Äntligen dubbdäck

Under tiden jag gjorde som flest multimodala resor med min Brompton för ett par år sedan, till mina jobb norr om Uppsala och till teatern i Vadstena, var allt harmoni och fröjd ända till vintern kom.

Jag var mer eller mindre tvungen att, för att få till rimliga jobbpendlingstider utan bil, kombinera hopfällbart cyklande med tåg och lite buss, och det behovet försvann ju inte bara för att det blev vinter.

Och det finns två problem med Brompton och vinterväderlek: 1. På isigt underlag känns de små 16″ hjulen minst sagt sliriga. 2. När den komponenten som kallas “chain tensioner”, och som har till uppgift att hålla kedjan sträckt i både utfällt och hopfällt läge, får snö/smuts/slask på sig klarar den inte av sin uppgift och kedjan börjar slira över dreven och man kommer ingenstans.

Skrev massor av inlägg om det här när mitt vintervikcykelbehov var som störst och det var oerhört frustrerande. Försökte lösa det hela med en del desperata åtgärder som hemmagjorda kedjeskydd till exempel, men icke.

Har sen dess hört att den 3 vxl versionen är som mest känslig och att det funkar något bättre med 6 vxl och den 2 vxl. Kan vara bra att veta…

Idag har jag iallafall min fullstora Montague som fällbart (om än ganska mycket mindre smidigt) vintervikcykelalternativ.

Och nu var det ju vinterdäck till Brompton, som jag också googlat med ljus och lykta efter, som det här inlägget var menat att handla om.

Det finns nu (kanske funnits ett tag?).

Igår annonserade Gamla stans cykel ut nyheten via deras facebooksida.

Det löser inte det ena problemet men det andra.

/DS

 

Förenkla livspusslandet genom lådvikcykelmetoden

Ni som läst min blogg ett tag är säkert bekanta med den fantastiska “lådvikcykelmetoden”.

Och jag fortsätter att predika den; för genom ägandet av två cykelytterligheter i båda ändarna, möjliggör detta: vacker, klok och miljösnäll superfunktionalism när den är som bäst.

Speciellt för oss särboende har metoden ett tomrum att fylla då hämta och lämna barn utgör en stor del av vardagen.

Vikcykeln blir till den nödvändiga länk för att kunna cykla hela sträckan men ändå låta lådcykeln stå kvar.

Tidskrävande och kostsamt vore också att hela tiden tvingas till kollektiva alternativ när man till exempel möts upp i stan för hämtning/lämning.

Att vikcykelförse en eller två ledsna och cykellösa, och dessutom med möjligheten att ta en massa packning i lådan, ger förutsättningar till eleganta och humörsupplyftande transporter, även av vuxna.

Kombinationen av dessa briljanta former funktionsvelocipeder utgör således ett mycket lyckligt äktenskap.

/DS

 

Säg inte till mig “Ta inte cykeln”

Det är terminstart imorrn. Kl 09:00 är det samling i Ulriksdal, några kilometer från Solna kulturskola där jag jobbar.

Alla har fått ett mail om dagsprogram och vad som gäller.

Bland annat så står det “Ta inte egen bil/cykel dit för vi kommer att åka gemensam rundtur med buss på em och anlända till Solna kulturskola ca 16:30″

Cykeln, bilen eller vad man nu skulle ta sig dit med skulle alltså bli ståendes där.

Men man behöver aldrig säga till mig: “Ta inte cykeln dit…” ej heller till nån annan Bromptonit.

/DS

 

Ur dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Fick den äran att skriva ett gästinlägg om hållbart resande på miljösidan Medveten konsumtion i våras. Texten utspelar sig under femton minuter första dan på min vikcykeltågluff förra sommaren till Berlin.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – “I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens “Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

 

 

Köpenhamn ska alltid vara värst – el-lånecyklar med GPS

Lördag 19/7 17:10 SJ2000 Köpenhamn-Stockholm

Fick några timmar i Köpenhamn också innan tåget avgick hem mot Stockholm. Det är balsam för själen att navigera sig runt i Köpenhamn på cykel. Nån slags rening.

