Håller ägandet av ett eget fordon på att spela ut sin roll i större städer?

Om jag till exempel går från mitt hem mot Odenplan, en ungefär 7 minuter lång promenad, erbjuds jag en uppsjö av olika transportsätt som enkelt låses upp med min lur.

Inom mindre än en halv minut kan jag till exempel susa iväg på en el-sparkcykel. Det finns vansinnigt många att välja på. Vad jag vet är det nu fyra företag som erbjuder det smartphonebaserade uthyrningkonceptet (i den ordning de etablerades i Sthlm): svenska VOI, amerikanske Lime, tyska Tier och Glyde (vet ej ursprung i nuläget).

Prisexempel för användning i 10 min mellan konkurrenterna.

Glyde: 5kr + 10 x 1,8/minut=23 kr
Voi: 10kr + 10 x 1,5/minut= 25 kr
Tier: 10kr + 10 x 1,5/minut = 25 kr
Lime: 10kr + 10 x 3/minut = 40 kr

Lime särskiljer sig, som du kan se, som det med marginal dyrare alternativet. De använder en mer påkostad sparkcykelmodell av högre kvalité vilket kan vara en del av förklaringen. 

Många har upptäckt, allt från fjuniga pubertetsynglingar till åldersstigna pensionärer, att det går utmärkt att ta sig fram kortare sträckor med elsparkcykel.

Vill jag ha en cykel istället finns EU-bike som budget-alternativ, en femma för en halvtimme, där man gör hela jobbet (trögtrampade som attan) själv helt oelektrifierat.

Senare i år hoppas Stockholm stad vara färdiga med upphandlingen av deras eget nya cykeluthyrningssystem, nu när Stockholm City bikes (bild t. v.) är blott ett minne. Staden är fast besluten att haka på trenden med elcyklar (hur ska elen räcka till allt och alla?!) och ser gärna en aktör som även kan erbjuda lådcyklar i sina stall. “Det ska vara minst 3 000 stycken. Det nya lånecykelsystemet ska även vara året om och finnas runt om i hela staden, i alla stadsdelar.” kan man läsa i Stockholm Direkt.

Det här med att få med sig barn på några fler alternativ (än Aimos bilar) är ju bara en så himla begåvad idé. Så hyr-lådcykel vore ju inte ovälkommet precis. I dag använder många, mig själv inkluderad, sparkcyklarna för att även kunna få med sig ett barn (halvOtillåtet) på turen. Kul men inte optimalt, lådcyklar skulle vara så mycket bättre.

Behöver jag en bil. Kanske för att ta hem något halvstort från Ikea, så ser jag i telefonen att Aimo, som fungerar nästan precis som elsparkcykelkonceptet men erbjuder istället mellanstora elbilar (Renault Zoe),  har fyra fordon lediga inom ungefär två minuters promenad. Bilarna har en maxräckvidd på 30 mil och jag kan se i appen att samtliga alternativ har tillräckliga batterinivåer för att ta mig mellan 10-15 mil. Aimos prissättning är något komplicerad. De använder ett flexibelt system som anpassas efter behov:

6 kr/minut
Första timmen 150 kr
Från andra timmen 200 kr
Per dag 990 kr
Pris/km (över 300 km/resa) 3 kr

Kanske behöver jag nåt mellanting. Något som snabbt kan ta mig en bit utanför stadskärnan som inte nödvändigtvis behöver vara en bil. Då finns (snart, nån gång i vår) polska Blinkee som tror stenhårt på elmopeder, som vanligt med samma tillgänglighetsgrad via mobilen som elsparkcyklarna. I nuläget finns ingen Blinkee till mig, men appen är klar och det är bara en tidsfråga innan det dyker upp hur många moppar som helst att välja och vraka emellan. Vad jag kan förstå så ska företaget även hyra ut elcyklar. Kostnaden är kort och gott ca 3 kr per minut enligt deras prisuppgifter på hemsidan.

 

Och det här med att så otroligt många transportalternativ finns att tillgå, utan att själv behöva äga, är något helt nytt. Man behöver bara backa till förra sommaren då läget såg helt annorlunda ut. En utveckling har tagit fart, helt av sig självt, med potential att för många ifrågasätta sitt eget ägande av allt från cyklar, bilar och andra typer av fortskaffningsalternativ (och för den delen många andra ting genom andra liknande utlåningstjänster). Allt ska gå på el (med undantag för EU-bike) det är tidens melodi och gäller för alla aktörer. Detta kan påskynda dödförklarandet av det fossildrivna fordonet i medelstora och större städer.

Det här med att inte äga sitt fordon är egentligen en befriande tanke. Jag behöver inte vara rädd för att det ska bli stulet, att det ska hända något med min dyra nya fina och det blir knappast, enligt delningsekonomins kultur, ståendes oanvänt under längre period. Bilar står i regel parkerade 95% av tiden. Tänk så mycket plats som skulle kunna frigöras för trevligare ändamål om inte så förbaskat många skulle behöva känna att: “Jag måste ha min egna! Den ska vara min, min och bara min.”

