Elcykelbidraget är nu ett minne blott. Är du kanske lite ledsen över att du inte utnyttjade det innan bästa före datumet gått ut?
Lätt att vara efterklok. Men sitt still i båten, för här kommer en idé om en budget-elcykel utan historisk motsvarighet:)
https://www.youtube.com/watch?v=-9EBx4pkwSk
Elsparkcyklar som står utspridda lite här och där, i huvudsak innanför Stockholms tullar, som man på några sekunder hyr med mobilen. Detta ska dagens inlägg handla om. Jag kunde inte låta bli att testa. Det är ju redan ganska populärt och man ser inte sällan folk, gammal som ung, elsparkcykla sig fram genom stan.
Man börjar (såklart) med att ladda ner en app, sen registrerar man kreditkort och mejl och så är det bara att söka upp närmsta scooter (företaget verkar vilja benämna dem så), via gps, – och köra iväg.
Det började inte bra. Bor i norra delen av stan och fick gå ungefär en och en halv kilometer för att hitta en med tillräcklig batteristyrka (batterinivå syns på var och en i appen). Men det fanns snopet nog ingen sparkcykel där det enligt appen skulle finnas en. Mejlade kundservice, berättade om problemet och fick svar på ungefär 5 sekunder och en förklaring på att den kan ha blivit intagen på innergård av nån kriminell. Så jag fick springa hem och lägga mig istället.
Gas till höger, broms till vänster, streckkod för registrering – rätt lätt.
Nästa dag fick jag tag i en med 66% batteri och jag använde den för att förflytta mig mellan Odenplan och Norrtull där jag bor. Det kostar 10:- varje gång man läser in streckkoden för att låsa upp en och därefter 1,50:- per minut. Inte jättebilligt men rätt rimligt.
Att få tillgång till ett elektriskt fordon sådär enkelt och kunna ta sig runt i 20 km/h utan att lyfta ett finger är ganska festligt. Många tunga investerare stöttar det här svenska företaget och verkar tro stenhårt på konceptet som kommer att etablera sig i flera europeiska storstäder inom kort.
Man lär även kunna bli en ”laddar-person”. Alltså en sån som underhåller maskinerna och tar hem dem för att ladda dem vid behov. Det behövs verkligen med tanke på att många fordon står med urladdade batterier, speciellt framåt kvällskvisten. Kanske man med lådcykel till exempel kan åka och samla ihop ett gäng för el-påfyllning. Det här ska man självklart få betalat för.
Men det är svårt att inte tänka: Vad är det för fel med att cykla (eller elcykla om man har en)? Är folk så himla lata?
Till exempel elcykelns fördelar gentemot en elsparkcykel är räckvidd, motion och bara det väger ganska tungt. Elcykelns hybridtanke, muskelkraft och elkraft är rätt svårslagen.
Men det är nåt med VOIs idé som känns lite roligt och väldigt lätt-tillgängligt, ett pojkleksaksbegär, det kan jag kosta på mig att erkänna. Och ibland kanske jag faller för frestelsen, annat kan jag inte lova.
En av svagheterna är att om man behöver en scooter även till kompisen så är det sällan det finns två på samma ställe. Och om man behöver ta en för pendling till jobbet ett exakt klockslag så kan man vad jag förstått inte boka en, utan måste chansa på att man får tag i en. Kanske en framtidsfunktion?
En kompis skjutsade sina två barn till skolan på en som såklart inte är tillåtet, men ganska yteffektivt får man säga. Och min tjej som har svårt att cykla med sin cello på ryggen kan ta sig fram på en scooter med sin gig-bag (det funkar om man står). Så kanske fyller VOI ett behov och är här för att stanna. De kan även få draghjälp av Uber som sägs vara intresserade av ett samarbete.
/DS
Det var hög tid att uppdatera min vikcykelguide och idag fick jag tiden och tummen ur.
Brompton (vikcykelkungen) behöver konkurrens och det kanske den får genom det kanadensiska nytillskottet ”Helix”. En titancykel med 24 tums hjul som väger sisådär 10-11,5 kilo beroende på växelantal.
Och el-cykel är ju så himla poppis nu – så tog mig en titt på spejsiga ”Gocycle” som man till exempel kan köpa på rea just nu för ”bara” 35 tusen på Elcykelvaruhuset.
SÅ kolla in sveriges mest kända (och enda?) vikcykelguide HÄR.
Elcykeln är het.
