt fortsätter man att bygga dålig och livsfarlig cykelinfrastruktur medan NTF och Trafikverket mest av allt bara vill begränsa sig till att snacka cykelhjälm. Mindre om förebyggande åtgärder gällande det lilla begränsade underlag cyklisterna rör sig på.

För bilister väljer man att jobba helt annorlunda med omfattande olycksförebyggande ingrepp. Bl.a. 2+1 vägar med mittseparering.

Det går bra mycket trögare gällande cykelinfrastrukturella åtgärder.

Varför?

Det finns förstås helt enkelt ingen vilja till förändring bland moderaterna. Däremot vill de att vi ska tro att vi är, med hjälp av moderat cykelpolitik, på väg mot en cykelstad i världsklass.

Här invigs en pytteliten cykelväg på Hamngatan som Ulla Hamilton menar är ett ”bra exempel på cykelsatsningar i Stockholm…”

Är det cykelbanor av det här måttet trafikborgarrådet syftar på, när de styrande pratar om radikala cykelsatsningar? Om en ny cykelrenässans?

Då blir jag mörkrädd.

Det är allt annat än cykelvänlighet det handlar om. Till exempel en omkörning på cykelvägen på Hamngatan, skulle kunna bli rent livsfarlig. Och ALLA som cyklar vet att omkörningar är livsnödvändiga då det knappast finns nån motsvarighet, bland andra trafikanter, med så varierande hastigheter.

Att prata om framkomlighet för cyklister och hänvisa till den här typen av ”cykelstråk”, kan jag inte annat än att uppfatta som ett dåligt skämt, och ett konstaterande att cyklisterna fortfarande ÄR ett trafikslag på undantag.

Tyvärr.

/DS

 

Utmana bilen – inte bara med ord

Under Stockholms kulturfestival bland konserter, teatrar, ungdomskultur och barnaktiviteter skymtar även ett miljöbudskap fram i periferin.

Ett exempel på hur fetivalarrangör Stockholm stad subtilt försöker kommunicera till bilburna festivalbesökare att man kanske bör se sig om efter andra transportalternativ i framtiden.

Affischen är liten och den verkar tyvärr inte exponeras för så värst många förbipasserande på sin relativt anspråkslösa plats.

Men den hänger där. Som för att blygsamt tillkännage ett redan så självklart faktum. Bilstaden är passé. Det är dags att tänka annorlunda.

Den näst sista meningen i budskapet känns sorglig: ”Under flera decennier har städerna byggts med bilen som utgångspunkt, och så är det fortfarande idag.”

Yep, så är det minsann fortfarande idag. Ingen påtaglig märkbar förändring hittills.

Man pratar om promenadstad, om att satsa på cykel och kollektivtrafik men verkligheten är en annan.

Stora vägprojket, som norra länken och förbifart Stockholm, landar på notor så höga att det knappt går att föreställa sig. Delvis ska det finansieras med inkomster från biltullarna. Pengar som från början var tänkta till satsningar på kollektivtrafiken.

Det pratas om utbyggd cykelinfrastruktur men trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) säger samtidigt att man INTE kan göra stans cykelbanor bredare (Mitt i) för då måste man riva hus. Och det går ju bara inte.

Att istället fördela stadsutrymmet mer rättvist och utrymmeseffektivt – är det inte tal om.

Året är 2013 och ”Nya modeller behövs för hur stadsplanering kan ske bortom bilparadigmet.”

Inte bara med ord utan också på riktigt.

Igår. NU.

/DS

 

Nästan så att två cyklar får plats

Arbete med ny beläggning av cykelfält på Torsgatan när jag gick förbi sent igår kväll.

Det är nästan så att två cyklar får plats på bredden utan att snylta utrymme från bilfilen.

Åtminstone cyklar utan styren, och förare.

Såna är tyvärr ganska ovanliga…

Nu ska vi ju applådera alla cykelförbättrande åtgärder, men hade man verkligen inte kunnat göra dem nån decimeter bredare?

När man ändå är igång menar jag.

/DS

 

Nu är det fritt fram – 1 mars vikcykelns dag

Då är det ett faktum.

Nu får du ta med hopfällbara cyklar i SL-trafiken punkt.

”Du får också ta med sparkcykel och hopfällbar cykel.”, för att citera rakt av från SLs hemsida.

1 mars 2013 är den historiska dagen då regelförändringen trädde i kraft – och gjorde livet lite, lite lättare för Stockholms alla vikcyklister. Och från denna Dag tvingas vi inte längre skyla våra vackra och superfunktionella skönheter. Med stolthet och elegans visar vi upp ett alternativt sätt att färdas: genom, i, till- och från vår sköna huvudstad. Det här är förändringens dag. Dagen då vi får komma till – utan skydd. Ett litet steg för SL men ett stort för den som valt att arbetspendla på detta bilköbefriade, hållbara, supersnabba och helt magnifika färdsätt.

1 mars varje år firar vi, från- och med idag, Vikcykelns dag. Det kommer kanske ta tid innan en ny högtidsdag, av detta slag, hunnit etablera sig och blivit folklig. Det kanske kommer ta tid, innan dagen blir rödfärgad i kalendern och svensk högtidsdag. Men nu finns den för nu har det skrivits om den. Dagen för att jubla, triumfera och hedra denna fantastiska uppfinning. För den bästa cykeln, är dock alltid den du har med dig.

/DS

 

Critical Mass

Critical Mass är egentligen ingen organisation utan bara enskilda cyklister som träffar andra som delar åsikten att en stad borde domineras av cyklar och inte bilar.

Critical Mass i Chicago

I Budapest 2007, på internationella bilfria dagen, hölls den hittills största Critical mass med 30 000 cyklande bilskeptiker.

Critical Mass Budapest 2007 Carfree day

Själva Critical Mass-begreppet syftar till att ju fler cyklister som finns på vägarna, ju säkrare blir det att cykla.

I dokumentärfilmen Return of the scorcher av Ted Whites (1992) – beskrivs hur kinesiska cyklister tvingades stanna när de skulle ta sig över större bilvägar; men när tillräckligt många cyklister samlats kunde de ta sig över vägen – med livet i behåll – i större klungor. White kallade fenomenet kritisk massa och frasen, som närmast förknippats med kärnfysik, blev även ett cykelbegrepp.

Hela Return of the scorcher hittar du här

Critical Mass Stockholm april 2011

Vill man hålla sig uppdaterad så kolla FB. Stlhm finns här.

Nästa gång det är dags är fre 26/4 17:30 samling Medborgarplatsen. Och man behöver garanterat inte visa stjärten.

/DS

 

Hurra för cykelvägar i rondeller!

En fantastisk grej med cykelstäder som Köpenhamn och Amsterdam är att man är tänkt på, även i rondeller.

Med stor förtjusning upptäckte jag att det kanske börjar bli verklighet även i Stockholm.

Vad jag kan komma på har jag aldrig sett detta vackra på hemmaplan:

 

För bevandrade i Stockholmsregionen finns ”cykelrondellen” mellan Örnsberg och Axelsberg. Hägerstensvägen sydvästerut.

Hurra!

/David