Trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) var på plats vid utställningen om Stockholms framkomlighetsstrategi och snackade cykel på kulturhuset igår.

Mycket siffror men också några inbjudna talare: Tonya Grimaldi VD Cycle Europe, Yvonne Matsson ordförande Swe cycling och Martin Emanuel författare till ”Trafikslag på undantag”.

Martin Emanuel tog tillfället i akt att bl.a. snacka om det superintressanta projektet Pilotplats cykel som förtjänar ett eget inlägg vid ett annat tillfälle.

Man märkte att vissa åhörare, inklusive jag själv, främst var där för att ställa frågor men Ulla Hamilton ville hellre att folk skulle lyssna och ta frågorna separat efteråt.

När presentationen, eller vad man ska kalla det, var över, tog jag tre stora hästakliv för att hinna först fram, och stod äntligen öga mot öga med Ulla Hamilton, beredd att ställa den fråga jag funderat över ända sen jag för första gången tog del av Stockholm stads framkomlighetsstrategi.

”Köpenhamn siktar på att 50% ska arbetspendla med cykel redan till nästa år, Malmö siktar på att 30% ska göra det till 2018, Stockholm stad kommunicerar tydligt att man vill bli en världscykelstad i paritet med Köpenhamn och Amsterdam: hur kommer det sig då att motsvarande cykelpendlingsmål för Stockholm bara är satt till 15%? Och det först till 2030?!”

”Kollektivtrafiken, andelen som tar sig fram med kollektivtrafik är mycket högre här än i både Köpenhamn och Amsterdam, därför är det orimligt att sätta så höga cykelambitioner, man vill ju inte gärna ta resenärer från tunnelbanan, det är ju bilister vi ska få till att börja cykla” svarar Ulla Hamilton och menar att 15% faktiskt är ett offensivt mål.

Och detta svar var jag inte riktigt beredd på, hon har en poäng här, men inte större än att den hyfsat lätt kan avfärdas.

”Men kollektivtrafiken lider ju redan idag av överbelastning” svarar jag, ”varje person som cyklar istället för att åka buss eller t-bana, lämnar ju plats åt nån som inte vill/orkar cykla.”

Ulla Hamilton verkar inte riktigt köpa mitt resonemang och diskussionen går lite i stå. Hon menar att hon inte skulle bli ledsen om femtonprocentsmålet skulle överträffas, jag svarar att man anpassar infrastruktur efter ambitioner och risken finns att med så lågt ställda mål kommer cykelkaoset bestå.

Stockholm har ökat sin andel cyklande med nästan 80% på tio år, utan några större cykelförbättrandeåtgärder, så jag är fortfarande övertygad om att den politiska cykelviljan är rätt feg.

Det är många som vill prata med trafikborgarrådet, men innan jag lämnar lämnar över passar jag på att höra mig för om man överhuvudtaget bearbetar svårflirtade SL i den oj så viktiga cykel+kollektivtrafik-frågan.

Nämligen inte ett ord om det i framkomlighetsstrategin, trots att regeringens egen cykelutredare, Kent Johansson (C), lyfte fram det som något väldigt väsentligt i sin cykelutredning här om året.

Jag får till svar att det gör man visst det, men att allt som diskuteras inte går via media.

Ulla Hamilton ser det som mindre möjligt att kunna kombinera resan med kollektivtrafiken under rusning, men håller med mig om att det inte borde vara ett problem under tidpunkter med mindre belastning.

I de politiska lägren så står blått traditionellt för bilvänlighet och rött för cykelschysst, men nu vill de flesta partier åtminstone ”framstå” som cykelvänliga. Tyvärr med undantag för sossarna:

Socialdemokraterna tycker inte att det är särskilt angeläget att tillåta cyklar i tunnelbanan. Partiets trafikpolitiker delar SL:s oro för att cyklar kan äventyra säkerheten på trånga perronger och i överfyllda tåg. (DN 2/9 2012)

Hoppas även att S har ändrat sig sen dess, och förstått att det inte enbart handlar om cykling, utan i första hand om att skapa attraktiva, hållbara och inte minst liveable cities.

/DS