En cykelinkluderande trip planner för den multimodale resekonstnären eftersökes

Man är rätt van att promenera delsträckor när man resor kollektivt.

Hur långa promenader det rör sig om visas, om man vill, tydligt i den digitala reseplanerare man använder sig av.

I bland får man vänta länge på en buss som ska ta en ett par fjuttiga kilomter till nästa byte, där man oftast blir ståendes ett tag till innan man kommer iväg. Tidsbeprövande och det finns risk för att, gud förbjude, folk drömmer sig bort i våta bildrömmar.

Men tänk en app som visar vad som händer om man blandar in en cykel som komplement till buss, tunnelbana, tåg och pendel. En sådan skulle kunna visa på hur man totalt skriver om regelboken för hållbart resande.

Eller ja, en vikcykel bör det ju vara med tanke på rådande situation i Sthlm stad då bara pendeltåg (med stränga tidsbegräsningar) tillåter medtagande av konventionell cykel. Ska också sägas att det inte är helt vanligt, även globalt sett, att tillåtas ta med vanlig cykel under rusning.

Tänk vilka tidsvinster som skulle kunna uppnås genom att kunna ersätta sträckor – både före, i mitten och i slutet av resan – med cykel då planeraren i fråga föreslår promenad; och i de fall det går fortare (rätt många) byter man till exempel även ut bussresor mot cykeln.

Det skulle kunna utmana invanda resvanor för en himla massa människor.

Om jag nu ser över min egen jobbpendling till att börja med.

Jag cyklar såklart hela vägen till Solna kulturskola då det bara är 4 km, men om jag av någon anledning skulle få för mig att åka kollektivt skulle resan ta ungefär 27 minuter.

Jag springer 4 km på 20 minuter.

Att en så kort resa tar en halvtimme med kollektivtrafik är både orimligt och bilfrämjande. Det ska bara inte vara så.

reseplaneraren i Google maps

Men vad händer om jag blandar in en cykel?

Istället för att gå den första sträckan (4 min) och hoppa på bussen vid Norrtull (8 min) cyklar jag direkt till Karolinska och tar bussen därifrån (6 min). Mot en 34 min lång resa med enbart kollektiva färdmedel kommer jag ner i 10-11 min om jag bara är villig att cykla en kort sträcka (o oj va villig ja ä!).

Cyklar även såklart hela vägen till mitt andra jobb på Granbackaskolan (4,6 km) – men ponera att jag av nån anledning tvingas använda mig av SL.

I skrivande stund (11:30) tar nästa avgång 44 min, det är 4,6 km – och om det förra exemplet var bilfrämjande och orimligt finns det inga ord som räcker till för att beskriva detta vansinnesalternativ (går ju fortare att gå på tå).

Men här uträttar den hopfällbara cykeln stordåd. Jag cyklar till Sveaplan (1 min istället för 4), viker ihop och hoppar på bussen (17 min), cyklar från Alby till Granbacka (5 min istället för 23) och därmed tar resan 23 min istället för de helt sjuka 44.

Och om jag vill längre ut då? till länets södra utkanter, kanske ända till Stora vika i närheten av Nynäshamn. Då tvingas jag till en promenad, i slutet, på 42 min då inga alternativ finns som tar mig ens nära hela vägen fram.

Jag skippar både promenad (3 min) och bussresan (11 min) till Solna station. Den biten cyklar jag (10 min istället för 14), tar pendeln till Östertälje (48 min) väntar in bussen (8 min) till Sorunda (48 min), skippar den pyttelilla bussresan till Fållnäs och cyklar direkt mot Stora vika (ca 13 min istället för 46). Med vikcykeln inblandad tar hela resan 1 tim 67 min istället för 2 tim 55 min cykelllös.
Vi kan redan nu konstatera att den som tvivlar på att kombinera resan med cykel skulle kunna göra upp med mångas uppfattningar om det kollektiva resandets begränsningar, lever i förnekelelse.
Finns det då ett digitalt reseverktyg som inkluderar cykeln?
Ja, har fått tips på ett: Trafiken.nu och som också finns som app.
En reseplanerare för Sthlm, Göteborg och skåne för cykel, kollektivt och bil.
Slår jag in min resa, motsvarande tid, till kulturskolan (Storg. 32) får jag upp det här förslaget.
 
