Delar ett inspirerande mail från bilvägrande nyfrälst Brompton-ägare

Fick ett mail häromdan, jag fått lov att publicera, som gjorde mig peppad att fortsätta blogga och föreläsa om alternativt resande. Varsågod:

För två månader sedan fick jag mitt drömjobb som musiklärare på en grundsärskola. Skolan ligger dock i Eslöv och jag bor Limhamn i Malmö vilket gjorde mig först ganska skeptiskt gällande pendlingen. Jag tog ändå en funderare kring pendlings möjligheter. Först tänkbara pendlings lösning var att ta buss från Limhamn till en av centralstationerna (vilka är ofta ganska fullsatta med irriterande stopp var 100:e meter). Därefter ta pågatåget i en halvtimme till Eslöv. På Eslövs station skulle jag kunna ha en parkerad fastlåst skrotcykel (vilken jag skulle antagligen ogilla cykla på och äga) eller välja mellan en 20 min promenad till skolan (vilket skulle dock förlänga pendlingstiden ganska mycket). 

Andra alternativet skulle vara att ta min fullstora Nishiki cykel på 16 -18 kg på pågatåget vilket är möjligt. Dock är detta mycket populärt bland många cykelpedlare på pågatågen där cykelvagnen ofta blir snabbt propp full. Konduktörerna skickar ofta av de cykelpendlare med störst cyklar (även om de kommer tidigt på). Små hissar som ofta är ur funktion välkomnar en därefter istället till de trånga branta trapporna på Eslövs centralstation. En klantig snubbel där hade slutat illa… 

Det tredje alternativet jag har alltid varit emot – att köpa en bil.  

Jag har haft bra användning för mitt körkort då det löst många tillfälliga situationella problem. Men att äga en bil och bilpendla har aldrig varit min intention och skulle inte bli. Helt uteslutet, bara tanken.

Efter mycket betänketid bestämde jag mig för det första alternativet. Bara till att starta med att ta en titt i någon av de dussin tals secondhand cykelaffärerna i Malmö.

Oinspirerande, som det kändes, med denna pendling skulle det ändå vara värt drömjobbet jag strävat mot jag trodde jag inte skulle först få.

Fast kort där efter fick jag dock syn på din youtube kanal och din blogg ”Liv utan bil”. En vikcykel som en BROMPTON var exakt det jag behövde!

Min egen Brompton på en buss någonstans, någongång…

Visst jag skulle inte vinna alltför mycket mer extra tid jämfört med med det första alternativet men alla minuter räknas tidigt på morgonen. Dock det som sålde mig helt var det du skriver mycket om i bloggen: smidigheten och kunna få till härliga cykelturer på ett inspirerande superfordon!

Ser nu också framemot att tågluffa under loven med min nya kompanjon. Ska försöka få med min sambo på detta också på något sätt.

Tack så mycket för detta! 

//Martin 

Lyckad nypremiär i Sunne efter att ha hamnat mitt i EPA-land

Min nya och mer musikaliska version av ”Konsten att leva utan bil” kräver mer utrustning. Det mest skrymmande i form av en akustisk gitarr. Men även några stativ och lite annat. Ju mer man packat med sig när man vikt ut och vikt av mot nya äventyr med en Brompton, ju mindre ser cykeln ut. Man upplever sakers storlek i relation till varandra. Kanske en aning udda syn för vissa oinvigda. Men det är nog bara en övergångsfas.

Riggad för gig utan bil

Faktum är att gitarren i gigbagen på ryggen nästan är större än fordonet jag färdas på.

Motsatsen till en Brompton är EPA-traktor. Och plötsligt var det fullt av dem i Sunne centrum på fredagkvällen. Komiskt att just en EPA-traktor numer utgör en del av innehållet i min StandUpföresläning. Man har ju sina erfarenheter från småstadskulturen eftersom jag själv råkar vara uppväxt i lilla Vetlanda. En av EPA-traktorerna i Sunne märkte ut sig lite mer än andra.