Efter att jag ätit en Nøddebiff på Atlas bar, bästa veg-restaurangen jag satt min fot på, ägnade jag resten av tiden till att mest glida omkring och kolla in ställen jag tidigare missat. Till exempel nytrendiga Köttbyn, Köpenhamns svar på New yorks meatpacking districts, är för mig en ny bekantskap. Kanske har jag omedvetet undvikit Köttbyn för att jag just inte är så mycket för kött och jag ska inte säga att området lämnade nåt större intryck.

Tyvärr upptäckte jag Köpenhamns nya lånecyklar för sent för att hinna hyra mig en. El-lånecyklar?!

digital gps-platta på styret.

Och belt drive – såklart.

Var annars än i Köpenhamn? Världens, inte bara bästa cykelstad, utan också plattaste och där det går som lättast att trampa. El-lånecyklar är ju fantastiskt, men behövs de verkligen i Köpenhamn? Hade det inte räckt med en uppdatering av den mindre bra kundvagnsvarianten som hittills varit standard.

Jag gillar el-cyklar, mest för att de odiskuterbart klär av vanligaste anledningarna till att inte börja cykla till jobbet: “Man blir svettig och det blir för omständigt med dusch, klädebyte etc.” Och att de flesta av oss är beredda att utöka cykelavståndet till vad som är rimligt att dagligen t/r till kneget avnjuta.

Ett sånt här el-cykellånesystem kanske skulle vara som mest efffektivt och göra underverk med folks cykelvilja i mer kuperade städer. Köpenhamns initiativ kan bli en vägvisare. Spännande att se hur det tas emot.

Och nu, eftersom det är sista dan, en kort summering av den här resan. Att tågluffa med vikcykel är ett grymt tidseffektivt och bekvämt sätt att semestera på. Vadå bekvämt? Du slipper att sätta dig in i kollektivtrafik med allt vad det innebär, i en ny stad. Det inbjuder till spontanitet och flexibilitet så det räcker och blir över och man hinner så mycket mer än om man promenerar sig runt till attraktionerna. Kommer nog göra det här resten av mitt liv. Att alltid hitta till det hotell, airbnb, eller vad man nu ska, med hjälp av en offline-gps på telefonen fulländar konceptet.

På bara sex dagar har jag besökt Berlin, Wien, Budapest och Hamburg samt fått lite bonustid i Hannover och Köpenhamn. Jag har använt mig av ett interrailkort flex med fem dagar att resa fritt att lägga ut under en tiodagarsperiod. Kortet kostar ca 2500:-, hur hade man burit sig åt för att få se och uppleva motsvarande med flyg, och vad, trots lågprisflyg, hade det kostat?

Vill man kan begränsa sig till nattåg och betala ett par hundra för en bädd, sova ska man ändå göra och använder man den tiden till att även ta sig fram framstår flyget som mindre tidseffektivt. Åtminstone så länge man reser inom europa.

Idag är det inte bara nittonåringar som tågluffar utan allt från barnfamiljer till pensionärer.

Man kan ta med sin vanliga cykel på många tåg men långt ifrån alla och det kostar nästan alltid extra. Har man tre byten räcker det ju med att något av tågen inte har plats för cykel för att planerna ska grusas – och allt blir genast så mycket mer omständigt. Vikcykel är grejen på luffen.

Att få in ett par Airbnb-bokningar med bra värdar kryddar konceptet ytterligare och speciellt om man reser själv.

Jag har fått mersmak och vill snart ut igen.

The end

/DS

 

 

 

 

 

 

Siljansleden borde, för varje svensk, vara obligatorisk att cykla

Leksand 19:30 Onsdag

Har unnat mig lyxen att stå över tältet inatt och hyrt in mig i den här lilla fina stugan.

Lyckan är min min bara min för endast 270 kronor. Och både lycklig och hänförd har jag varit idag. Att cykla Siljansleden, mellan Rättvik och Leksand, är en fröjd för både öga, kropp och själ.

Men först en kort rapport om hur det gick med cykeltransporten på SJ-tåget mellan Sala och Rättvik igårkväll.

Man vinner kanske inga utmärkelser för smidigaste resenär och skillanden från en Brompton är märkbar – men det gick bra ändå. Ser man bara till att ha en bärrem till sidoväskan, hänger den på ryggen, och kan lägga fokus på cykeln när man kliver ombord är det inga problem. Om SJ inte haft så attans smala dörrar på sina tåg hade det gått ännu lättare. Personalen sa inte ett knyst om min tilltagna väska.