Inte minst efter den statliga subventionen på 25% och efter att den blivit utsedd till årets julklapp.
Vissa blir irriterade på att det är elcykeln som premieras och inte den traditionella.
Min kollega brast ut ”Alla lata jävlar, varför inte bara trampa själv?!” när hon fick reda på att skattemedel gick till att göra tröskeln mindre för ett eventuellt elcykelinköp.
Och så här uttrycker sig Özz Nujen i Expressen 22/11:
”Vad blev Årets julklapp? Svaret från marknaden blev återigen konsumtion och något onödigt. Elcykeln… och det mest pinsamma i det hela? Jo, att försöka paketera det i ett ”miljövänligt” resonemang. Är det inte både billigare och miljövänligare att bara trampa? Alltså att använda pedalerna och trampa, på riktigt.”
Hur många ser på elcykeln (som till exempel Özz) är för mig ganska trångsynt och fördomsfullt. Att man köper en för att man är lat och inte orkar trampa själv. Punkt.
En elcykel är i sin idé en sund hybrid mellan kropp och motor som ”förlänger” cykelviljan.
Om vi säger att det genomsnittsliga avståndet för att kunna tänka sig att cykelpendla till jobbet, på en vanlig cykel, är ungefär 16 kilometer fram och tillbaka, så blir den minst 32 kilometer med elcykel.
Känner man att man har för långt till jobbet för att realisera pendlingscyklandet med en traditionell cykel, men att elcykeln skulle göra underverk, så införskaffa en bums. Svårare än så är det egentligen inte och för varje person som byter bilpendling mot cykelpendling så är det en fet miljö, hälso och samhällsvinst – elcykel eller inte.
För min egen del så uppfyller inte en elcykel något behov för tillfället (kanske undantag för lådcykeln). Jag behöver motionen fullt ut och bara för att elcykeln nu är en trend, så kommer jag inte falla för grupptrycket.
Som i allt annat så är en elcykel ingen bra affär (eller miljövänlig) om man inte har behov av en.
Men en väldigt bra affär om den skulle hjälpa till att bryta dåliga och invanda mönster. 
But good if you really need it.
DS
Har haft nån tanke, nån gång, att när mitt barn cyklar tryggt och säkert själv, då kommer lådcykeln mest stå oanvänd.
Nu är Bella snart sju och cyklar tryggt och säkert själv. Men lådcykeln används nästan lika mycket nu som när hon var liten.
Vi använder den bland annat till Eriksdalsbadet (7 km), Tekniska museet (6 km), Junibacken (5 km).
Det är sträckor som är för mastiga och opraktiska för en sjuåring.
Ibland när jag känner mig lite trött och putt använder vi kollektivtrafiken.
Det vill inte jag. Jag vill egentligen alltid cykla.
Lösningen för att alltid orka cykla är nästan löjligt uppenbar. Att konvertera min Bakfiets till en el-lådcykel.
Bör bli elifierad snarast!
Men hur gör man? Vilket kit är bäst för en lådcykel? Fixar man det själv eller behöver man hjälp?
Alla fördelar med en lådcykel med el-assistans har plötsligt uppenbarat sig för mig.
Förutom barntransport vill jag även kunna hämta upp och skjutsa en vuxen. En vuxen människa sitter som en kung i min långa fina låda.
Användningsområdena som öppnas upp påminner om bilens.
Jag måste göra nåt åt saken. Snart.
/DS
Enligt elcykelguiden.se så såldes det 30 000 elcyklar i Sverige 2014/2015 och 2015/2016 hela 45 000. Det innebär att av alla cyklar som säljs är 7,8% el-cyklar och det ökar förstås hela tiden. Vi har inte riktigt kommit upp i samma nivåer som Tyskland, Danmark och Nederländerna, där elcykelförsäljningen står för 15-20 procent av marknaden – men vi närmar oss med stormsteg.
Har då elcykelfebern även drabbat mig själv? Varför har det skrivits så lite om detta här, trots att det rapporteras mycket och ofta om elcyklarnas framfart i andra medier. El-cykeln är ju också i allra högsta grad ett fordon som i många fall kan ersätta bilen och borde vara synnerligen välmotiverat att skriva om i en blogg med liv utan bil-tema. För att inte tala om kombinationen el-lådcykel och/eller el-vikcykel.
Här kommer svaret.
