Lägesrapport från nattåget

Klockan är i skrivande stund tjugo över tio och nattåget har precis satt kurs mot huvudstaden. Jag har uppträtt med mitt smått komiska men ändå undertonsallvarliga föredrag ”Om konsten att leva utan bil” på Cykelforum Luleå.

Igår gjorde jag samma framförande på Energiting Sydost i Blomstermåla. Två underbart givande och roliga dagar. Men det intensiva programmet och i synnerhet de 123 milen mellan de båda orterna ledde till en klimatsynd. Flyg från Stockholm idag på morgonen till Luleå. Det så miljövidriga koldioxidutspyende (men hänsynslöst tidseffektiva) flyget. Men på annat sätt hade den här lilla turnen inte varit genomförbar.

Jag kompenserar iallafall lite genom mitt transportsätt hem. Att resa när man ändå sover och vara framme på morgonen dagen efter är ju ingen dum idé. På den här resan avverkas 123 mil samtidigt som jag drömmer söta drömmar och sitter och mysbloggar i min kupé. Tragiskt att det inte direkt våras för nattågen varken i Sverige eller övriga europa.

Standarden på min kupé vittnar tyvärr om att SJ inte direkt anstränger sig för att hålla komforten mer än precis över lägstanivån – och då ska mitt utrymme för natten ändå representera deras lyxalternativ i 1a klass. Skillnaden är i praktiken att man har egen toa och slipper springa ut i korridoren vid nattliga behov. Men känslan ”Oj det här med att åka tåg på natten kommer nu” uteblir, totalt.

Jag är vansinnigt trött och ska jobba med en föreställning imorgon. Så det här inlägget närmar sig slutet.

Jag vill sammanfatta med att det är härligt att få snacka hållbart resande inför en entusiastisk publik x 2. Och sen vill jag uppmana till att ta ställning mot avvecklandet av nattåg. För inte sådär värst många år sedan kunde man ta nattåget från Sthlm till Paris. Marginellt längre än den resa jag gör just nu. Synd att vissa saker går åt helt fel håll.

En litet enkel sak man kan göra åt problemet är att skiva under petitionen:

“Med de fasta förbindelserna över Öresund och Stora bält och med de internationella lok och vagnar som nu finns skulle det gå att resa från Stockholm, Oslo eller Köpenhamn på kvällen, och bekvämt vara framme i Berlin, Paris, Bryssel eller London nästa dag.

Vi begär därför att båda våra länders regeringar agerar för moderna nattåg året runt från Sverige, Norge och Danmark till Tyskland och vidare till andra Europeiska länder.”

/DS

Min stå-upp-föreläsning “Konsten att leva utan bil” i Kungsör 18:e september

Snart är det dags för Europeiska trafikantveckan. Den kan sammanfattas som ett europeiskt uppslag för att öka lusten och sporra till hållbart resande.

Och hållbart resande är ju precis det jag bloggat om i ungefär nio år nu. Och så har jag ju, om jag får säga det själv, en underhållande och viktig föreläsning i ämnet på repertoaren.  Den handlar om min egen, ibland ganska prövande, kamp och envishet för att pussla ihop tillvaron utan bil.

Det hela ska framföras i Kungsörs bibliotek senare i september, vilket förstås är superkul.

Föreläsningen är öppen för allmänheten och gratis så det är bara att dyka upp!

En underhållande stand-up-föreställning där David Sennerstrand berättar sin egen historia, som börjar med en stor fascination för det mesta som brummar och går på bensin och slutar i totalpassion för cykeln.

Ett arrangemang under Europeiska trafikantveckan 16 – 22 september.

Entré: Fri.

Arrangör: Energi- och klimatrådgivaren i Kungsör, Arboga och Köping samt biblioteket.

 

Lyckad premiär av stå-upp-föreläsningen “Konsten att leva utan bil”

Sitter på ett direkttåg hem mot Stockholm. Utmärkt att nyttja tiden med en välförtjänt enhet i bistron och samtidigt författa ett inlägg.

Jag har just varit och gjort ett framträdande i Borås. Ett inslag i Kretsloppsveckan.

Utrustad med min Brompton, gura och blädderblock har jag spelat en ovanligt analog stå-upp-föreläsning om konsten att leva utan bil – kryddad med både samhällskritik och cykelsånginslag.

No power-point och digital teknik – bara min berättelse. Less is more.

En ganska tragikomisk historia, men med lyckligt slut, som handlar om min förvandling från biten motorist till helgjuten cykelfundamentalist. Om svårigheterna att få till rimliga jobbpendlartider med endast kollektiva transportmöjligheter, och på vilket sätt en cykel kan göra underverk om man bara får möjlighet att cykla både före- och efter tågresan.

Innan införskaffandet av min vikbara smuggla jag cykel i sopsäck.

Bara för att ha möjlighet att pendla bilfritt. Kände mig på den tiden som nån slags klimatrebell.

Samhället, staten, SJ gjorde det komplicerat att resa hållbart. Skönt att numer slippa bli ifrågasatt eller i värsta fall avslängd som helfrälst bromptonit.

Åkte 06:15 från Stockholm mot Borås. Sov hela vägen till Herrljunga men blev positivt överraskad och vakna till när jag i västtrafiks länståg såg hur himla enkelt det kan va att bereda plats för några cyklar (#SJ?!?!).

Ett litet hörn, vid behov, svårare än såhär behöver det inte va. 30 pix per cykel. Finns plats får du ta den med, rusning eller ej. Baksidan är ju att man, speciellt till jobbet, vill vara garanterad cykelplats.

En annan trevlighet som fyllde mig med positivitet och energi inför min föreställning var, rätt oväntat, ett cykelparkeringshus med duschmöjligheter vid Borås tågstation. Go Borås!

En lyckad dag. Att stå-upp-föreläsa om cykling känns grymt. Det ska jag bergsäkert fortsätta med.

Tack för mig Borås och Kretsloppsveckan – jag kommer gärna tillbaka.

/DS