Satte upp mitt tält nån kilometer från Rättviks centrum vid midnatt till tonerna av Sommartider hej hej från nåt disko vid campingenÄr det inte dags att lägga ner den låten snart?

Min tältplats med äkta allemanssjötomt

Tog en kvällstur och kollade in kyrkan, satt och tog en öl på en strand, njöt av Siljans skönhet i den tropiska nattvärmen medan jag lyssnade på Brazilienförnedringen genom radioappen i mobilen – innan det till sist var dags för bingen (sängen på göteborska).

Under dan har jag cyklat den bit av Siljansleden som sträcker sig mellan Rättvik och Leksand och nästan känt mig aningens nockad av alla vackra hus, byar och vyer.

Det är speciellt att cykla själv. Både på gott och ont. En del frågar “Ska du åka ensam igen?”, det är inte det att jag inte uppskattar sällskap, men faktum är att ingen jag känner reser som jag. Menar – det hjälper ju inte att en i sällskapet har en hopfällbar i sällskapet om man vill ha friheten att kombinera med tåg. Så snälla vänner (och andra) , tills SJ kommit på bättre tankar, KÖP EN HOPFÄLLBAR CYKEL!

Personligen kommer jag nog alltid att ha en vikcykel. Så skönt att kunna ta med in vid behov, slippa riskera att cykelplatserna på tågen är fullbokade om man reser i europa, extra avg, stöldsäkerhet etc. Den inbjuder helt enkelt till den cykellivsstil jag vill leva.

Vid ett utsiktstorn “Vidablick”, nån kilometer från Rättvik, jobbigt att ta sig upp – men värt det.

 

Fina, cykelsnälla och näst intill bilfria vägar i så typiskt svenskpittoreska miljöer att det nästan blir porrigt.

Imorrn drar jag hem till Stockholm. Tåget går redan 07:07. Har fått uppleva mycket på den här lilla minicykelsemestern. Hade helst av allt dragit runt hela Siljan (30 mil), men det får bli en annan gång…Nu säger mannen i grannstugan att han vill bjuda på en bärs, han är visst hockeytränare, hans stuga heter “solstråle”, bäst att sluta blogga och inte vara oartig. Dessutom förtjänar jag en.

Nästa utfärd går med tåg ner mot Freiburg och sen vidare mot Barcelona med start redan på Lördag. Ser fram emot det.

/DS

 

Siljansleden borde, för varje svensk, vara obligatorisk att cykla

Leksand 19:30 Onsdag

Har unnat mig lyxen att stå över tältet inatt och hyrt in mig i den här lilla fina stugan.

Lyckan är min min bara min för endast 270 kronor. Och både lycklig och hänförd har jag varit idag. Att cykla Siljansleden, mellan Rättvik och Leksand, är en fröjd för både öga, kropp och själ.

Men först en kort rapport om hur det gick med cykeltransporten på SJ-tåget mellan Sala och Rättvik igårkväll.

Man vinner kanske inga utmärkelser för smidigaste resenär och skillanden från en Brompton är märkbar – men det gick bra ändå. Ser man bara till att ha en bärrem till sidoväskan, hänger den på ryggen, och kan lägga fokus på cykeln när man kliver ombord är det inga problem. Om SJ inte haft så attans smala dörrar på sina tåg hade det gått ännu lättare. Personalen sa inte ett knyst om min tilltagna väska.

Satte upp mitt tält nån kilometer från Rättviks centrum vid midnatt till tonerna av Sommartider hej hej från nåt disko vid campingenÄr det inte dags att lägga ner den låten snart?

Min tältplats med äkta allemanssjötomt

Tog en kvällstur och kollade in kyrkan, satt och tog en öl på en strand, njöt av Siljans skönhet i den tropiska nattvärmen medan jag lyssnade på Brazilienförnedringen genom radioappen i mobilen – innan det till sist var dags för bingen (sängen på göteborska).

Under dan har jag cyklat den bit av Siljansleden som sträcker sig mellan Rättvik och Leksand och nästan känt mig aningens nockad av alla vackra hus, byar och vyer.

Det är speciellt att cykla själv. Både på gott och ont. En del frågar “Ska du åka ensam igen?”, det är inte det att jag inte uppskattar sällskap, men faktum är att ingen jag känner reser som jag. Menar – det hjälper ju inte att en i sällskapet har en hopfällbar i sällskapet om man vill ha friheten att kombinera med tåg. Så snälla vänner (och andra) , tills SJ kommit på bättre tankar, KÖP EN HOPFÄLLBAR CYKEL!