Appen föreslår att jag först ska cykla till T-centralen, istället för Karolinska – och några tidsvinster värda att prata om (32 mot 34 min) jämfört med exemplet ovan utan cykel, uteblir.
 
Däremot visas tidsåtgång för att cykla hela sträckan. Lite som att den helt rimligt ställer frågan: Varför inte cykla hela vägen din ärthjärna, det går ju dubbelt så snabbt.
Intressant också att även kunna jämföra med bil.
 

Om Trafiken.nu är det slagkraftiga verktyg som den multimodala resekonstnären förtjänar, är tveksamt.

På FB-sidan Cykla i Stockholm skriver Frej Connolly att de flesta ruttförslagen Trafiken.nu ger förslag på innehåller fel:

Hur som, på en svensk kvalitetsapp som visar på tidsvinster vid cykling både före och efter tågresan, lär vi få vänta ett tag till på (eller? Nån som vet nån?)
 
Sålänge kan man roa sig med Portlands Trip planner som tar cykling som en naturlig del i resan på allra största allvar.
 
Visar bl.a. cykelvänlighetsgrad och låter dig ställa in hur långt du kan tänka dig cykla.
 
Kanske nåt att ta efter?
 
Tack Frej för tips och input! Finns all anledning att följa upp detta. Nu vill jag till Portland på studieresa.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att få en oinvigd att förstå varför man vintercyklar två mil är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska

“Du hade ju bara kunnat ringa så hade vi hämtat dig” sa en av mina kollegor med rakt igenom välmenande tonfall när jag kom till teatern i Vadstena för att börja repa en ny föreställning i lördags.

Nu ligger det ju till på det sättet att jag inte cyklar 2,3 mil, genom den östgötska vinterlandsbyggden, för att jag känner mig tvingad till det, utan för att jag vill.

I vagn 7 (SJ2000) finns plats så det räcker och bli över för en fullstor hopfällbar

Vad jag däremot inte vill, är att bli hämtad med bil.

Men att försöka sig på att förklara det, för en oinvigd som omöjligt kan se två mils vintercykling som annat än rent självplågeri, kan man lika gärna avstå; för det är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska.

Så jag lät bli.

En liten pik fick jag däremot för att jag ju faktiskt anlänt tidigare till repetitionen om jag bara låtit mig hämtas, eftersom vi behöver all reptid vi kan få innan premiären 20 mars.

Men då måste man fråga sig: Är det verkligen sant?

Att cykla sträckan tar ca 55 min (7-8 min längre i vinterväglag), att åka bil ca 20 min. Men då måste en fyraminuters promenad till parkeringsplatsen läggas till och kollegan måste ju åka både fram och tillbaka och därmed missa dyrbar reptid.

Jag har ju, genom strapatsen, också fixat mitt dagliga motionspass vilket innebär att jag kan vara kvar och repa längre än kollegan då hen måste iväg till sitt spinningpass.

Bjälbo kyrka

Kommer inte ställa upp massa uträkningar eller gå in på inkasserade eller bortslarvade miljöpoäng, men du fattar säkert min poäng.

Min resa såg iallafall ut såhär. Från hemmet till T-centralen på vikcykel (10 min), SJ2000 till Mjölby (1 tim 50 min) och slutligen ett pass härlig vintervikcykling mellan Mjölby och Vadstena (55 min).
 
Jag älskar att ha möjligheten att cykla både före och efter tågresan, det kommer jag att fortsätta att berätta igen och igen, för många verkar inte ha koll på det vackra med detta.
Ibland vill jag en “riktig” touringcykel. Jag trånar till exempel efter en Pelago Stavanger lite då och då.
 
Men sen slår det mig att sålänge SJ fortsätter med sin kallsinnighet mot cyklister är en långfärdcykel man inte kan ta med på tåget inte heller speciellt användbar för cykelsemesterändamålet.
 
