Dag 4 Köpenhamn-Amsterdam
Groningen – här är cyklisten inte en stackars förtryckt minoritet, inklämd och förpassad till de små och osammanhängande ytorna längs gatornas ytterkanter.
Här är han prioriterad, trodd på och satsad på. I den här staden är det cyklisten – som är kung.
En cykelstad utan motsvarighet. 50% av alla transporter sker med cykel.
Här finns flera övervakade cykelgarage, bl.a. ett enormt intill centralstation. Här är det gratis att parkera och cykelvakter ingår, morgon till kväll.
Jättestort cykelparkeingshus vid centralstationen.
Vill du ha hojen i ett inomhusgarage får du betala en slant. Inomhusgarage finns lite här och där, i city. Ofta förenade med en serviceverkstad.
Priser
Stadskärnan är nästintill bilfri…
I utkanterna av staden finns väl tilltagna cykelvägar, tydligt separerade från övrig trafik.
Här är cyklisterna glada och harmoniska och efter att cyklat här i några timmar, har jag inte stött på en enda aggresiv cyklist. Här råder fred och frid mellan cyklister, gående och de få bilar som finns representerade.
Något som förvånar mig är alla hopfällbara cyklar. Varför har men en sån, när man smidigt kan ta en vanlig cykel med sig på så gott som varenda tågavgång och även få sin cykel bevakad av en parleringsvakt, både dag och natt?
Svaret är att det kostar. 6€ per dag för att ta med en vanlig cykel på tåg. Hopfällbara åker med gratis och får även tas med på bussar vilket inte gäller för standardcyklar. Därför är marknaden för vikcyklar stor, även i en sån här stad.
Jag pratar med människor lite här och där för att få reda på mer om cykellivet i Groningen. Inne på turistinformationen får jag reda på att regeringen uppmuntrar till cykling genom att ge invånare som cyklar till- och från jobbet olika typer av förmåner vid cykelköp.
Inte heller kan jag låta bli att ta upp hjälmfrågan:
“Propagerar inte staten och motsvarande trafikverket för att cyklister ska ha hjälm här? Jag har inte sett en enda cyklande som burit hjälm hittills (med undantag för en eller annan unge).” frågar jag en anställd på Turistinformationen.
Hon förklarar för mig att det bara är racercyklister och små barn som har hjälm.
“Men tidningarna då, får ni inte ofta läsa om olycksdrabbade cyklister där kvällstidningar basunerar ut cykelavskräckande rubriker på löpen?”
Receptionisten förklarar att det inte alls är på det sättet och att medvetenheten om att cykling är något som är bra för folkhälsan överskuggar pratet om olycksrisken. Cykling är nyttigt för dig helt enkelt. Där ligger fokus. Hon menar även att man hör väldigt lite om cykelolyckor även om man såklart är medveten om att det ibland händer.
Min Brompton har knakat och knirrat i ena trampan under hela resan. Ljudlös cykling är så myket skönare, så jag söker upp en reparatör, i stadens utkant, för att få den utbytt. Dessutom vill jag inte riskera att den går sönder någonstans på den holländska landsbyggden under min stundande dagsetapp, senare på dan.
Det kan inte finnas nån annan plats på planeten med fler cykelreparatörer per invånare, än här. På 5-6 minuter är min trampa utbytt. Cyklister kommer in hela tiden med små problem som behöver lösas. Reparatörerna tar dem alla i sin famn och löser problemen, snabbt och smidigt med ett leénde på läpparna.
Det har blivit dags att lämna en av de mest trivsamma städer jag varit i, och fortsätta min resa mot Amsterdam. Jag har köpt en cykelkarta på Turistinformationen.
Holland består av ett avancerat cykelvägnät där varje cykelväg har ett nummer. Man får helt enkelt sätta ihop de nummer som motsvarar rutten man vill cykla. P.g.a. utmärkt skyltning för cyklister är det här mycket lättare än det verkar. Man plockar bara ut sina delmål och färdas fram på riktigt trevliga och varierande cykelvägar.
Snabbt är jag ute ur staden Groningen och på väg mot mitt dagsetappsmål Heerenveen, ca 7-8 mil.