Personligen kommer jag nog alltid att ha en vikcykel. Så skönt att kunna ta med in vid behov, slippa riskera att cykelplatserna på tågen är fullbokade om man reser i europa, extra avg, stöldsäkerhet etc. Den inbjuder helt enkelt till den cykellivsstil jag vill leva.

Vid ett utsiktstorn “Vidablick”, nån kilometer från Rättvik, jobbigt att ta sig upp – men värt det.

 

Fina, cykelsnälla och näst intill bilfria vägar i så typiskt svenskpittoreska miljöer att det nästan blir porrigt.

Imorrn drar jag hem till Stockholm. Tåget går redan 07:07. Har fått uppleva mycket på den här lilla minicykelsemestern. Hade helst av allt dragit runt hela Siljan (30 mil), men det får bli en annan gång…Nu säger mannen i grannstugan att han vill bjuda på en bärs, han är visst hockeytränare, hans stuga heter “solstråle”, bäst att sluta blogga och inte vara oartig. Dessutom förtjänar jag en.

Nästa utfärd går med tåg ner mot Freiburg och sen vidare mot Barcelona med start redan på Lördag. Ser fram emot det.

/DS

 

Nattcykling och första gången på SJ-tåg med fullstor cykel

19:00 Sala

Efter tre mils underbar nattcykling natten till idag, kapitulerade jag och satte upp mitt tält…nånstans.

Väljer man Google maps (cykelläget), som ciceron, kan man råka ut för en del udda vägval. För det mesta väljer den asfalterade landsortsvägar, precis såna man vill ha, men fick också cykla några prövningars kilometrar på en superenslig skogsväg. Efter åtta rådjur, fyrtio kaniner, en älg och en snok senare var jag ute i “civilisationen” igen – och man vet att man lever varje sekund för man vill inte gärna krocka med nån best.

Känner man likgiltighet i vardagen så försvinner den sannolikt om man tar sin cykel ut i natten och bara drar. Det är så annorlunda och väldigt meditativt.

Vid blå pricken lär jag visst ha tillbringat natten

Min tältplats, ingen sjöutsikt men okej ändå, strax innan 03:00 var det läggdags

Vaknade vid niotiden, käkade en tomat, packade ihop och tog sikte på Sala. Min färd gick genom öppna slättlandskap och största delen gick fint utan större kraftansträngning. Efter att ha sträckcyklat den fem mil långa trapatsen, rätt fort, var jag rätt trött när jag kom fram. Kanske var det nattcyklingen som satt sina spår. Jag käkade en halvbra buffé och drack en Mariestad på en asiatisk restaurang i Salas centrum. Men en halvbra asiatbuffé och en Mariestad (vanligtvis rätt medioker öl) räcker för att nästan bli salig efter att ha cyklat fem mil på med endast en tomat som bränsle.

Kände att jag inte ville cykla mer denna dag så jag bokade tågbiljett till Rättvik. Kl 19:00 fanns en avgång för 140:- som jag slog till på.

Kollade runt i den lilla halvpittoreska staden, handlade lite och drack en latte, sen var jag så himla trött att jag somnade i den fina stadsparken på mitt liggunderlag under en ek som skyddade för en tillfällig skur, tills det var dags för avgång.

Nu sitter jag på Sala tågstation och ska snart, för att vara i Sverige, uppleva nåt alldeles speciellt. Jag ska nämligen ta med en fullstor cykel på ett SJ-tåg. Stort ögonblick och som jag längtat.

På ca 10 min har jag fått ihop mina grejor. Tält, liggunderlag…har jag strategiskt placerat ut i den ovadderade cykelväskan för att göra nytta som skydd.

Vid 21:00 lär jag vara framme i Rättvik och då också Siljan. Sen hoppas jag först hitta en sovplats och sen några storslagna cykelupplevelser.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På åttiotalet gick det direkttåg från Stockholm till Berlin, Paris och Rom – känns overkligt idag, samhället har blivit mindre modernt

Släpper SJ-fajten tillfälligt. Men ska på dom igen inom kort, ingen tvekan om det. Att ta med cykeln på tåget MÅSTE bli tillåtet även i Sverige. Tåg och cykel är för mig en så himla gjuten och självklar kombo. Det är tur att jag är vikcyklist (och har inga problem att identifiera mig själv på en småhjuling) så jag kan få utlopp för min tåg-och-cykel-passion ändå menar jag.