En begränsning jag inte vill utsätta mig för. Därför håller jag mig till hopfällbara (och låd…).
Väglaget på de små landsortsvägarna från Mjölby, via Bjälbo, till Vadstena kan närmast beskrivas som hårdpackad snö men gick hur bra som helst att cykla på med ett styck Schwalbe (30*622) winter där fram.
 
Lite som en blandning av att åka skidor och att cykla känns det som och det går verkligen upp för en hur onödigt och urbota puckat det är att begränsa cykling till endast ena årshalvan.
För att kunna repa in i det sista på söndagen liftade jag och cykeln med en ensemblemedlem till Mjölby för att därifrån ta tåget tillbaka till Sthlm. Hon skulle ändå åt det hållet och då ser inte heller jag nåt fel i att åka med och placera cykeln i baksätet.

Hopfällbart är ju nåt man väljer för att just ha möjligheten att utöva konstarten multiflexibelt resande i alla dess former.

/DS

 

Egentligen är alla intresserade av cykling – vissa vet bara inte om det

Bloggen fyller snart fem år.

Anledningen till uppstarten var bland annat att jag var alldeles lyckorusig efter att, genom att pussla ihop mina resor med Brompton + kollektivtrafik till mitt jobb strax utanför Uppsala, ha kommit ner i restider motsvarande bilens.

Utan Brompton, med endast kollektiva färdmedel, såg resan, från Svedmyra söder om Sthlm till Upps. Ekebybruk (ca 8 mil) t/r ut såhär: 10 min promenad till T-banan, 5 min väntan, 18 min T-bana till T-Ce, 10 min vänta, 45 min SJ-pendel, 10 min vänta på buss, 20 min bussresa jobbar vänta på buss 15 min, 20 min busstur mot Upps. C, missar tåget till Sthlm precis 60 min vänta, 45 min SJ-pendel, 10 min innan jag sitter på T-banan hem, 18 min T-bana och slutligen 10 min promenad.

Ungefär 4 tim 50 min fram och tillbaka – mer än en halv arbetsdag och såklart totalt ohållbart i längden.

Samma resa med bil tog bara 2 tim och 10 min. Jag köpte såklart en, och det var underbart att bilpendla, speciellt i kontrast mot det bilfria, sjukt dryga, kollektivtrafikalternativet.

Men bilen gick sönder så allvarligt att den snabbt blev dödförklarad. Jag blev sur, tänkte säga upp mig och söka ett mer närliggande jobb men köpte istället en hopfällbar cykel, löste pendlarproblemen bilfritt, blev velocipedfrälst och startade blogg.

Med min nya fina ultraportabla och snabba vikcykel kunde jag till exempel skippa bussen i Uppsala och cykla de sista fyra kilometrarna (spara massa tid), och inte minst hinna med (som jag förut hade missat pga av otajmad anslutande buss) pendeln till Stockholm och undvika den dryga väntetimmen på Uppsala central.

wpid-Photo-20140815152300.jpg

Otroliga men fullt sanna 2 tim och 30 min t/r kom jag ner i med hjälp av cykeln.

En tidsbesparing på 2 tim och 20 min.

Bara 20 min mer än med bil, men då var tiden det tog att leta parkering i Svedmyra vid niotiden på kvällen då jag kom hem INTE medräknat. Plussar man på den på sammanlagda bilpendligstiden vinner multiflexvikcykelsättet med hyfsad marginal och tar hem priset för snabbaste, billigaste, elegantaste, smartaste, roligaste, hälsosammaste och mest klimatsnälla alternativet.

En historia värd att berätta.

Tänkte blogga nåt drygt år, för att liksom säga “såhär kan man pendla” och sen lägga ner, men då visste jag inte att cykling egentligen är någonting mer än livet i sig själv och att cykelämnet äro outtömligt.

Eller som min vän, också velocipedfundamentalist, Demi Barbanousse brukar säga: “Vad man än snackar om så kan det ALLTID härledas till cykling”..

