Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin Dag 1

En av de saker saker som suger allra mest beträffande den här sjukt sega och tråkiga pandemin, är onekligen begränsningarna att röra på sig. Men jag är optimistisk. I sommar tror jag till exempel att man med gott samvete kan ta tåget mot Berlin igen. I väntan hoppas jag förgylla just din dag med ett recyclat inlägg från en av mina absolut bästa semestrar, i Berlin, med vikcykel och Interrail-kort för ungefär 7 år sedan.

Juli 2014 Berlin

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Sov inte jättebra.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand

“Sitting in a car is like watching television” Wim Hof

Läser en bok av och med Wim Hof The Iceman.

Holländaren som sprider en livsstilsidé, som lär ge hälsoeffekter, där man utsätter sig för kyla (kalla duschar till exempel) och andas enligt hans metod.

Om man läser en bok skriven av en holländare så kommer det förmodligen komma ett parti om cykling, oavsett genre, tänker jag. Cykling är nog det starkaste inslaget i den nederländska kulturen. Och såklart skriver Wim om cykling också.

Tycker det är värt att delas hur han beskriver cykel vs bilsemester:

“Sitting in a car is like watching television; you just sit and watch what is happening outside your window. But when you travel by bicycle, you charge up your feelings, you look around, and everything is amplified because you forge a direct connection with it all. “

Svemester!

Har tagit lite ledigt från bloggen under semestern, men är nu tillbaka i huvudstaden.

Tanken var egentligen en tågluff, men förändrade omständigheter kring jobb, ändrade planerna. Det blev en svemester istället. Västkust och östkust och lite annat. En hel del cykling. Bland annat på Sydkoster som var en riktigt pärla.

Bilfritt och asfalterat. Bättre cykelförutsättningar får man knappast. Spännande ö med mycket att upptäcka. Har man inget personligt mot norrmän (fler än i Norge här) rekommenderas den högt.

Vi tog oss senare söderut mot Grebbestad och Fjällbacka och blev lite knockade av hur himla fint det är i Bohuslän.

Jag är uppväxt, under sommaren, vid den småländska biten av östkusten och blir lite avundsjuk på vattenkvalitén i väst. Östersjön verkar ju tyvärr gå under med alla döda bottnar och miljöförstörda zombieliknande aborrar. Handlingskraften verkar tyvärr inte räcka till för att rädda havet.

På östsidan, mellan Byxelkrok och Oskarshamn, ligger häxön Blåkulla (eller Blå Jungfrun). I en sörja av alger tog vi trafikbåten ut. En helt underbart vacker ö och vattnet låg helt spegelblankt och mellan himmel och hav sågs ingen gräns.

MEN! algerna lägger sordin på upplevelsen. Övergödningen beror ju på misskötsel och miljöförstöringar och man mår lite dåligt faktiskt, när man tittar ner i vattnet. 

Från båten mot Blå Jungfrun stirrar vi ner i eländet.

Vi hittade iallafall ett “hål” dit algerna inte nått, på norrsidan av Blåkulla. Ett av sommarens bästa bad (hittills, är ju långt ifrån slut).

Hoppfullt att semestra hemma varit poppis denna sommar. Även att försäljningen av interrailkort ökat med 85% jämfört med föregående år, visar på steg i rätt riktning.

Själva fortsätter vi att cykla, käka veg och har bytt ut vissa mjölkprodukter mot havrebaserat. Det går hur bra som helst och känns inte som en jätteuppoffring. Flygresor är för oss en svårare nöt eftersom vi älskar att resa och upptäcka, men åtminstone detta året är hittills helt flygfritt.

 

Siljansleden borde, för varje svensk, vara obligatorisk att cykla

Leksand 19:30 Onsdag

Har unnat mig lyxen att stå över tältet inatt och hyrt in mig i den här lilla fina stugan.

Lyckan är min min bara min för endast 270 kronor. Och både lycklig och hänförd har jag varit idag. Att cykla Siljansleden, mellan Rättvik och Leksand, är en fröjd för både öga, kropp och själ.

Men först en kort rapport om hur det gick med cykeltransporten på SJ-tåget mellan Sala och Rättvik igårkväll.

Man vinner kanske inga utmärkelser för smidigaste resenär och skillanden från en Brompton är märkbar – men det gick bra ändå. Ser man bara till att ha en bärrem till sidoväskan, hänger den på ryggen, och kan lägga fokus på cykeln när man kliver ombord är det inga problem. Om SJ inte haft så attans smala dörrar på sina tåg hade det gått ännu lättare. Personalen sa inte ett knyst om min tilltagna väska.