Har planerat två större utfärder i sommar och båda inkluderar både cykel och tåg. Jag är pappa och har inte tid (eller lust) att först cykla till den region/stad/plats där jag vill cykla. Jag vill både cykla och åka tåg. Så att jag får tid till att cykla DÄR jag vill.

På åttiotalet gick det direkttåg från Stockholm till Berlin, Paris och Rom. Idag är det knappt man tror på att det nånsin varit möjligt. Känns overkligt. Nu har det blivit skitdyrt och så tråkigt komplicerat. Folk tycker man är konstig om man ens besvärar sig med att kolla upp tågalternativ innan man bokar lågprisflyget när man ska utomlands. Ska det vara så 2014? Det är så sorgligt omodernt.

Men jag tänker iallafall, även om folk tycker man är pucko, åka på interrail den toflte juli. Tänkte åka till Barcelona men det blir för hett och trångt, så jag har inte riktigt bestämt mig. Vill tillbaka till Berlin men det blir nog nåt annat eftersom jag var där förra sommarn. Kanske först ekoutopin Freiburg i Tyskland och sen cykla en sväng längs Donau och göra ett uppehåll i Bratislava. Vi får se. Ett angenämt problem att välja, som man säger.

Jag har två vapen att använda mig av som SJ inte kan säga nåt om. Min Brompton och min Montague Boston. Sistnämnda är nu modifierad för långfärd. Men jag mådde skit ett tag.

Pengarna på cykeltillbehörskontot var slut men jag behövde köpa cykelväskor. Jag visste att det fanns vattentäta budgetalternativ på Biltema som alternativ till dyra Thule och Ortlieb. Biltema är för övrigt är ett ställe där jag föredrar att spendera så lite tid som möjligt av min livstid på. Men några dyrare alternativ var inte aktuellt denna gång så jag tog min Brompton på Ikeabussen mot Kungens kurva, cyklade 7 km till Biltema Botkyrka och slog till på en svart för trehundrakronor.

När jag tagit mig hem, via tunnelbanan från Alby, mådde jag dåligt över Biltemas logga som syntes tydligt nere i väskans högra hörn. Biltema är ett ord klingar ganska taskigt – prova själv och säg det.

Driver man en blogg som heter livutanbil kan man bara inte cykla runt med ett tygmärke där det står BILTEMA på sin väska – så jag tog en kniv för att försöka göra mig kvitt det. Att det gick enkelt att ta bort fick mig att må lite bättre och jag måste säga att kvalitetsmässigt känns tjugofyralitersväskan helt okej.

Min Montague ska jag nu börja använda till:

– Långfärd (tågkombination såklart)

– Vintercykling

– Jobbpendling

– I stan

Och min Brompton som vanligt till:

– Tågluff

– Ta med på flyg (nån gång)

– Till krogen

– I stan

Kompletterat med lådcykeln känns det som att jag nu uppfyller de flesta cykelbehoven. Men jag kommer säkert alltid på nåt skäl att köpa en till (nåt med el)?, det är ju tråkigt att vara nöjd med sitt cykelstall och konsumtionssamhället bygger trots allt lite tragiskt på att man aldrig ska bli riktigt nöjd.

Men det är ett annat inlägg nån annan gång.

/DS

 

Fem sekunder att fälla upp

Man slipper alltså fippla med styret, vilket möjliggör den vassa uppfällningstiden. En stålvajer, dragen genom ramen, spänns av sig självt så fort bakpartiet är på plats.

I mina ögon är en Bike friday attraktiv då man bl.a kan få den med Gates Carbon belt drive system (men har aldrig testat en).

Vem vill inte slippa underhållsbehovet en trad. kedja medför. För att inte tala om olja och smuts.

Och den här nya grejen med stålvajern får det ju att kittla till en aning.

Ingen återförsäljare i Sverige (vad jag vet) men väl värd att hålla ögonen på ändå. Bike Friday har, till skillnad från Brompton, en uppsjö av olika vikcykelmodeller med varierat antal växlar, ramar och hjulstorlekar för ett flertal skilda behov.

/DS