För cykling handlar om: miljö, livsstil, hållbarhet, motion, frihet, funktion, lycka, ekonomi, kärlek, samhälle, omgivning, kultur, resa, ökade livschanser och inte minst politik.

Är det då för kaxigt att hävda att ALLA egentligen är intresserade av cykling? Näpp.

Vissa vet bara inte om det (rätt många) – än.

Och det är skälet till att jag fortfarande, efter snart fem år, bloggar.

För att cykling handlar om ALLT.

Därför är det inte så dumt att vara cykelbloggare och rätt lätt att motivera sig att skriva ett bra tag till.

/DS

Om att hälfen av alla bilresor är under 5 km långa och om att allt är tillåtet men att allt inte är nyttigt

Här i hembygden (vetlandatrakten) har jag under julledigheten tagit bilen till: brorsan (1,5 km), affären (2 km), kyrkan (2,4 km) pulkabacken (1,5 km), och till samhällets gemenskapsplats för julfirande (1,8 km).

Det är SÅ bekvämt att kapitulera för den starka landsortsbilkultur som råder här; bilen till allt om det så bara är runt husknuten.

Men på julafton gjorde jag, för att bryta mönstret, ett motståndsförsök som föll väl ut.

Framåt kvällen frågade Pappa och syrran om jag skulle med på midnattsmässa kl 23:00, jag var uppblåst och däst av för mycket must, fikon och snask och hade rörelsebehov, så jag sa: på vilkoret att ingen åker bil och att vi alla promenerar till kyrkan och tillbaka.

Först tramsades det lite om att det blivit kallt under kvällen och om att syrran och jag kunde gå men pappa åka bil så att vi sedan kunde lifta med honom tillbaka.

Jag sa ICKE och förklarade envist och moget att jag bara skulle hänga med om alla tänkte gå – både fram och tillbaka.

Och så fick det bli. Och det kändes så rätt att bryta landsortsbilberoendet om så bara för en kväll, det höll alla med om trots att farsan vid ett tillfälle höll på att dratta på röva på en dold isfläck på vägen hem.

Men ska man överhuvutaget börja att bråka med folk på landet som åker bil?

Glesbyggdsbor förtjänar väl bilfriheten? de bor trots allt kvar trots avsaknaden av kollektivtrafik, teatrar och surdegsbagerier. Folk flyttar till Stockholm som aldrig förr och heder åt de som håller en döende landsbyggd vid liv; och visst ska de åtminstone få åka i sina bilar, när de än behöver och har lust?

Men, om jag får lov att krydda med ett bibelcitat från 1 kor 10:23, 24 såhär i jultider: Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp…

Och det är såklart de där små löjliga under-5-km-resorna, som jag ibland själv sorgligt nog gör mig till offer för, jag syftar på.

De bygger inte upp och är inte hälsosamma för någon.

Det pratas mycket om att öka cykling i storstan, vilket är superviktigt, men hälften av alla bilresor som görs i Sverige är kortare än fem kilometer, och i den kategorin är landsbyggdsbor, och inte stadsbor, de största syndarna.

Och hur råder man då bot på bekvämlighetsvanorna?

Mot-cykel-argumenten brukar låta: man får ju inte med sig så mycket på cykeln när man till exempel handlar, samt dålig väderlek och jobbigt.

Med en cykelkorg, ryggsäck eller sidopackväska kan man utföra mirakel, även bortom storstan, och med (vid behov) komplettering av dubbdäck samt ett bra regnställ återstår egentligen bara en attitydsförändring för att minska sitt bilberoende med minst 50%.

El-cykel och/eller lådcykel/el-lådcykel är för de tappra som vill kriga ner motorbehovet ytterligare och utmana bilberoendet på allvar – trots glesbyggd, dålig kollektivtrafik och nedprioriterad cykeinfra.

Man kan bruka eller missbruka det mesta: alkohol, snask, hemelektronik, cykla och TV-spel och kanske borde bilresor kortare än 5 km, i de fall cykel med mindre lastmöjligheter skulle funka lika bra etiketteras: bilmissbruk.

Men den som är syndfri kan kasta första stenen.