Men för att nyansera en aning så här i slutet av inlägget. De som använder sitt fordon dagligen, och verkligen behöver det, kommer säkert fortsätta att se ägandet av det som enda alternativet ett bra tag till. Om jag bara går till mig själv så svider tanken (inte så lite heller) på att mina vackra cyklar inte just skulle få fortsätta att vara mina. Men delningsekonomins framfart ger mig kanske anledning till att reducera antalet.

/DS

Delningsekonomi plus samåkning känns extremt underutnyttjat

Ska testa samåkningssajten Gomore

“Vi hjälper svenskarna att ordna roliga och miljövänliga resor genom samåkning och privat biluthyrning.”

Ser fram emot att boka min första resa. Man får lite airbnb-vibbar när man går in på deras sida. Att delningsekonomin inte fått större genomslag vad gäller outnyttjade transportmöjligheter, är för mig en gåta.

För man blir ju mörkrädd (eller ser en möjlighet) när man tänker på alla lediga sittplatser som förblir tomma i alla bilar som åker kors och tvärs i det här landet.

Vilken potential. Och samtidigt, vilket miljövidrigt slöseri.

Särskilt när man som bilåkare istället kan få både resesällskap (alt. ny fru), hjälp med bensinkostnader samt göra en insats för miljön.

Airbnb är bra för att det liksom bara funkar. Folk bokar, betalar med kort i förväg, man sköter allt enkelt med en app – samtidigt som man träffar massa intressanta människor man annars skulle ha missat.

Genom delningsekonomin lär man sig att lita på människor, att lita på främlingar. Fördomar rämnar och allt ser plötsligt lite mer hopfullt ut.

Airbnb är en kommersiell (om man vill) utveckling av Couchsurfing. Samåkningssidor genom till exempel FB är ju inget nytt, men ärligt talat känner jag ingen som använt sig av någon av dem irl.

Om GoMore kan bli ett det där självklara, trygga, enkla samåkningsalternativet som liksom bara funkar, återstår att se.

/DS

 

Airbnb, ollningsfördomar och rykten om kassa lånecyklar

Börjar denna måndagsmorgon med att stolt och helt ojantelagiskt tipsa om mitt eget nypublicerade gästinlägg “Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin Dag 1”, på Medveten konsumtion, som jag är himla stolt över. Läs. Tror att jag lyckas förmedla min förkärlek till tågluffande med cykel.

Och nu lite mer om Delningsekonomi eller Sharing economy som säkert kommer att bli vidare spritt då vi svenskar oftast föredrar amerikanska begrepp på nya företeelser.

Jag har under helgen haft mina första Airbnb-gäster. Främande människor som man hyr ut hela eller delar av sitt boende till. Yta man inte använder ska tillfälligt kunna nyttjas av nån annan, lyder filosofin.

Passar mig perfekt. Tycker inte det är ett dugg konstigt att öppna upp mitt hem och jag kommer säkerligen själv föredra denna form av boende när jag är ute och vikcykelluffar. Så mycket mer intressant att få lite socialt utbyte av lokalbor än att bo på vanligt tråkhotell.

Trots att recensioner utbyts och att man kan få veta både det ena och det andra om både värd och gäst innan bokningen verkställs, fylls en hel del av mina vänner av obotlig ollningspanik när jag berättar om mitt nya mikroentreprenörskap.

Att på allvar misstänka att ens gäster skulle springa runt och olla (eller snigla) porslin, tandborste, ugnsluckor etc, är bara ett tecken på självdestruktivt beteende, och att göda sin fördomar om människor som man bara inte sagt hej till. För visst är det så, att efter man hälsat, sticker alla vulgära ollningsföreställningar och gömmer sig på studs.

Nog om ollning. Mina första Airbnb-gäster har varit alldeles föredömliga och garanterat ollningsfria (oj nu kom det igen), nu ser jag fram emot fredag då nya gäster checkar in (en amerikanska och en fransyska som ger ett superkäckt intryck via deras profil).

Man bjuder på frukost, snackar och tipsar lite, sen ger de sig iväg för att göra stan. Denna helgens gäster, ungt par en portugisiska och en svensk, blev skeptiskt inställda när jag tipsade om Stockholms lånecykelsystem, och visade mig riktiga skräprecensioner från Visitsweden. “Dåliga skitcyklar som tappar delar och har oftast totalkollapsat innan man kommit fram till sitt slutmål”, lyder många omdömen.

Har fått intrycket att de är populära och att turister uppskattar dem. Ska, om jag får tid, själv prova, leka turist och skriva en recension. Vill veta vilket som förtjänar att rekommenderas och inte.

