Ett lastcykel-stall i varje stadsdel tack!

Har blivit en ny sport, att uträtta stora transporter bilfritt – numer utan att ha egen lastcykel.

Om du följer bloggen min känner du till att jag med denna taktik bearbetar en separationsångest-tragedi efter att sålt min egen lådcykel till mitt ex, för nån månad sen.

Fick nöjet att cykla den här sängen med en lånad (oelektrifierad) bjässe från Vanadis Återbruk.

Det går så smidigt. På 2 minuter har man tillgång till en fantstisk cykel optimerad för ens lastbehov i två timmar. Helt gratis.

Pratade med killen bakom disken, och sprutade superlativ över denna fantastiska tjänst. Han berättade att det blivit väldigt populärt att låna cykel, många har upptäckt grejen.

Vore det helt otänkbart att alla stadsbor skulle ha tillgång till att fritt låna en lastcykel för att bilfritt uträtta ett och annat behov.

Vore inte det samhällsnyttigt så att man får gåshud? Det är ändå 2020 och onödigt bilåkande är rätt smaklöst.

Varje stadsdel har sitt (eller sina) egna stall med stor spännvidd av olika lastcykel-varianter som fritt kan lånas ut.

/DS

Lådcykel! Tack för de här tio åren, du har varit helt fantastisk. #separationsångest

Käraste lådcykel. Det här är inte ett helt enkelt inlägg att skriva, men det är bara att acceptera, vår tid tillsammans lider mot sitt slut.

Det har blivit bestämt att du ska gå vidare till mitt barns mor och fungera som transportmedel åt Bellas halvt år gamla lillebror, ute i Bagarmossen (är det Sthlms lådcykelmecka?) där de numer bor.

I veckan åkte vi på en sista tur, Bella, hennes bästis Noa, Noas lillasyster Ellie och deras mamma Elin.

En vårdagsutflykt till Skansen. Med lådcykel. Och jag blev inte så lite sentimental.

Är det verkligen den sista utflykten med lådan? Det har blivit så himla många under de här tio åren. Den insikten kickade igång separationsångesten rejält i magtrakten.

Efter en härlig dag på ett glesbesökt (på grund av Covid19) Skansen träffade vi en familj, utanför entrén, som såklart var lyckliga ägare av Bakfiets long (rub it in liksom), exakt samma modell som min egen fast helt ny. Och med EL. Ett nästan tragikomiskt symboliskt möte med tanke på min ovilja att tvingas runda av tiden med min egen lådcykel.

De nästan (och jag också) bubblade över av entusiasm när vi helt ohämmat började släppa loss superlativen över denna fantastiska cykel. Och jag fick prova den nya Bakfietsen och den var fantastisk och min hjärna började febrilt söka anledningar till att äga en sån där 2.0-version med el och allt.

Bella och Noa kollar den nästan nya Azor Bakfiets long. Elversionen.

Habegäret slog till med full kraft. Tyvärr (eller tack och lov för min ekonomi) hittade inte min hjärna tillräckligt med argument för att motivera mig lägga de trettioåttatusen lyxåket går på. Inte med en tioårig dotter som cyklar utmärkt själv. Och vad gäller lastbehov kan jag ju faktiskt låna en lastcykel på Vanadis Återbruk. Sen hoppas vi på Sthlms stads lånelastcyklar (men de verkar iof hopplöst försenade).

Jag skulle ju i och för sig kunna skaffa ett par ungar till, för att rättfärdiga ett köp:) Men är inte riktigt där just nu.

Fast skulle det bli av nån gång i framtiden skulle jag satsa på en sån uppdaterad version av den cykeln jag snart ska låta gå vidare. Så bra är den faktiskt.

Kanske sveptes jag med lite extra därför att jag samtidigt upplevde den jobbigaste separationsångest jag upplevt till nåt som inte är av kött och blod. Men det känns iallafall bra att det är Bellas lillebror som ska ha den i fortsättningen, och att den på nåt sätt går i arv.

Det har blivit en del lådcykel-triumfer genom åren. Många transportsituationer, en del som de flesta bestämt skulle påstå kräva bil, har genomförts med stor lust.

Här följer några minnesbilder. 

En golvslipmaskin. Kanske inte den mest skrymmande lasten, men vansinnigt tung.

 Ett 2 meter lågt fönster till Bellas tillbyggda rum. 

Att haft möjligheten att frakta upp till två Bromptons, det jag kallat lådvikcykel-tricket, har ibland varit vansinnigt praktiskt. Inte minst när man hämtat upp folk på T-centralen.

