Stockholms framkomlighetsstrategi – sådär cykelambitiös

Har satt mig på Cafe String i Berli…eller jag menar på Söder…känns väldigt berlinskt. Får mig att längta tillbaka till vikcykelluffen i somras.

Men till annat.

Var på Kulturhuset igår.

Där finns en ny utställning om hur Stockholm stad ska reformera trafikutrymmet så att man ska kunna ta sig fram på ett tillfredande sätt även i framtiden.

För många vill bo i Stockholm och man verkar ha förstått att man måste satsa på en mer utrymmeseffektiv trafikpolitik.

Diskussionen är öppen och vill man kan man gå på framkomlighetsmöten där man avhandlar följande:

11/3 är det dags att diskutera cykelfrågor och jag ska självklart dit.

Jag vill veta om man verkligen menar allvar med sina storslagna visioner.

Man använder liksom inte begrepp som “världscykelstad” bara sådär.

Det finns gränser för vad man kan komma undan med.

Särskilt inte när det finns politiska poäng att plocka då 7 av 10, i länet, skriver under på att förvandla Stockholm till en cykelstad i paritet med Köpenhamn.

Så återigen:

Menar man allvar? När får vi se cykelbanor av köpenhamnskaliber? Vad döljer sig bakom ord som “cykelmiljarden” och “världscykelstad”?

Jag menar, det finns ju många “nutida” exempel på nybyggd, riktigt taskig, cykelinfrastruktur.

Cykelexpert Krister Isaksson visar på riktigt motbjudande exempel på detta i sina inlägg om Moderat cykelpolitik på sin blogg.

På kulturhusets utställning hittar man ett ganska ambitiöst kompendium på 70 sidor man kan ta med sig hem

Där står mycket fint- och klokt och visar på fina transporteffektivitetsillustrationer, där cykel och kollektivtrafik lyfts fram som det rätta vagvalet.

Men hur är det med ambitionen?

Till 2030 siktar man på att 15% av stadens invånare ska cykla till jobb och skola (10% idag) (enligt mål A3 kompendium).

Cykling i Stockholm har ökat ca 80% på de senaste 10 åren, och det utan några större cykelinfrastrukturella ingrepp.

I Köpenhamn cyklar ca 36% (siffran gammal, förmodligen mer nu) till jobb och skola. Ambitionen är att öka den siffran 50% 2015.

Jag blir så lycklig när det börjar snackas om storsatsningar på cykel- och kollektivtrafik, jag blir glad av illustrationer som visar på cykelns- och kollektivtrafikens överlägsna transporteffektivitet gentemot bilen, jag känner hoppfullhet över att man äntligen kommunicerar omställning.

MEN man behöver inte vara ett mattesnille för att förstå att med så modesta ambitioner, kommer Stockholm inte att bli en världscykelstad, likt Köpenhamn- och Amsterdam, detta århundradet iallafall.

Varför motsvarar inte stororden siffrorna?

/DS

 

“Trafikslag på undantag” borde sorteras till kategorin tragedier

 
Läser Trafikslag på undantag av Martin Emanuel. Det är tragiskt men intressant att läsa om hur synen på cykeln som transportmedel förändrades efter kriget, i Stockholm.
 
Cykeln skulle främst användas för utflyktsändamål utanför stan, bestämde sig plötsligt politiker och tjänstemän för. Detta trots att cykeltrafiken stod för hela 70% när den var som störst 1943.
 
Efter kriget blev bilnormen så stark och cyklister så pass mycket i vägen, vilket ledde till att världens hittills smartaste fortskaffningsmedel blev reducerat till något man bara skulle använda för rekreation.
 
Vilka puckon!
 
Intressant läsning men boken borde sorteras som tragedi på bibliotek och bokhandlar, inte bland teknik, trafik, vetenskap och miljö.
 
Så länge cyklister varit representerade i trafiken – har man gnällt på dem. Det är fakta. Tycker följande bilder avslöjar hur man såg på de trampande när bilen snabbt började bli norm. I och med utgivningen av broschyren “Fint sätt på cykel” 1946, så skulle de “bångstyriga” minsann tuktas.
 

Bilder ur tragedin “Trafikslag på undantag” av Martin Emanuel.

/DS

 

Nu är det fritt fram – 1 mars vikcykelns dag

Då är det ett faktum.

Nu får du ta med hopfällbara cyklar i SL-trafiken punkt.

“Du får också ta med sparkcykel och hopfällbar cykel.”, för att citera rakt av från SLs hemsida.

1 mars 2013 är den historiska dagen då regelförändringen trädde i kraft – och gjorde livet lite, lite lättare för Stockholms alla vikcyklister. Och från denna Dag tvingas vi inte längre skyla våra vackra och superfunktionella skönheter. Med stolthet och elegans visar vi upp ett alternativt sätt att färdas: genom, i, till- och från vår sköna huvudstad. Det här är förändringens dag. Dagen då vi får komma till – utan skydd. Ett litet steg för SL men ett stort för den som valt att arbetspendla på detta bilköbefriade, hållbara, supersnabba och helt magnifika färdsätt.

1 mars varje år firar vi, från- och med idag, Vikcykelns dag. Det kommer kanske ta tid innan en ny högtidsdag, av detta slag, hunnit etablera sig och blivit folklig. Det kanske kommer ta tid, innan dagen blir rödfärgad i kalendern och svensk högtidsdag. Men nu finns den för nu har det skrivits om den. Dagen för att jubla, triumfera och hedra denna fantastiska uppfinning. För den bästa cykeln, är dock alltid den du har med dig.