Har jag själv försett mig med dubddäck, cykelkorg och bra kläder när jag befinner här? Nej inte.

Att bryta så-gör-man-bara-här-konventionen har jag, på hembyggdsplan, hittills bara glimtvis lyckats med.

Kanske något för nyårslöftet…

Gott nytt, förhoppningsvis mer eller mindre bilfritt, år på er!

 

 

Om Moskva, plastpåsbröd och vikcyklar

Har haft en kvinna från Moska, Nadya, som Airbnb-gäst här natten mot söndagen.

Jag brukar bjuda på färska frukostfrallor från bageriet över gatan – men det är stängt på söndagar, så det kändes sådär att servera plastpåsbröd istället.

Ska erkänna att konversationen inte flöt på som ett rinnande vatten heller. Inte på något sätt otrevlig stämning men…inga överflödsord om man säger så. Kanske hade hon höga oinfriade frukostförväntningar och var lite irriterad.

Jag är angelägen om att även i fortsättningen få fina recensioner av mina gäster, så jag gjorde mitt bästa för att kompensera med marmelad, finprästost och även uppmuntra henne att rosta de halvtorra plastpåsbrödskivorna – de blir nämligen helt okej då.

Jag ställde också fram yogurt, flingor, stekt ägg och tände det tredje ljuset i advent för att bidra till en, plastpåsbrödet till trots, så trevlig morgonstund som möjligt.

Men är det något jag lärt, under min tid som Airbnb-värd, så är det hur markant frukostvanorna skiljer sig åt bland olika nationaliteter. Portugiser nöjer sig med en halv brödskiva och en minikopp med starkkaffe, holländarna vill äta ett halvt kilo bröd och tre liter youghurt, när engelsmän varit här får man alltid köpa ny marmelad, kineser har med egna nudlar och andra nöjer sig med blott en kopp te.

Men Nadya utmärkte sig på det sättet att hon bara ville äta torrt bröd naturellt, utan ens smör som pålägg. Det var allt hon ville ha. Synen av detta fick mig, efter mina ansträngningar, att känna mig aningens melankolisk. Det hela kändes väldigt…ryskt.

När hon under intagandet av det halvtorra plastpåsbrödet berättade stolt att Moskva har två timmar längre dagsljus än Sthlm den här tiden på året, blev mitt hjärta ännu tyngre. Har Moskva ljusare vintrar än Sthlm? Gråa Moskva!? Varför bor jag då kvar här?

Innan Nadya skulle gå fick hon syn på min Brompton i hallen. Då sken hon plötsligt upp och berättade att även hon är en entusiastisk vikcyklist.

Mitt melankoliska tillstånd var hastigt som bortblåst.

Hon berättade att hon ägde en väldigt bra modell, Tern; som påminner om Dahon en hel del.

Anledningen för henne att ha en hopfällbar cykel, var inte främst för multimodala resekombinationer med tåg och andra färdmedel – utan främst för att ha möjligheten att enkelt ta den med in i hemmet och på jobbet. I Moskva, berättande hon, är det inte så smart att lämna en cykel ute ens under kortare tid, pga stöldrisk.

Stelheten, mellan oss, var som puts väck. Cykelintresset förbrödrar och bygger broar ändå till Moskva. Man behöver inte ens nämna något om de situationer en hopfällbar cykel är fantastisk att ha till hands, det är underförstått, något man liksom plöstligt har gemensamt.

Kort efter hon checkat ut skickade hon en vänförfrågan på FB.

Att äga en hopfällbar är lite som att ha hund. Man liksom kommer i kontakt med folk som vill komma fram och “klappa”.

/DS

 

 

Efter över fem år som vikcyklist börjar folk plötsligt dryga sig

Något väldigt märkligt hände för ett par veckor sedan.

Jag skulle på jämställdhetsföreläsning, den ägde rum i Hammarby sjöstads kulturskolas konsertsal.

Min Brompton ställde jag ifrån mig slickad mot väggen på ett trappsteg i den dryga metern breda gradängtrappan. Och så har jag vid ett flertal tillfällen ställt den, bredvid min plats, både på biografer, teatrar och i liknande sammanhang lite då och då under mina fem och ett halvt år som bromptonägare.