Satte upp mitt tält nån kilometer från Rättviks centrum vid midnatt till tonerna av Sommartider hej hej från nåt disko vid campingenÄr det inte dags att lägga ner den låten snart?

Min tältplats med äkta allemanssjötomt

Tog en kvällstur och kollade in kyrkan, satt och tog en öl på en strand, njöt av Siljans skönhet i den tropiska nattvärmen medan jag lyssnade på Brazilienförnedringen genom radioappen i mobilen – innan det till sist var dags för bingen (sängen på göteborska).

Under dan har jag cyklat den bit av Siljansleden som sträcker sig mellan Rättvik och Leksand och nästan känt mig aningens nockad av alla vackra hus, byar och vyer.

Det är speciellt att cykla själv. Både på gott och ont. En del frågar “Ska du åka ensam igen?”, det är inte det att jag inte uppskattar sällskap, men faktum är att ingen jag känner reser som jag. Menar – det hjälper ju inte att en i sällskapet har en hopfällbar i sällskapet om man vill ha friheten att kombinera med tåg. Så snälla vänner (och andra) , tills SJ kommit på bättre tankar, KÖP EN HOPFÄLLBAR CYKEL!

Personligen kommer jag nog alltid att ha en vikcykel. Så skönt att kunna ta med in vid behov, slippa riskera att cykelplatserna på tågen är fullbokade om man reser i europa, extra avg, stöldsäkerhet etc. Den inbjuder helt enkelt till den cykellivsstil jag vill leva.

Vid ett utsiktstorn “Vidablick”, nån kilometer från Rättvik, jobbigt att ta sig upp – men värt det.

 

Fina, cykelsnälla och näst intill bilfria vägar i så typiskt svenskpittoreska miljöer att det nästan blir porrigt.

Imorrn drar jag hem till Stockholm. Tåget går redan 07:07. Har fått uppleva mycket på den här lilla minicykelsemestern. Hade helst av allt dragit runt hela Siljan (30 mil), men det får bli en annan gång…Nu säger mannen i grannstugan att han vill bjuda på en bärs, han är visst hockeytränare, hans stuga heter “solstråle”, bäst att sluta blogga och inte vara oartig. Dessutom förtjänar jag en.

Nästa utfärd går med tåg ner mot Freiburg och sen vidare mot Barcelona med start redan på Lördag. Ser fram emot det.

/DS

 

Siljansleden borde, för varje svensk, vara obligatorisk att cykla

Leksand 19:30 Onsdag

Har unnat mig lyxen att stå över tältet inatt och hyrt in mig i den här lilla fina stugan.

Lyckan är min min bara min för endast 270 kronor. Och både lycklig och hänförd har jag varit idag. Att cykla Siljansleden, mellan Rättvik och Leksand, är en fröjd för både öga, kropp och själ.

Men först en kort rapport om hur det gick med cykeltransporten på SJ-tåget mellan Sala och Rättvik igårkväll.

Man vinner kanske inga utmärkelser för smidigaste resenär och skillanden från en Brompton är märkbar – men det gick bra ändå. Ser man bara till att ha en bärrem till sidoväskan, hänger den på ryggen, och kan lägga fokus på cykeln när man kliver ombord är det inga problem. Om SJ inte haft så attans smala dörrar på sina tåg hade det gått ännu lättare. Personalen sa inte ett knyst om min tilltagna väska.

Satte upp mitt tält nån kilometer från Rättviks centrum vid midnatt till tonerna av Sommartider hej hej från nåt disko vid campingenÄr det inte dags att lägga ner den låten snart?

Min tältplats med äkta allemanssjötomt

Tog en kvällstur och kollade in kyrkan, satt och tog en öl på en strand, njöt av Siljans skönhet i den tropiska nattvärmen medan jag lyssnade på Brazilienförnedringen genom radioappen i mobilen – innan det till sist var dags för bingen (sängen på göteborska).

Under dan har jag cyklat den bit av Siljansleden som sträcker sig mellan Rättvik och Leksand och nästan känt mig aningens nockad av alla vackra hus, byar och vyer.

Det är speciellt att cykla själv. Både på gott och ont. En del frågar “Ska du åka ensam igen?”, det är inte det att jag inte uppskattar sällskap, men faktum är att ingen jag känner reser som jag. Menar – det hjälper ju inte att en i sällskapet har en hopfällbar i sällskapet om man vill ha friheten att kombinera med tåg. Så snälla vänner (och andra) , tills SJ kommit på bättre tankar, KÖP EN HOPFÄLLBAR CYKEL!