En ny stad ska ju upptäckas med cykel och håller inte hyrcykelsystemet (sorgligt isåfall) måttet får jag väl investera i ett par bättre skruttisar att ha till hands för mina besökare.

/DS

 

Spotify-kulturen leder till attitydförändring kring bilägande

Har nördat ner mig i Delningsekonomi. Just läst ut What’s Mine Is Yours av Rachel Botsman. Det låter vackert och hoppfullt. Hittade ett sammanfattande avsnitt:

The relationship between physical products, individial ownership, and self-identity is undergoing a profound evolution. We don’t want the CD; we want the music it plays. We don’t want the disc; we want the storage it holds. We don’t want the answer machine; we want the messages it saves. We don’t want the DVD; we want the movie it carries. In other words, we want not the stuff but the needs or experience it fulfills. As our possessions “demateralize” into the intangible, our preconceptions of ownership are changing, creating a dotted line between “what’s mine, “what’s yours” and “what’s ours.

Tillgång är bättre än ägande. Ungefär. Om vi delar “slipper vi” äga. Genom ultrasnabb digital kommunikation kan vi få hyra varandras tillgångar och ta tillvara på resurser som allt som oftasts står outnyttjade.

Att ta tillvara på det som redan finns i vår omgivning, istället för att köpa sånt man bara använder ibland, ligger i tiden och är väl förankrat i den livsnödvändiga omställningen till en mer hållbar livsstil.

Ingen av mina sångelever skulle hitta nån poäng i att äga CD-skivor. “Det är bara jobbigt.” Genom delande från gemensam källa, till exempel Spotify, slipper man att äga massa plast som tar plats.

Utgången blir en förändrad inställning till ägande i stort.

Vilket såklart leder till att många, i kommande generationer, kommer inte heller att vilja äga en bil, utan föredra att hyra via bilpool, eller liknande, vid behov.

Mer om det i utmärkta P1s Bortom bilen

Man slipper det ekonomiska ok bilägande för med sig, och behöver inte bekymra sig om var man ska göra av fordonet när det inte används – men har ändå tillgång då man verkligen har behov.

USA har, sålänge jag kan minnas, ihärdigt kommunicerat, via sin kultur och sina hollywoodrullar, att ha egen bil är synonymt med frihet.

Det verkar som att det håller på att bli precis tvärtom.

/DS

 

Hej Sharing economy

Sharing economy, eller på svenska, delningsekonomi, har intresserat mig ett tag och jag har lyssnat på P1 om soffsurfning, slagborrmaskinsbibliotek och bilpooler.

Ska försöka mig på en superkort sammanfattning för oinvigda: Har du något du inte dagligen använder, så möjliggör svinsnabbt digitalt nätverkande, till ex. via plattor och telefoner, nästan ofattbara möjligheter till obegränsat delande av resurser, produkter och tjänster.

Ta till vara på, man behöver inte äga sånt man bara använder ibland. Minska konsumtion och dela istället. Yes! Helt rätt i tiden.

Det tilltalar mitt minimalistiska jag och jag har nyfiket börjat plöja böcker och lyssna på podcasts om fenomenet.

För cyklister finns Warmshowers, som jag tidigare har bloggat om. Cykelfrälsta som gratis delar med sig av uppehälle i världens alla hörn (nästan).

Framgånsgrika Airbnb kom på att folk gärna betalar för sig, och erbjuder ett alternativ till det välkända originalet Couchsurfing, där man kan tjäna pengar på oanvända ytor.

Man kan periodvis hyra ut del av boende eller hela.

Filosofin är: har du ett utrymme du inte använder, delvis eller helvis, så hyr ut det. Det kan vara allt från trädkojor och båtar till slott och palats.

Har ibland tänkt “det är en lite väl tilltagen lägenhet jag bor i, hade ju funkat med mindre”. Lite av miljöskäl och lite av ekonomiska.

Men nu har jag skapat en Airbnb-profil och på bara nån vecka har jag fått fyra bokningar: En grekisk meditationsutövande flöjtist, ett par fransyskor på genomresa till Skinnskatteberg, ett par amerikanska globe trotters och en engelsk läkare som ska på nåt seminarie på Karolinska institutet.

Det blir lite hjälp med hyran och känns ganska spännande med alla nya möten.

Finns nåt vackert med att lägga ner fördomar om främlingar och liksom bara öppna upp.

Självklart ska jag krydda mitt nya mikroentreprenörskap med obegränsad cykeltillgänglighet.

Varför vill folk bo såhär? Turister vill få ut nåt mer än bara hotell och turiststråk. Något av en “lokal upplevelse”. Få utbyte av nån som bor på stället.

För mina, ibland något ensamma, cykelluffar passar det perfekt.

Jag gillart!

/DS