Och aldrig, aldrig någonsin har någon yppat så mycket som en suck eller annat surhetsläte över den sortens placering.

Men denna gång kom en funktionär och sa till mig att det, pga brandsäkerhet, inte var en så värst lämplig cykelparkeringsplats – trots sin ultraportabilitet och att den gjorde anspråk på maximalt 10% av trappans bredd.

Någon busschaufför, konduktör, medresenär, biografmästare, surtant, surgubbe, bagare, krögare, tunnelbaneman eller annan har i motsvarande situation sagt så mycket som ett ifrågasättande ord om cykelns närvaro – men denna gång fick jag skamset gå ut och ställa den i foajen.

Ett undantag, något som händer en gång vart femte år. Trodde jag.

Men nej, för i veckan har det hänt ännu en gång.

De tror jag inte lyssnar, att jag inte snappar upp ett och annat. Men när cyklistförtryckarna börjar snacka så hör och ser jag ALLT.

Kollegor har plötsligt, efter fyra år, börjat ifrågasätta min mycket naturliga vikcykelplats bredvid soffan i personalrummet.

De vill ta upp saken på nästa personalmöte viskar de; att cykeln gör anspråk på aningens mer utrymme än vad som känns okej.

Och jag välkomnar det och hoppas de står rakryggade när det väl bränner till.

För samma människor klagar över höjda p-avgifter.

Det kostar nämligen sammanlagt nån tjuga mer sedan terminsstart, att göra anspråk på en yta motsvarande en studentlägenhet utanför kulturskolan.

Jag visar kärleksfullt, utan att verbalt moralisera en gnutta, en lösning på deras humörsbeprövande och kostsamma bilberoende mitt framför näsan på dem; men istället för att säga tack vill de få bort själva verktyget – instrumentet – som möjliggör själva frälsningen.

Den blir istället ett hot, något som står och stör under intagandet av litervis med automatkaffe samt oekologiska kakor främställda av transfetter, färgämnen och syntet.

Därför ska den bort. För att den representerar en för vissa obekväm sanning.

Men är det inte så att bara sanningen, och inget annat, kan göra en fri?

Det ska jag högtidligt förklara på kommande personalmöte följt av en trumpetfanfar.

Cykeln flyttar jag inte på.

/DS

 

 

Ekologiska biokorkhandtag ska det va

Fyra dagars användning av mina nya fina ekobiokorkar har bidragit till att jag helt förändrat uppfattning om betydelsen av cykelhandtag.

De sladdriga av lågprisgummi som satt där innan var ingen höjdare så förbättringen är total.

Stödet för handlederna gör större skillnad än man kan tro och korken (verkar) bidra till en mjukare gång.

Tycker också om designen och min cykel drar aningens mer åt det klassiska hållet med handtagen på. Den har varit lite för svart och sportig för min smak, så krom som bryter av är välkommet och kommer säkert bli mer av.

Min cykelindentitet är rotad i den underskattade genren gubbfunk(tion) men jag har alltid uppskattat det ungpiggkvicka i min Montague.

Balansen mellan fläkt och tidlöshet är inte alltid ett helt enkelt recept, men jag är på god väg.

Har även gjort en mindre uppgradering i form av en ringklocka med kompass. Kommer kanske väl till hands nån gång, kanske inte. Småkul pryl iallafall.

Men sammanfattningsvis, tummen spikrak upp för Ergon Biokork.

/DS

 

Förenkla livspusslandet genom lådvikcykelmetoden

Ni som läst min blogg ett tag är säkert bekanta med den fantastiska “lådvikcykelmetoden”.

Och jag fortsätter att predika den; för genom ägandet av två cykelytterligheter i båda ändarna, möjliggör detta: vacker, klok och miljösnäll superfunktionalism när den är som bäst.

Speciellt för oss särboende har metoden ett tomrum att fylla då hämta och lämna barn utgör en stor del av vardagen.