Personligen kommer jag nog alltid att ha en vikcykel. Så skönt att kunna ta med in vid behov, slippa riskera att cykelplatserna på tågen är fullbokade om man reser i europa, extra avg, stöldsäkerhet etc. Den inbjuder helt enkelt till den cykellivsstil jag vill leva.

Vid ett utsiktstorn “Vidablick”, nån kilometer från Rättvik, jobbigt att ta sig upp – men värt det.

 

Fina, cykelsnälla och näst intill bilfria vägar i så typiskt svenskpittoreska miljöer att det nästan blir porrigt.

Imorrn drar jag hem till Stockholm. Tåget går redan 07:07. Har fått uppleva mycket på den här lilla minicykelsemestern. Hade helst av allt dragit runt hela Siljan (30 mil), men det får bli en annan gång…Nu säger mannen i grannstugan att han vill bjuda på en bärs, han är visst hockeytränare, hans stuga heter “solstråle”, bäst att sluta blogga och inte vara oartig. Dessutom förtjänar jag en.

Nästa utfärd går med tåg ner mot Freiburg och sen vidare mot Barcelona med start redan på Lördag. Ser fram emot det.

/DS

 

Från New Dehli till Borås på cykel


Pikej ska enligt en profecia gifta sig med en musikalisk vit kvinna, från ett fjärran land och som även lär äga en del djungel.
 
Det visar sig senare vara Lotta, en musiklärare från Borås som även äger en del skog. Efter att ha setts och förälskat sig i varann i New-Dehli, glider de av olika anledningar isär.
 
Det slutar med med att den fattiga tecknaren Pikej köper en begagnad damcykel och med knappt ingen packning alls, börjar att trampa mot Borås, för att möta upp sin älskade Lotta.
 

Och ja. Det ska ha hänt på riktigt. Boken är skriven av indienkännaren och journalisten Per J Andersson och är väl läsvärd.

Har just läst klart. En bladvändare, särskilt om man själv drömmer om en världsomfattande cykelresa i minimalismens tecken med blott en cykel och lite packning.

Det är kärlek det. Att ta sig an den ungefär sjuhundra mil långa sträckan med en skrutthoj för att mötas upp med sin käresta.

Själv blir jag sugen att nån gång få göra nån sån där riktig idiotgrej.

Upp i sadeln och ut världen för att öppna upp för vad livet gör med en.

/DS

 

Dag 7 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 7 Köpenhamn-Amsterdam

Vid tolvtiden var jag framme i Köpenhamn efter en lång och osammanhängande tågresa. Bestämde mig för att spendera eftermiddagen i Köpenhamn och sen ta natt-tåget hem från Malmö vid tiotiden.

Häromdan skrev DN om Köpenhamns nya cykelmotorväg. Den 17 km långa Albertslundrutten.

Efter att har frågat mig fram hittade jag startpunkten. Min plan var att cykla så fort jag kunde för att se hur snabbt jag kunde komma ut ur stan. På en cykelmotorväg ska stoppen vara få, enligt kriterierna.

Efter knappt tre kilometer var jag ute ur gyttret. I snitt höll jag 18 km/h, vilket är högt då det ändå var några stopp. För övrigt är cykelmotorvägen inget så märkvärdigt i verkligheten som DN vill få det att låta. En bra cykelväg helt enkelt. Varken mer eller mindre.

Sen åt jag världens bästa vegetariska mat på Atlas Bar. Var här och åt förra sommarn också och det är helt sjukt vilken kvalité. Detta får inte missas om man åker till Köpenhamn, vare sig man är vegetarian eller inte.

Nøddebiff på Atlas Bar

Besökte Nyhavn, köpte pistagenødder, cyklade lite mer, tog tåget över till Malmö, var på bio, cyklade runt i Malmö ett tag.

Börjar att gilla Malmö mer och mer för varje gång jag besöker stan, både som cykelstad och det rika folklivet. Nästan Nyhavnklass på Möllevången nu ju. Fullt med välbesökta uteserveringar.

Sen chekade jag in på tåget till Stockholm, somnade snabbt och vid 06:30 var jag tillbaka. Är jättetrött efter allt tågåkande.

Resan är över för den här gången. Nu ska jag sova några dar.

/DS