Motsatsen till Brompton?

Jag lämnade John Diarre och Sunne Centrum bakom mig ganska så omgående. Hade sju kilometer att cykla till Hotellet. Trots rätt tung packning var det hyfsat njutbart. Kanske 3 av 5.

Närmar mig sov och gigplats – Hotell Frykenstrand

Föreställningen gick strålande. Min idé har varit att göra den mer humoristisk än tidigare. Att döma av publikens reaktioner lyckades detta.

Senare i april är det nytt gig på samma ställe och sen ytterligare två inbokade i maj.

Längesen det var så kul att uppträda.

/DS

SJs nya X2000 – ett av världens minst moderna tåg

SJs sida:

”Tänk dig att du kliver ombord på ett helt nytt tåg. Du möts av en modern miljö med ny inredning, ljusa färger och en atmosfär som andas resande och förväntan. När du slår dig ner gör du det i en stol som har utvecklats för att du ska sitta bekvämt hela vägen. Du kan jobba, läsa, se en film eller bara drömma dig bort. Blir du hungrig går du till bistron och njuter av något gott. Och din tågresa blir mer driftsäker med hjälp av nya tekniska system.

Nya prisbelönta X 2000 är ett supermodernt, men återvunnet och återanvänt tåg. Ett tåg där det mest spektakulära är att vi har sparat mer än 5 000 ton rostfritt stål genom att återanvända hela skalet från det gamla tåget. Inte så dumt, eller hur? Första tåget är redan i trafik, de andra rullar ut allt eftersom.” sj.se

Ständigt cykelförbud råder

Oj vad vackert det låter. Men något viktigt saknas. Något fundamentalt har missats för att ett tåg ska accepteras gå under benämningen: ”supermodernt”. Inte ens ”modernt”, ”nästan modernt” eller ”pyttelite modernt” är begrepp som SJ bör använda i sin presentation av sina nya X2000. Man hade chansen att göra om och göra rätt, men tog den inte. Varför är en gåta. Ingen kan förklara. Att skryta om den där utmärkningen från Naturskyddsföreningen ”Bra miljöval” gör man brett och stort. Det gör, i sammanhanget, SJs tvärnej till att få lov att medtaga planetens mest sympatiska, klimatsmarta, nyttiga och anspråkslösa fordon ännu sorgligare. Ett hån mot folk som strävsamt försöker vardagspussla och planera för ett mer bilfritt liv. Och mot hållbarhetsturismen. Om jag vill cykla Siljan runt med min egen cykel så tycker SJ att jag ska ta bilen till min utfärdspunkt. Osmakligt. Perverst.

Lilla jag spände min nätta båge så hårt jag kunde, för att SJs mäktige skulle vakna ur sin slummer, när det begav sig. Den gick rakt itu och i småbitar. Men jag försökte iallafall.

Ur ett blogginlägg från fjärde februari 2014:

Jag:

Hej Är nyfiken på om SJs nypresenterade satsningar rörande omfattande renoveringar av SJ2000-tågen, öppnar upp för möjligheten att kunna ta med sin cykel på tågen. Kan du inte svara på detta, hänvisa mig gärna till nån som kan. Mvh David Sennerstrand

Efter tre mail till SJs kundtjänst fick jag till slut svar:

Svar

Tack för att du har kontaktat oss.

Tyvärr finns inga planer på det med i den nya renoveringsplanen. Du kan idag ta med din cykel ombord om den är nedmonterad och transporteras i en cykelväska. 

Med vänliga hälsningar SJ AB Jesper Axelsson

Nedmonterad kan du va själv Jesper.

När tåget ifråga kommit fram och jag till exempel har fem km kvar på resan, som jag så gärna så supermiljövänligt hade trampat, så ska jag behöva montera ihop och isär, hantera en as-stor cykelväska som pepp för att jag skippat bilen? Känns det som en rättvis lösning för oss som attraheras av den multimodala resekonstarten?

