Filmversion av stand up-föreläsningen ”Om konsten att leva utan bil”

SE MIN ???

GÖR SÅ HÄR!

1. SE TRAILERN! (Längst ner)

2. 40 sek senare…FRÅGA DIG SJÄLV: BLEV JAG SUGEN ATT SE HELA? (12 min) ?

3. BLEV SVARET JA? (Hoppas?!) ISF KLICKA PÅ LÄNKEN: https://youtu.be/SSFEd_9bMQM (12 min)

På grund av (eller tack vare, beroende på hur man väljer att se det:) NI VET VAD fick jag i maj uppdrag från några håll att göra en filmad version av min monolog. Sysselsatte mig under sommarn och blev en lite busig vlogg-aktig videodagbok, inspirerande och rolig säger de som sett.

Inspirerad!

Kära bloggen har blivit en aning lidande av mina många föreläsnings-engagemang senaste tiden (rätt lång tid…). Det är helt enkelt roligare att möta en publik än att skriva just nu.

Publiken börjar strömma till

Igår till exempel. 170 personer i Motala (kulturskolepedagoger) fick lyssna till mitt föredrag. Det är en stor glädje att höra alla fina kommentarer efter framförandet. Folk som kommer fram och säger att de blivit inspirerade av min historia och vill minska ner på bilbehovet. Det ger mig väldigt mycket. Det hela känns meningsfullt.

Det var ju att inspirera som var själva grundtanken när jag startade den här bloggen för ungefär tio år sedan. Det ska jag fortsätta med. Att få göra det från scenen är ju någonting jag är van vid efter att jobbat som deltids-skådis rätt många år. Fler föreläsnings-uppdrag nalkas inom kort och det kommer nog tyvärr vara rätt glest mellan inläggen även framöver.

Men det viktigaste är ändå att, i nåt forum, få lov att fortsätta sprida budskapet.

/DS

10 år med en Brompton #hopfällbarcykel

 Tio år som ägare av den alldeles fantastiska och väldigt speciella hopfällbara cykeln Brompton. Det är tillräckligt starka skäl till att uppdatera det här gamla inlägget som är helt och fullt dedikerat vikcykeln. Att reflektera över nyttan och inte minst glädjen jag fått ut av att äga en, under alla dessa år, gör mig en aning berörd faktiskt. 

Men då ska man ha i åtanke att jag, med mitt frilansar-liv, haft extremt stort vikcykel-behov. Under vissa perioder har den rent av varit ett dagligt måste för att få logistiken att fungera. Ett nödvändigt gott. Så min överjordiska entusiasm är egentligen inte så svårförklarad som det kanske först kan verka.

Det fina, med den här sortens cykel,  får man uppleva om man just har behovet och lusten att skifta mellan olika transportmedel för att komma ner i restid och undvika onödigt bilåkande. Då blir hela konceptet nästan magiskt tillfredställande. Innovation för att underlätta hållbart resande har aldrig varit viktigare. När gemensamma ansträngningar krävs för att minska utsläppen är det här ett så himla elegant och inbjudande sätt att göra det på. 

När jag köpte min M3L med det exklusiva färgtillvalet Raw Lacquer kostade den 10 000:-. Exakt samma cykel idag går på 15890:- Ganska offensiv prisutveckling. Och vem vet vad som händer efter Brexit? Kanske blir det ytterligare en dramatisk prishöjning. 

Hänger med överallt – om man vill

Cykeln har genom åren krävt följande investeringar: ny vänstertrampa x 2: 1100:- kullager i framhjul 350:-, byte av axeln genom vikbara bakpartiet 500:- Plus service och utgifter för nya däck, kedja och slangar. Just väntertrampan som har en ganska begränsad livslängd är egentligen det enda jag upplevt som tveksam kvalité på cykeln. Men man får väl ändå summera det som att jag kommit ganska billigt undan i förhållande till antal cyklade mil på det stora hela. 

I relation till nyttan, om man nu har den, är priset väldigt överkomligt. Men knappast om du bara ute efter en cool gadget. Jag menar att den just ska användas tillsammans med andra transportmedel, framför allt tåg, för att komma till sin fulla rätt.

Anledningen för mig att det hittills inte blivit en andra Brompton är inte brist köplust, utan snarare svårigheter att motivera köpet (har försökt) när den jag har fungerat så tillfredställande. En annan anledning till utebliven uppdatering av ny modell är att det faktiskt hänt blygsamt lite i specifikationerna. Mest har det handlat om tillbehör som väskor i olika storlekar och nån liten förändring av styre och bromsar.