Trots att jag längtat efter ett skäl att själv införskaffa en el-cykel har jag inte kunnat motivera det. Jag har knappt 5 km till jobbet, skulle det vara en sträcka som skulle motivera elektrisk support? Skulle inte tro det. Så även om jag har längtat efter ett behov, och jag är inte den som dras med bara för att elcykeln flugifierats, har det inte funnits något. HIttills.
Men nu har jag skaffat mig anledningar till att bege mig söderut, mot Johanneshov. Det är 10 km från mitt hem i Vasastan. Och nu när jag skriver det, smakar på det, går det upp för mig att 10 km kanske inte heller, för en fullblodscyklist, är tillräcklig anledning att investera i en ny elcykel?
Finns någon livlina? En snyggt motiverad formulering som kan få mig över kanten? Jag är inte den som köper prylar i onödan. Jag är minimalist. Vill inte ha mer prylar än jag behöver och det gäller, tro det eller ej, även cyklar.
Jag försöker mig på en motivering iallafall.
10 km var det. En svensk mil. Fram och tillbaka 2 mil. Ibland är man lat. Har jobbat hårt. Kanske man ställer in för att man inte riktigt orkar. Stannar hemma och spelar tv-spel istället (ja, jag gör det trots att jag är 40 om mindre än ett år och skäms inte för det). Kanske är väderleken motbjudande också. Man är helt enkelt för seg för cykling. För vanlig cykling alltså. På gammal traditionellt vis.
Men inte för el-cykling. Där kom den. Motiveringen. Inte godtagbar på kortare sträckor men på längre. Hurra. För det sämsta är ju att bli kvar hemma. Att inte komma iväg. Finns det något så deppigt och destruktivt som att bli kvar i soffan.
Då återstår bara en fråga. Vad ska man satsa på? Eller ska man inte satsa nu utan vänta. Utvecklingen går snabbt. Kommer ju nytt hela tiden.
Den här till exempel. Vello Bike ligger och lurar på Kickstarter. En 12 kilos självuppladdande vikcykel som beräknas releasas till sommaren!!
Weighs only 11,9 kg (26 lbs) ELECTRIC – CALIPER BRAKE, CHAIN Frame material: Double butted chromoly The first self-charging folding electric bike with 6 different pedal-assist levels, e.g. ”self-charging” mode for a boost only uphill – battery recharges downhill/braking. ”Turbo” mode: continuous pedal-assistance up to 15 mph/25km/h from the motor for 30-50km. Recharging easy. Free app for smartphone (iPhone & Android).
Lite för bra för att vara sann eller ett underverk för multimodalt pendlande återstår att se.
Men hur som så fattar man att utvecklingen skenar på just nu. Vad man märkt är att elcykeln får folk att cykla som vanligtivis inte skulle göra det. Och vad samhället behöver är just en ökning av antalet cyklande – el eller inte spelar kvitta.
/DS
I helgen hade jag en äldre Airbnb-gäst på besök, Kevin från London, som kort beskrivet åker runt i världen och håller work shops i sångteknik.
Eftersom jag själv också jobbar som sånglärare, och att diskussionen om den ultimata sångtekniken tillhör mina favoritämnen, delade vi såklart erfarenheter vid mitt köksbord över ett par glas vin.
Att det kommer folk från världens alla hörn jag inte känner och som bor några nätter i mitt vardagsrum, är numer nästan skrämmande naturligt.
Jag vet ju ganska lite om de här människorna, men liksom bara bestämmer mig för att lita på dem. Det leder till intressanta och otippade möten som hittills, nästan i samtliga fall, känts berikande.
När jag själv är ute och reser väljer jag nuförtiden att bo på samma sätt.
Att bo Airbnb och att ha med sin vikcykel minimerar risken att inte få ut mer av sitt korta besök än bara vykortsattraktioner; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.
För hur många har inte erfarenheten av att besöka en ny plats i ett nytt land, gått och trängts med sina egna landsmän och andra turister och på något konstigt sätt lyckats undgå kontakt med en enda lokalbo.
Kevin, som var här under helgen, sken upp när han fick veta att jag var intresserad av cykling.
”Have you heard of The Copenhagen Wheel” frågade han entusiastiskt.
Såklart, och skrivit en hel del om det.
För honom kan e-hjulet (alternativt en konventionell e-cykel) bli det som räddar honom kvar i sadeln när åldern tar ut sin rätt med leder som lätt blir överansträngda till följd.