Vikcykeln blir till den nödvändiga länk för att kunna cykla hela sträckan men ändå låta lådcykeln stå kvar.

Tidskrävande och kostsamt vore också att hela tiden tvingas till kollektiva alternativ när man till exempel möts upp i stan för hämtning/lämning.

Att vikcykelförse en eller två ledsna och cykellösa, och dessutom med möjligheten att ta en massa packning i lådan, ger förutsättningar till eleganta och humörsupplyftande transporter, även av vuxna.

Kombinationen av dessa briljanta former funktionsvelocipeder utgör således ett mycket lyckligt äktenskap.

/DS

 

Nattcykling och första gången på SJ-tåg med fullstor cykel

19:00 Sala

Efter tre mils underbar nattcykling natten till idag, kapitulerade jag och satte upp mitt tält…nånstans.

Väljer man Google maps (cykelläget), som ciceron, kan man råka ut för en del udda vägval. För det mesta väljer den asfalterade landsortsvägar, precis såna man vill ha, men fick också cykla några prövningars kilometrar på en superenslig skogsväg. Efter åtta rådjur, fyrtio kaniner, en älg och en snok senare var jag ute i “civilisationen” igen – och man vet att man lever varje sekund för man vill inte gärna krocka med nån best.

Känner man likgiltighet i vardagen så försvinner den sannolikt om man tar sin cykel ut i natten och bara drar. Det är så annorlunda och väldigt meditativt.

Vid blå pricken lär jag visst ha tillbringat natten

Min tältplats, ingen sjöutsikt men okej ändå, strax innan 03:00 var det läggdags

Vaknade vid niotiden, käkade en tomat, packade ihop och tog sikte på Sala. Min färd gick genom öppna slättlandskap och största delen gick fint utan större kraftansträngning. Efter att ha sträckcyklat den fem mil långa trapatsen, rätt fort, var jag rätt trött när jag kom fram. Kanske var det nattcyklingen som satt sina spår. Jag käkade en halvbra buffé och drack en Mariestad på en asiatisk restaurang i Salas centrum. Men en halvbra asiatbuffé och en Mariestad (vanligtvis rätt medioker öl) räcker för att nästan bli salig efter att ha cyklat fem mil på med endast en tomat som bränsle.

Kände att jag inte ville cykla mer denna dag så jag bokade tågbiljett till Rättvik. Kl 19:00 fanns en avgång för 140:- som jag slog till på.

Kollade runt i den lilla halvpittoreska staden, handlade lite och drack en latte, sen var jag så himla trött att jag somnade i den fina stadsparken på mitt liggunderlag under en ek som skyddade för en tillfällig skur, tills det var dags för avgång.

Nu sitter jag på Sala tågstation och ska snart, för att vara i Sverige, uppleva nåt alldeles speciellt. Jag ska nämligen ta med en fullstor cykel på ett SJ-tåg. Stort ögonblick och som jag längtat.

På ca 10 min har jag fått ihop mina grejor. Tält, liggunderlag…har jag strategiskt placerat ut i den ovadderade cykelväskan för att göra nytta som skydd.

Vid 21:00 lär jag vara framme i Rättvik och då också Siljan. Sen hoppas jag först hitta en sovplats och sen några storslagna cykelupplevelser.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fem sekunder att fälla upp

Man slipper alltså fippla med styret, vilket möjliggör den vassa uppfällningstiden. En stålvajer, dragen genom ramen, spänns av sig självt så fort bakpartiet är på plats.

I mina ögon är en Bike friday attraktiv då man bl.a kan få den med Gates Carbon belt drive system (men har aldrig testat en).

Vem vill inte slippa underhållsbehovet en trad. kedja medför. För att inte tala om olja och smuts.

Och den här nya grejen med stålvajern får det ju att kittla till en aning.

Ingen återförsäljare i Sverige (vad jag vet) men väl värd att hålla ögonen på ändå. Bike Friday har, till skillnad från Brompton, en uppsjö av olika vikcykelmodeller med varierat antal växlar, ramar och hjulstorlekar för ett flertal skilda behov.

/DS