Kanske behöver Brompton en värdig konkurrent för att vi ska få se en rejäl utveckling av cykeln. Varför ändra ett vinnande koncept tänker man säkert. Men drivet av att ständigt förbättra och utveckla måste finnas där hela tiden för att kunna fortsätta att vara herre på täppan. Även om det tillkommit en elversion genom åren (Himla svår att få tag i utanför England)  efterlängtas lägre vikt mer än nåt annat på den traditionella versionen. 

Jag hoppades personligen på att kickstarterprojektet Helix skulle kunna sätta lite press på Brompton-teamet. 24″ hjul, skivbromsar, titanram, upp till 11 växlar och inte mycket större dimensioner än Brompton ihopvikt,  får mig onekligen i gasen (tveksamt ordval jag vet).

Helix – en värdig och efterlängtad konkurrent till Brompton?

Men efter tre år med förseningar så var min slutsats att hela projekt gått i stå efter produktionssvårigheter och andra problem. Nu har jag fått reda på så är det inte alls och att Helix-cyklar, om än i mycket sävlig takt, är på väg ut till supporters för projektet. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i Kanada med Helix framöver. 

Från en säker källa har jag också hört att Brompton jobbar med en idé som får anses vara det största som hänt i företaget på flera år. Nämligen en variant med större hjul. Produktutveckling, har man lärt sig, är nåt som tar tid i det här förtaget. Det ska respekteras då de vill se till att kvalitetsförsäkra sig flera gånger om innan lansering. Men för oss som väntar blir det hela till en svettig tålamodsprövning. 

Med det sagt lämnar jag över till mitt ambitiösa Brompton-inlägg som tidigare publicerats här på bloggen i lite olika former, men som du kanske missat.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i tio år.

/DS

Lådvikcykel-tricket

En komplicerad situation är att först ha ett behov att kunna transportera barn med lastcykel, och sen åka tåg, fast utan barn, och när tågresan är slut ha cykelbehov igen, men en lastcykel får mycket sällan hänga med på tåget…

Eller så här: Jag skulle åka tåg från Stockholm till Linköping för att repa en teaterföreställning. Men innan jag skulle ta tåget från T-centralen skulle jag möta upp min dotters mamma för barnöverlämning.

Jag behövde ta med cykel på tåget eftersom det är ca 2 km från Linköpings station till lokalen där vi repar, och jag behövde vara där snabbt efter tågankomst.

Lådcykeln får man ju inte precis ta med på ett Sj-tåg. En SJ-konduktör skulle bli traumatiserad för livet av bara själva synen på en lastcykel i närheten av ett tåg, och det vill man ju inte utsätta dem för. Med andra ord så skulle beskriven situation kunna ha inneburit ett problem, om det inte var för Lådvikcykel-tricket. Att äga båda dessa två ytterligheter till cyklar kan i flera situationer vara oerhört praktiskt.

I med barn och vikcykel i lådan bara. Förtöj lådcykeln vid delmålet, barnöverlämning, ta med vikis in i tåget och problemet är löst.

Lägesrapport från nattåget efter föreläsning om hållbart resande

Klockan är i skrivande stund tjugo över tio och nattåget har precis satt kurs mot huvudstaden. Jag har uppträtt med mitt smått komiska men ändå undertonsallvarliga föredrag i kategorin hållbart resande ”Om konsten att leva utan bil” på Cykelforum Luleå.

Igår gjorde jag samma framförande på Energiting Sydost i Blomstermåla. Två underbart givande och roliga dagar. Men det intensiva programmet och i synnerhet de 123 milen mellan de båda orterna ledde till en klimatsynd. Flyg från Stockholm idag på morgonen till Luleå. Det så miljövidriga koldioxidutspyende (men hänsynslöst tidseffektiva) flyget. Men på annat sätt hade den här lilla turnen inte varit genomförbar.

Jag kompenserar iallafall lite genom mitt transportsätt hem. Att resa när man ändå sover och vara framme på morgonen dagen efter är ju ingen dum idé. På den här resan avverkas 123 mil samtidigt som jag drömmer söta drömmar och sitter och mysbloggar i min kupé. Tragiskt att det inte direkt våras för nattågen varken i Sverige eller övriga europa.

Standarden på min kupé vittnar tyvärr om att SJ inte direkt anstränger sig för att hålla komforten mer än precis över lägstanivån – och då ska mitt utrymme för natten ändå representera deras lyxalternativ i 1a klass. Skillnaden är i praktiken att man har egen toa och slipper springa ut i korridoren vid nattliga behov. Men känslan ”Oj det här med att åka tåg på natten kommer nu” uteblir, totalt.