Själv tänker jag ofta att jag ska ägna mitt eget framtida pensionärstidsöverflöd till långfärdscykelturer i naturen och förhoppningsvis till slut lyckas knipa fast i det svårfångade NU.
Men tänk om min gamla dubbelopererade minisk skulle börja bråka igen. Ingen garanti finns att knät fortfarande är okej vid sextiofem. Eller 45 heller…Ett hot mot hela ens identitet som en-som-alltid-cyklar.
Tur att tekniska cykelinnovationer är under utveckling och kan eventuellt agera fallskärm om det skulle behövas.
Och då kan man vänta en ljusare framtid med massor av cykelkultur och Sharing economy.
För hållbara trender, i tiden.
/DS
Det visades upp för första gången på klimatmötet i Köpenhamn 2009, då utlovades lancering till sommaren 2011. Premiärsommarn kom och passerade men – inget köpenhamnshjul.
Inte heller ett ord, via hemsidan, om projeketet lagts på is, bara blivit försenat eller helt enkelt lagts ner.
I hjulet sitter en 250 watts elmotor, det tar fyra timmar att ladda, räckvidd: ca 50 km, vikt: 5,9 kg, bara att montera hjulet på en vanlig cykel.
Skrev själv en irriterad kommentar på deras FB-sida i början av 2013, om att de borde gå ut med att hela grejen avslutats så att folk inte går runt med falska förhoppningar.
Fick snabbt svar att det inte alls lagts ner och till hösten kom sen ett nytt release-datum, vilket bl.a. uppmärksammades här på bloggen och ”Ljud och bild.”
Nu skulle man kunna beställa ett via superpedestrian.com och få det till våren 2014, vilket senare justerades (i beställningsformuläret) till sommaren 2014 (3 år förs. fr. första utannons.) – och för ett tag sedan då till ”slutet på 2014”.
Frustrerande.
Är ett snyggt och smartphonekommunicerande el-hjul du monterar på din vanliga cykel, som delvis laddas när du bromsar, och som hjälper till när det behövs, lite för bra för att vara sant?
Det måste ju vara något som inte funkar tillfredställande då de inte direkt tjänar pengar på att hela tiden skjuta upp lanseringen.
Jag tycker projektet är väldigt intressant. Har gått från att vara ljummet entusiastisk när det gäller el-assist generellt till ganska het på grejen.
Den här bloggen handlar ju om att med alternativa verktyg komma ur sitt bilberoende – och för många skulle en cykel med elassist kunna vara ljuset i tunnelns slut.
Vad skulle då vara smidigare, att för priset av en normalstor platt-tv (ca fem tusen) så skulle vilken medelsvenne som helst, på ett par minuter, kunna göra om sin vanliga cykel till en fulländad carkiller?
Själv blir jag eggad av tanken att sätta det på min fullstora hopfällbara. Tänk vilken potential den hojen skulle få.
Jag förlänger mitt redan beprövade tålamod med högst en försening till innan jag avfärdar detta projekt som oseriöst. Om det är så bra som jag hoppas och som producenten utlovar, är det helt klart värt det.
/DS
Fortsätter att få en hel del mail med frågor rörande det bilfria livet. Mer och mer faktiskt. Ett litet tecken på att fler börjar öppna upp för tanken ”det kanske går ändå”, med allt positivt det för med sig.
Lika bra att lägga ut en del av dem som inlägg, kanske fler som har liknande funderingar. Ska försöka ge så bra svar jag kan men tar gärna emot hjälp via kommentatorsfältet från andra med erfarenheter.
”Hej David,
jag heter Peter Dahlström och befinner mig i en liknande situation som du beskriver i din blogg; jag har just fått barn och är på intet vis intresserad av att skaffa bil. Lådcykel verkar vara lösningen. Det jag undrar är om man behöver en eldriven lådcykel eller om man faktiskt klarar sig bra med en icke-eldriven? Jag testkörde Gamla Enskedes lådcyklars eldrivna modell och den var fantastiskt rolig att köra men prislappen på 29 000 kronor avskräcker.
Vilken modell kör du på?
Sedan har jag lite huvudbry vad gäller förvaringen. Jag är lite orolig för utrymmet, hur har du löst det med din lådcykel?
Tack för en inspirerande blogg!
Hälsningar / Peter”
– Behöver man elassist på sin lådcykel?