Jag ger mig dock inte vid det här laget och får tag i rätt person till slut, produkt och konceptansvarig Jakob Åhgren. Han svarar så här efter mängder av mejl från mitt håll.

Hej David,

Tack för ditt engagemang i frågan! Först vill jag klarlägga att man redan idag får ta med hopfällbara cyklar på alla SJs tåg. Denna möjlighet kommer även att finnas i framtiden.Utöver detta pågår tex ett projekt med låne-cykel i Uppsala.Beträffande frågan om upprustningen av våra SJ 2000 snabbtåg och huruvida det i framtiden kommer att vara möjligt att medta en vanlig cykel ombord på dessa tåg eller inte, så är detta ännu inte helt bestämt.

Processen med att bestämma hur utrymmet ombord skall disponeras och vilka förmågor som byggs in i ett snabbtåg är ett komplext arbete som innebär en avvägning mellan en stor mängd krav och faktorer. Som exempel kan nämnas att det skall skapas plats för vanliga sittplatser, rullstolar, bagage, plats för djur, barnvagnar et cetera, samtidigt som allting som byggs in ombord skall underlätta hög punktlighet, smidig ombordstigning och god framkomlighet ombord, samt följa standarder inom säkerhet, brandkrav, nödutrymning, arbetsmiljö etc.

Hur de upprustade SJ2000 tågen kommer att utformas kommer att presenteras allra tidigast under 2015, inte innan dess.

Med vänliga hälsningar Jakob Åhgren

Produkt & Konceptansvarig SJ Snabbtåg

Man behöver inte ha alla hästar hemma för att förstå vad Herr Åhgren menar med ”…man redan idag får ta med hopfällbara cyklar på alla SJs tåg. Denna möjlighet kommer även att finnas i framtiden”.

Undertexten går inte att missa ens om man försöker. Den får mig att associera till hur Mona Sahlin formulerade sig en gång rörande SD: Aldrig någonsin, någon gång, någonstans…

Särskilt när han (Jakob) resonerar vidare och försöker försvara sig med att planera tåg-utrymmen är ren raketforskning. Det är märkligt hur otroligt bra det går att planera in cykelutrymmen på nästan alla tåg i hela världen, utom just för SJ i Sverige. Rör det sig om nåt slags obrytbart hemligt kontrakt underskrivet på Bil Swedens högkvarter för längesedan?

Saknas en symbol

Den här lilla ordväxlingen (mellan mig och SJ) utspelade sig för flera år sedan. Nu vet vi att de nya tågen blev rejält försenade och att det är först nu de är redo. Utan utrymmen för cykel. Om jag uttrycker mig snällt handlar det om gravt besudlade (skrev jag besudlade?Ja.) tåg som rullar ut på Sveriges järnvägar.

Ska påminna om att året är 2022.

Vi är i framtiden.

SJ är nån helt annanstans.

/DS

Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin Dag 1

En av de saker saker som suger allra mest beträffande den här sjukt sega och tråkiga pandemin, är onekligen begränsningarna att röra på sig. Men jag är optimistisk. I sommar tror jag till exempel att man med gott samvete kan ta tåget mot Berlin igen. I väntan hoppas jag förgylla just din dag med ett recyclat inlägg från en av mina absolut bästa semestrar, i Berlin, med vikcykel och Interrail-kort för ungefär 7 år sedan.

Juli 2014 Berlin

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Sov inte jättebra.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand

Taggad inför ”Konsten att leva utan bil” i Helsingborg på torsdag!