Jag är vansinnigt trött och ska jobba med en föreställning imorgon. Så det här inlägget närmar sig slutet.

Jag vill sammanfatta med att det är härligt att få snacka hållbart resande inför en entusiastisk publik x 2. Och sen vill jag uppmana till att ta ställning mot avvecklandet av nattåg. För inte sådär värst många år sedan kunde man ta nattåget från Sthlm till Paris. Marginellt längre än den resa jag gör just nu. Synd att vissa saker går åt helt fel håll.

En litet enkel sak man kan göra åt problemet är att skiva under petitionen:

”Med de fasta förbindelserna över Öresund och Stora bält och med de internationella lok och vagnar som nu finns skulle det gå att resa från Stockholm, Oslo eller Köpenhamn på kvällen, och bekvämt vara framme i Berlin, Paris, Bryssel eller London nästa dag.

Vi begär därför att båda våra länders regeringar agerar för moderna nattåg året runt från Sverige, Norge och Danmark till Tyskland och vidare till andra Europeiska länder.”

/DS

Min stå-upp-föreläsning om hållbart resande ”Konsten att leva utan bil” i Kungsör 18:e september

Snart är det dags för Europeiska trafikantveckan. Den kan sammanfattas som ett europeiskt uppslag för att öka lusten och sporra till hållbart resande.

Och hållbart resande är ju precis det jag bloggat om i ungefär nio år nu. Och så har jag ju, om jag får säga det själv, en underhållande och viktig föreläsning i ämnet på repertoaren.  Den handlar om min egen, ibland ganska prövande, kamp och envishet för att pussla ihop tillvaron utan bil.

Det hela ska framföras i Kungsörs bibliotek senare i september, vilket förstås är superkul.

Föreläsningen är öppen för allmänheten och gratis så det är bara att dyka upp!

En underhållande stand-up-föreställning där David Sennerstrand berättar sin egen historia, som börjar med en stor fascination för det mesta som brummar och går på bensin och slutar i totalpassion för cykeln.

Ett arrangemang under Europeiska trafikantveckan 16 – 22 september.

Entré: Fri.

Arrangör: Energi- och klimatrådgivaren i Kungsör, Arboga och Köping samt biblioteket.

 

Lyckad premiär av stå-upp-föreläsningen ”Konsten att leva utan bil”

Sitter på ett direkttåg hem mot Stockholm. Utmärkt att nyttja tiden med en välförtjänt enhet i bistron och samtidigt författa ett inlägg.

Jag har just varit och gjort ett framträdande i Borås. Ett inslag i Kretsloppsveckan.

Utrustad med min Brompton, gura och blädderblock har jag spelat en ovanligt analog stå-upp-föreläsning om konsten att leva utan bil – kryddad med både samhällskritik och cykelsånginslag.

No power-point och digital teknik – bara min berättelse. Less is more.

En ganska tragikomisk historia, men med lyckligt slut, som handlar om min förvandling från biten motorist till helgjuten cykelfundamentalist. Om svårigheterna att få till rimliga jobbpendlartider med endast kollektiva transportmöjligheter, och på vilket sätt en cykel kan göra underverk om man bara får möjlighet att cykla både före- och efter tågresan.

Innan införskaffandet av min vikbara smuggla jag cykel i sopsäck.

Bara för att ha möjlighet att pendla bilfritt. Kände mig på den tiden som nån slags klimatrebell.

Samhället, staten, SJ gjorde det komplicerat att resa hållbart. Skönt att numer slippa bli ifrågasatt eller i värsta fall avslängd som helfrälst bromptonit.

Åkte 06:15 från Stockholm mot Borås. Sov hela vägen till Herrljunga men blev positivt överraskad och vakna till när jag i västtrafiks länståg såg hur himla enkelt det kan va att bereda plats för några cyklar (#SJ?!?!).

Ett litet hörn, vid behov, svårare än såhär behöver det inte va. 30 pix per cykel. Finns plats får du ta den med, rusning eller ej. Baksidan är ju att man, speciellt till jobbet, vill vara garanterad cykelplats.

En annan trevlighet som fyllde mig med positivitet och energi inför min föreställning var, rätt oväntat, ett cykelparkeringshus med duschmöjligheter vid Borås tågstation. Go Borås!

En lyckad dag. Att stå-upp-föreläsa om cykling känns grymt. Det ska jag bergsäkert fortsätta med.

Tack för mig Borås och Kretsloppsveckan – jag kommer gärna tillbaka.

/DS