Vi har haft vår i snart fyra år och har, trots elavsaknad, haft enorm glädje av den. Cyklade med barn, fet fjällryggsäck i lådan samt två cykelväskor vid sidan av pakethållaren från Nynäshamn till Stockholm (6 mil) på några timmar (ca 4) förra sommaren (bild). Så med andra ord, även om det var en kamp, klarar man sig ganska långt utan elsupport så fort låren växt till sig lite (går fort).
Klarar mig utan el men det värker ibland
Men i vardagsbestyren bangar till och med jag lådcykling om avståndet mellan A och B är större än 6-8 km. Och ska man till en vän på middag vill man gärna inte komma dit med svetten drypande. Hade det inte i såna situationer (och såklart många fler) varit helt underbart med elassist? Å jo å jo å jo! Användningsområdet växer och den kommer att ersätta bil i väldigt många fler situationer.
Är det då värt att pynta tiotusen (minst) extra för att när nöden kräver få en hjälpande hand?
Generellt är betalningsviljan ang. cyklar bland de flesta oförskämt låg i relation till den livsstilsförändrade potential en bra cykel besitter. På den tiden jag själv var motorist gav jag, utan några större reflektioner, 30 000:- för en Vespa piaggio. Ingen reaktioner på det. Om man jämför nyttan, till ex. vespa vs ellådcykel, så blir prislappen på 29 000:-, om den kan möjliggöra bilfri (eller bilfriare) livstil, rätt blygsam. Hemförsäkringen täcker cykelstölder och kostnaden under ägandeskapet är, i jämförelse med bil/vespa, svindlande låg.
Förvaring…
…kan vara trixit med en lådcykel om man bor i stan/lägenhet. Man gör anspråk på stor yta i cykelrummet, vilket kanske uppskattas sådär av medmänniskor, samtidigt som det är ganska orealistiskt att dagligen ta lådcykeln upp/nedför trappor – som till exempel försvårar transporten till/från vårt eget cykelrum.
Vår oelektrifierade Azor Bakfiets long står för jämnan ute. Under snart fyra år (inte hårdaste vintrarna) har den stått förtöjd med fetkätting vid en gatustolpe utan att ens brookssadeln blivit snodd. Filosofin är att den alltid ska stå tillgänglig och att om nån skulle skäla den får vi helt enkelt punga ut 1500:- i självrisk och skaffa en ny. För har man köpt en ska den banne mig användas. Jag skriver förresten ”oelektrifierade” för att utomhusförvaring skulle ta emot mer om det handlade om en ellådcykel. Ska tilläggas att vår lådcykel har stått pall för väder och vind oerhört bra under åren.
Har man en lämplig lättillgänglig innergård, för trygg ellådcykelförvaring, är det bara att gratulera – annars kanske just förvaringen är den svåraste nöten att knäcka (eller argument för lådcykel utan elmotor). Speciellt då för en ännu dyrare och mindre ”tålig” elektrifierad.
Hade jag själv en ellådcykel hade jag förmodligen forsatt med utomhusförvaring men med fler lås och kanske nåt slags larm.
Ni bloggläsare därute, komplettera gärna mina svar! Varje person som tar steget till ett bilfritt liv är en vinst för hela mänskligheten.
/DS
Har oftast föredragit en avspänd upprätt position likt holländarna.
Den utstrålar självförtroende och frihet, inbjuder till att cykla-i-vad-man-vill och man har koll på sin omgivning – och det ju inte dumt.
Perfekt – sålänge man cyklar i stan.
Men vid pendling föredar jag en mer aggresiv framåtlutad position som gör att det biter i och ger mer valuta för den energi jag betalar med.
Visst man kan ha fler cyklar.
Men tänk om min cykelturen till jobbet innehåller både stad och pendling.
Kan jag ju inte gärna ha med mig två cyklar (jo jag vet, Bakfiets+Brompton men – ingen lösning).
Löser andra problem men inte detta
Tycker det är så himla konstigt att en lösning, där jag i en handvändning kan höja, vrida och sänka styret, inte varit mer efterlyst.
Men nu har jag hittat något intressant.
Octagon steering system löser problemet. En flexibel styrstam som möjliggör att höja- och sänka för hand.
Man kan tydligen montera produkten på de flesta cyklar.
Då tänker jag: en Octagon system på min fällbara Montague kryddat med ett Copenhagen wheel (smart elass tillg. i sommar) och oj, oj, oj vilket sjukt användbart fordon man skulle ha.
kombinerat med…
kryddat med…
= carkiller.
/DS