/DS

 

Vikcykelfajten är vunnen – SL tar bort väsktvånget

Det lite käcka men diskreta du-har-mail-ljudet från paddan skvallrade om att det rörde sig om ett glädjebud. Det lät på nåt märkligt vis både hopfullt och upplyftande. Kanske ett genombrott i fällcykelkampen, tänkte jag. Som tur var stämde mina föraningar till punkt- och pricka.

Läs och njut:

“Hej David!

Det är beklagligt vi inte har uppmärksammat beslutet, men vi har efter ditt samtal fört ett resonemang här hos oss och vi kommer att ändra villkoren avseende medtagande av hopfällbar cykel. Information till kund kommer att läggas ut på sl.se med en del förhållningsregler (visa hänsyn till andra resenärer, cykeln förvaras vid barnvagnsutrymmet på buss (som övrigt medtaget bagage) och får medtagas i mån av plats (gäller även resenärer med barnvagn). Cykeln får inte placeras i gångar i tunnelbana eller pendeltåg (av utrymningsskäl, gäller även resenärer med barnvagn)). Information kommer även att gå ut till trafikpersonalen. Min förhoppning är att vi får det klart till den 1 mars när den riktiga cykelsäsongen drar igång!

Tack för att du belyste den här frågan. Har du flera synpunkter är du välkommen att återkomma!

Med vänlig hälsning Sandra Benngård”

Ungefär samma regler som för barnvagn. Inget skydd eller väsktvång. Man får helt enkelt lita till vikcyklistens omdömesförmåga att inte gå omkring och skita ner sina medresenärer i fortsättningen. Har man fått in en endaste rapport inom tio år, att detta skulle hänt – blir jag mycket förvånad.

Sandra Benngård fortsätter att berätta att frågan verkligen “tagit skruv” hos SL, vilket hon tycker är skoj, och tackar mig än en gång för att jag uppmärksammade dem på den.

Alltså vidare diskussion på huvudkontoret. Det ja! Jag lyfter på hatten och glädjer mig åt att ha förgyllt SL-tjänstemännens tillvaro med givande och samhällsnyttiga samtalsämnen rörande hopfällbara cyklar.

Hon ber mig även att upplysa mina läsare om att nämnda förhållningsregler i detta inlägg, kan komma att behöva kompletteras en aning.

Jag var nära att ge upp. Har ringt och mejlat så himla mycket om det här. Känns grymt att det här gick vägen och jag har banne mig fått blodad tand – trots att det bara är ett litet, litet steg i rätt riktning mot cykelutopin.

Det fina med denna regelförändring är även att nu kommer folk se- och bli medvetna om att man kan kombinera cykel- och tåg på detta sätt. Gömmer man den i en väska så förblir ju folk oupplysta.

Ett litet sidospår. Vår fina dyra pump, Joe Blow, som vi ställt i cykelrummet, har varit borta ungefär sen jag drog igång detta fällcykelkrig. Stulen trodde vi, men idag när jag kom hem från jobbet, ledande min cykel ner mot cykelrummet, hade en städare just låst upp en intilliggande förrådsdörr som nu stod på glänt. Av en händelse tittade jag in, och där stod den. Den fina gula pumpen. Återfunnen. Nästan samma timma som jag via mejlet fått reda på att SL kapitulerat och kampen var vunnen.

Det väljer jag att se som ett symboliskt tecken på att det här är startskottet på en cykelrenässans utan historisk motsvarighet.

Nu öppnar jag en kall för att fira…

God natt alla trampande hjältar därute.

/DS

 

En cykelrenässans utan motstycke – är på intåg

Så fort det handlar om cykling- och cyklister i media, rör det sig nästan uteslutande om hur farligt det är; och i värsta fall beklagar man sig över (Virtanen Aftonbladet) att det inte, rakt av, går för sig skjuta de cyklande idioterna. Fördelarna med att trampa, får man sällan ta del av.

Men dagens ledarsida i Expressen är faktiskt nåt helt annat. Egentligen så självklart men Patrik Kronqvist skriver ändå bra- och träffsäkert om varför just cyklisterna är samhällshjältar.

Många räds inte alls att generalisera vilt och häva ur sig saker som att alla cyklister är obotliga fartdårar som beter sig hur som helst och skiter totalt i alla trafikregler.

Men med tanke på hur cyklisterna, sen trettio- och fyrtiotalen, då ca 75% av alla Stockholmare cyklade till jobbet – för att bara nåt decenium senare, genom den okrompomissbara motoristnormen, låtit sig bli förtryckta, bortjagade och förpassade till samhällets utkanter, har de trampande visat oerhört stort tålamod och acceptans genom åren.

Ett ohälsosamt stort tålamod skulle jag säga.

För att förstå cyklistens underliggande aggression, som kan leda till en och annan överträdelse, är det egentligen bara att föreställa sig motsvarande avsaknad av infrastruktur för bilister och hur deras humör skulle påverkas av: underdimensionerade vägar som plötsligt tar slut, som är så smala att en omkörning är omöjlig eller rent livsfarlig.

Lägg därtill att andra fordon, tio gånger så stora, parkerar rakt över körfälten, utan att ens be om ursäkt för det. Det är genomskinligt att den pyttelilla bit infrastruktur ditt trafikslag blivit tilldelad, som nån tjänsteman en gång i tiden hoppats varit tillräckligt avskräckande för att få dig att hålla dig undan och byta färdmedel, bara är till för att du inte ska vara i vägen för de större- och starkare.

Vi cyklisthjältar får inte låta oss tryckas ner av människor som inte förstår bättre. Hade min hjärna varit liten som en ärta hade kanske också jag resonerat på samma sätt – så man bör förbli ödmjuk, menar jag.

Men förändringens tid är här.

En cykelrenässans, utan motstycke i historien, är på intåg.

För fler och fler inser, att i den moderna staden – kommer det att vara bilen som blir undantaget.

/DS