14nov

Stand up-föreläsning: konsten att leva utan bil

Tidpunkt
14 november 2019, 17:30 – 19:00
Plats
Helsingborgs Stadsbibliotek
Är det svårt att leva utan bil? David Sennerstrand upptäckte att det är roligt, billigt och ger frihet att välja cykeln för vardag och semester. Välkommen på en stand up-föreläsning med skådespelaren och cykelbloggaren David Sennerstrand, som gått från att vara motorentusiast till cykelfantast! Funderar du också på att byta bilen mot cykeln? Fördelarna känner du säkert till; spara pengar, få bättre hälsa och minska klimatpåverkan. Men hur gör man? Lyssna på David Sennerstrand för skratt, pepp och inspiration så att ditt liv utan onödiga bilresor kan börja i morgon.Arrangör: Helsingborgs stad i samarbete med energi- och klimatrådgivarna i Helsingborg

En smula dramatik före min stand up-föreläsning i torsdags:)

På Clentech i Linköping, skulle jag hålla min monolog Om konsten att leva utan bil. Starttiden var satt till 18:30 och jag skulle framföra den inför folk inom hållbarhetsbranschen som samtidigt hade en liten fest. Hur trevligt upplägg som helst!

Jag blev glad när jag, kvällen innan, såg att google maps visade att det skulle ta 12 min att cykla från centralstationen i Linköping till Cleantech. Anledningen till min förtjusning var att målet låg så pass långt borta att min vikcykel var nödvändig och fullt berättigad att ta med.

Tåget anlände 18:53, fyra minuter sent, men med min marginal på drygt 40 min såg det inte ut att bli något som helst problem.

Så fel jag hade. När jag väl kom fram till Cleantech Östergötland, fick jag irra omkring och leta efter något som såg ut som en plats lämplig för en Stand up-monolog, i minst tio minuter innan jag började misstänka att jag cyklat helt fel.

Fick ingen bild från i torsdags men här är en annan:)

Jag ringde min bokare och fick det bekräftat. Jag skulle överhuvudtaget inte till Cleantech Östergötland. Det hela var ett missförstånd orsakat av annars så pålitliga google maps. GPS:en visade endast det ena Cleantech i Linköping. Inte det andra som heter Cleantech park och så förtretligt ligger alldeles bakom tågstationen.

Cykeln var överhuvudtaget egentligen inte nödvändig att ta med denna gång. Om det inte varit för att rädda upp situationen jag satt mig i vill säga.

Klockan är 18:20 när jag ringer och jag ska börja mitt framförande om 10 minuter är det tänkt. Jag är 12 cykel-minuter därifrån. Jag erkänner ödmjukt, i luren, att jag kan bli nån minut sen. Inga större problem får jag till svar.

Tillbaka är det nerför. Det går fort. Jag är där på 7 minuter.

”Bra jobbat, nu kör vi!” säger arrangören som kommer ut och möter mig.

På sätt och vis kom cykeln till användning ändå kan man ju säga.

Själva föreställningen gick jättebra och publiken var härligt närvarande och de skrattade högt när jag berättade om mina försök att smuggla vanlig cykel i sopsäck inpackad med silvertejp förbi misstänksamma konduktörer, för ca tio år sedan – tiden före jag blev Bromptonit.

Efteråt fick jag en förfrågan om ytterligare gig av en av åhörarna som hade en hållbarhetsdag i Stockholm i tankarna, där han var övertygad om att min grej skulle passa perfekt.

Jag ska snart besöka Helsingborg, Eskilstuna och Motala för nya framföranden. Det känns himla kul och inspirerande att det bokar på!

/DS

Dags för min monolog ”Om konsten att leva utan bil” igen!

Om en vecka framför jag min cykelmonolog i Linköping. Ska bli grymt kul att göra detta igen. Bara att anmäla sig och komma förbi! 

Om konsten att leva utan bil

När? 9 maj kl. 18.00

Var? Djurgårdsgatan 4 (Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningens lokaler)

Vad händer? Stand up-föreläsning med David Sennerstrand. Vi bjuder på matig fika och en pysselhörna för barnen så att även intresserade föräldrar kan delta! Anmäl dig genom att skicka ett mail till klimatsmartlkpg@nulllinkoping.se och ange namn, antal personer och eventuell allergi/specialkost senast 7 maj.