Hade en fördom om att det holländska platta landskapet skulle bli något ensidigt att cykla igenom. Men jag har helt fel. Ibland cyklar jag genom skogen, ibland genom byar och parker. Jag börjar att njuta och alla tankarna försvinner och det är då cykling är som bäst. Man bara är.
Ibland cyklar man jämsides någon annan cyklist och byter några ord. Folk är nyfikna på en. Jag är också nyfiken och ställer frågor: “Är det verkligen anpassat för cykling, hela vägen fram?”
Och det är det, den tar aldrig slut, man blir aldrig bortprioriterad till förmån för bilarna. Man är tänkt på, hela tiden.
En hurtig pensionär som var ute och motionscyklade slog följe en bit på vägen.
Genom bästa tänkbara cykelterräng tar jag mig fram mot mitt dagsetappsmål. Speciella skyltar som med olika färger som visar på vilka leder man kan välja.
När jag kommer fram till Heerenveen vid åttatiden efter ca 4 timmar i sadeln plus pauser känner jag direkt: Här vill jag inte stanna. Jag vill fortsätta till Amsterdam – med tåg.
Det är dålig energi där och jag får igen med besked för mitt romantiserade av tågstationer häromdagen. I Heerenveen ligger den fulaste jag sett.
Den är så ful att den får Vetlanda resecentrum att framstå som ett arkitektoriskt underverk.
Ingen reception, ingen service. Bara ett par gula biljettmaskiner. Jag ser att sista chansen att ta mig till Amsterdam, för kvällen, är ett tåg som avgår om en kvart. Heerenveen känns vekligen som en riktig liten håla. Vet inte hur jag ska kunna fixa något ställe att bo på, här.
När jag stuckit in mitt kort i maskinen för att betala de 21,60€ biljetten kostar, nekar den mig köp och hänvisar till att mitt Visa inte är gångbart i denna maskinen. Inte heller mitt Mastercard.
Det är något lokalt himla skitkort som gäller får jag reda på av en tågresenär.
“Men hur köper jag biljett då?”
“Jag tror inte det går om man inte har tågkort.”
Jag blir riktigt frustrerad. Vadå inte går, man måste väl för sjutton kunna köpa biljett även om man inte är inföding, tänker jag.
Det verkar som att jag får spendera natten på denna motbjudande station. Isåfall kommer en fantastisk dag ändå att sluta i Hades. Vilket antiklimax.
10 min till avgång nu. Jag rusar in på en pizzarestaurang, nästan desperat, och frågar om de vet hur man köper biljett utan att ha tillgång till ett sånt där himla tågkort.
En snäll kille i tjugoårsåldern hänger med mig till maskinerna. Han kommer fram till att det enda sättet han vet, är att köpa av konduktören.
6 minuter kvar och jag frågar en annan resenär om hon känner till om det är så att man kan köpa biljett direkt av konduktören.
“Gör inte det”, säger hon. “Det är svindyrt. Du har inte mynt du kan stoppa i maskinen?”
De fördömda maskinerna tar tydligen mynt. Jag behöver alltså 21,60€ i mynt.
4 minuter kvar, springer in i blombutik, de kan inte hjälpa mig, 3 min kvar, springer tillbaka till pizzerian, de kan växla in mina sedlar mot mynt, 2 minuter kvar, springer till en av maskinerna, börja lägga i mynt, 1 min kvar, klantar mig, tappar pengar på perongen, tåget kommer, får panik, tåget står helt still, 2,60€ kvar att lägga i, alla passagerare har klivit på, får ut min biljett, tar min packning och springer mot närmsta dörr, den slår igen, jag bultar desperat på dörren – och föraren som visar sig vara en god människa öppnar och jag får åka med.
Farväl Heerenveen hoppas vi aldrig ses igen.
Ett par timmar senare cyklar jag runt i Amsterdams nöjeskvarter och letar efter ett rum för natten. Det luktar sött överallt. På andra försöket blir jag erbjuden ett rum för fyra. Jag accepterar och efter en sen vegetarisk Wok 01:30 går jag tillbaka till hostellet och hälsar på mina två engelska rumskamrater för att sen slockna.
Spännande att va på cykelluff.
/DS
Skickat via Blogsy