Trots att arbetsplatsen ligger långt ifrån närmaste järnvägsstation bestämmer han sig för att inte skaffa bil och istället försöka jobbpendla med kollektiva färdmedel; något som skulle visa sig vara mer besvärligt, tidsödande – och givande – än han någonsin kunnat föreställa sig.

”Om konsten att leva utan bil” är en underhållande stand up-föreläsning där skådespelaren och cykelbloggaren David Sennerstrand berättar sin egen historia, som börjar med en stor fascination för det mesta som brummar och går på bensin och slutar i totalpassion för cykeln.

10 år med en Brompton #hopfällbarcykel

 Tio år som ägare av den alldeles fantastiska och väldigt speciella hopfällbara cykeln Brompton. Det är tillräckligt starka skäl till att uppdatera det här gamla inlägget som är helt och fullt dedikerat vikcykeln. Att reflektera över nyttan och inte minst glädjen jag fått ut av att äga en, under alla dessa år, gör mig en aning berörd faktiskt. 

Men då ska man ha i åtanke att jag, med mitt frilansar-liv, haft extremt stort vikcykel-behov. Under vissa perioder har den rent av varit ett dagligt måste för att få logistiken att fungera. Ett nödvändigt gott. Så min överjordiska entusiasm är egentligen inte så svårförklarad som det kanske först kan verka.

Det fina, med den här sortens cykel,  får man uppleva om man just har behovet och lusten att skifta mellan olika transportmedel för att komma ner i restid och undvika onödigt bilåkande. Då blir hela konceptet nästan magiskt tillfredställande. Innovation för att underlätta hållbart resande har aldrig varit viktigare. När gemensamma ansträngningar krävs för att minska utsläppen är det här ett så himla elegant och inbjudande sätt att göra det på. 

När jag köpte min M3L med det exklusiva färgtillvalet Raw Lacquer kostade den 10 000:-. Exakt samma cykel idag går på 15890:- Ganska offensiv prisutveckling. Och vem vet vad som händer efter Brexit? Kanske blir det ytterligare en dramatisk prishöjning. 

Hänger med överallt – om man vill

Cykeln har genom åren krävt följande investeringar: ny vänstertrampa x 2: 1100:- kullager i framhjul 350:-, byte av axeln genom vikbara bakpartiet 500:- Plus service och utgifter för nya däck, kedja och slangar. Just väntertrampan som har en ganska begränsad livslängd är egentligen det enda jag upplevt som tveksam kvalité på cykeln. Men man får väl ändå summera det som att jag kommit ganska billigt undan i förhållande till antal cyklade mil på det stora hela. 

I relation till nyttan, om man nu har den, är priset väldigt överkomligt. Men knappast om du bara ute efter en cool gadget. Jag menar att den just ska användas tillsammans med andra transportmedel, framför allt tåg, för att komma till sin fulla rätt.

Anledningen för mig att det hittills inte blivit en andra Brompton är inte brist köplust, utan snarare svårigheter att motivera köpet (har försökt) när den jag har fungerat så tillfredställande. En annan anledning till utebliven uppdatering av ny modell är att det faktiskt hänt blygsamt lite i specifikationerna. Mest har det handlat om tillbehör som väskor i olika storlekar och nån liten förändring av styre och bromsar.

Kanske behöver Brompton en värdig konkurrent för att vi ska få se en rejäl utveckling av cykeln. Varför ändra ett vinnande koncept tänker man säkert. Men drivet av att ständigt förbättra och utveckla måste finnas där hela tiden för att kunna fortsätta att vara herre på täppan. Även om det tillkommit en elversion genom åren (Himla svår att få tag i utanför England)  efterlängtas lägre vikt mer än nåt annat på den traditionella versionen. 

Jag hoppades personligen på att kickstarterprojektet Helix skulle kunna sätta lite press på Brompton-teamet. 24″ hjul, skivbromsar, titanram, upp till 11 växlar och inte mycket större dimensioner än Brompton ihopvikt,  får mig onekligen i gasen (tveksamt ordval jag vet).

Helix – en värdig och efterlängtad konkurrent till Brompton?

Men efter tre år med förseningar så var min slutsats att hela projekt gått i stå efter produktionssvårigheter och andra problem. Nu har jag fått reda på så är det inte alls och att Helix-cyklar, om än i mycket sävlig takt, är på väg ut till supporters för projektet. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i Kanada med Helix framöver. 

Från en säker källa har jag också hört att Brompton jobbar med en idé som får anses vara det största som hänt i företaget på flera år. Nämligen en variant med större hjul. Produktutveckling, har man lärt sig, är nåt som tar tid i det här förtaget. Det ska respekteras då de vill se till att kvalitetsförsäkra sig flera gånger om innan lansering. Men för oss som väntar blir det hela till en svettig tålamodsprövning. 

Med det sagt lämnar jag över till mitt ambitiösa Brompton-inlägg som tidigare publicerats här på bloggen i lite olika former, men som du kanske missat.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i tio år.

/DS

Lådvikcykel-tricket

En komplicerad situation är att först ha ett behov att kunna transportera barn med lastcykel, och sen åka tåg, fast utan barn, och när tågresan är slut ha cykelbehov igen, men en lastcykel får mycket sällan hänga med på tåget…

Eller så här: Jag skulle åka tåg från Stockholm till Linköping för att repa en teaterföreställning. Men innan jag skulle ta tåget från T-centralen skulle jag möta upp min dotters mamma för barnöverlämning.

Jag behövde ta med cykel på tåget eftersom det är ca 2 km från Linköpings station till lokalen där vi repar, och jag behövde vara där snabbt efter tågankomst.

Lådcykeln får man ju inte precis ta med på ett Sj-tåg. En SJ-konduktör skulle bli traumatiserad för livet av bara själva synen på en lastcykel i närheten av ett tåg, och det vill man ju inte utsätta dem för. Med andra ord så skulle beskriven situation kunna ha inneburit ett problem, om det inte var för Lådvikcykel-tricket. Att äga båda dessa två ytterligheter till cyklar kan i flera situationer vara oerhört praktiskt.

I med barn och vikcykel i lådan bara. Förtöj lådcykeln vid delmålet, barnöverlämning, ta med vikis in i tåget och problemet är löst.

Är i nåt slags multimodalt flow.

Är i nåt slags multimodalt flow. Linköping för nån vecka sen och annat jobb idag genom mitt företag Snacka Sunt. Det var inte förrän igår kväll jag förtjust insåg att den röstcoach-workshop jag anlitades för idag, skulle innebära utövning av konstarten multimodalt resande. Yes!

Själva grundbulten, substansen i den här bloggen är ju just att sprida budskapet om alternativa, bilfria resesätt till jobb eller annat. Det kanske låter torrt och trist. Var och en får tycka och tänka som de vill. Och kalla mig för nörd om det känns bra. Men faktum är att när jag blir anlitad för ett uppdrag blir jag lika glad om jag får resa med tåg kombinerat med vikcykel dit, som för själva jobbförfrågan i sig. Sån är jag.

Vasastan i Stockholm är mitt hem och denna gång skulle jag ta mig till Nova Park strax utanför Knivsta, inte så långt från Arlanda, i värsta rusningstid.

I ett packat tåg tryckte jag och min cykel in oss. Det fina med att ha en liten hopfällbar cykel som Brompton, är att man sällan gör sig impopulär bland medtrafikanterna. Inga ögonbryn höjda denna gången heller, trots trängseln. Inte självklart med en större hoj.

I rusningstrafik (06-09) är ju i övrigt en hopfällbar cykel ett måste för att den överhuvudtaget ska få åka med i pendeltågen.

Väl framme i Knivsta, efter nån dryg halvtimme, var det inga problem att avnjuta de tre återstående kilometrarna i morgonsolen från sadeln.

/DS