Och till sist ett par minnesbilder med Bella. Lådcykeln har satt en positiv prägel på hennes uppväxt, med allt hon fått uppleva genom cykeln, och jag vill uppmuntra dig som just nu väger för och nackdelar inför ett eventuellt köp, att säga JA till lådcykellivet. Det är en sån enorm frihet att enkelt komma iväg, och inte bli kvar hemma av bekvämlighetsskäl. Ungen/ungarna i lådan, lite picknick-grejor och så blir livet plötsligt enklare och roligare att leva. Och inte minst så bär ju cykeln på en potential att förändra våra städer till bättre platser att leva på. 


Ungefär tio år har gått.

Dags att avrunda inlägget och så även tiden med lådcykel som varit grunden till en stor del av innehållet i den här bloggen.

Men kanske, nu när livet känns lite hårt, skulle man ta och trösta sig med en Omnium.

Den är ju mer som en vanlig cykel med last-benefits. Skulle passa mig perfekt. Och till att frakta SUParna till Brunnsviken skulle den vara klockren.

Dyr? JA, vansinnigt. Men det är jag väl värd? Och en cykel, till skillnad från en bil, kostar väldigt lite att äga.

/DS

SUP + lådcykel

Viktigt att njuta av sensommarkvällarna till fullo, innan mörkret och kylan kommer och tar en.

Det gör man bra med lådcykel och SUPar.  

Två uppblåsbara med pumpar och paddlar får plats utan problem.

Efter att ha paddlat i Brunnsviken, Kungsholmen runt och lite andra paddelutflykter så var det dags för Djurgårdsbrunn.

Nästan tropisk värme och Stockholm visar sig från sin bästa sida med luftballonger och allt.


 

Lådvikcykel-tricket

En komplicerad situation är att först ha ett behov att kunna transportera barn med lastcykel, och sen åka tåg, fast utan barn, och när tågresan är slut ha cykelbehov igen, men en lastcykel får mycket sällan hänga med på tåget…

Eller så här: Jag skulle åka tåg från Stockholm till Linköping för att repa en teaterföreställning. Men innan jag skulle ta tåget från T-centralen skulle jag möta upp min dotters mamma för barnöverlämning.

Jag behövde ta med cykel på tåget eftersom det är ca 2 km från Linköpings station till lokalen där vi repar, och jag behövde vara där snabbt efter tågankomst.

Lådcykeln får man ju inte precis ta med på ett Sj-tåg. En SJ-konduktör skulle bli traumatiserad för livet av bara själva synen på en lastcykel i närheten av ett tåg, och det vill man ju inte utsätta dem för. Med andra ord så skulle beskriven situation kunna ha inneburit ett problem, om det inte var för Lådvikcykel-tricket. Att äga båda dessa två ytterligheter till cyklar kan i flera situationer vara oerhört praktiskt.

I med barn och vikcykel i lådan bara. Förtöj lådcykeln vid delmålet, barnöverlämning, ta med vikis in i tåget och problemet är löst.

Det är så tråkigt att det är så himla klimatOsmart att flyga

Gjorde just ett slags klimattest. Hur stora är mina egna växthusgasutsläpp per år, i ton räknat? Sommarjobbande ungdomar, för Stockholms stad, genomför tester med förbipasserande på Stockholms stadsbibliotek just nu. Själva grejen går under namnet: Klimatvågen.

En handledare ger dig en shoppingkorg och guidar dig igenom utställningen. Du väljer mellan olika säckar som representerar de varor och tjänster du vanligtvis konsumerar under en dag. När du gått igenom alla kategorierna placerar du shoppingkorgen på Klimatvågen för att få en fingervisning om hur stor klimatpåverkan din konsumtion har och vilka delar av den som väger tyngst. Med hjälp av Klimatvågens handledare kan du sedan få tips om hur du på ett smart sätt kan minska din klimatpåverkan.

Jag är väl ändå rätt duktig och klimatklok? Jag är vegetarian, cyklar nästan jämt, äger ingen bil, ser till att mina matrester förvandlas till biogas och handlar elektronik mest på Second hand.

Men när det 10 min senare är dags att väga är jag plötsligt inte lika kaxig.

Min klimatsynd är främst flyget och osten. Jag käkar en del ost och gör flera flygresor om året. Att bli vegan vore ju ännu bättre för planeten och att bara hålla sig till tåg när man åker på semester vore ju egentligen att föredra – jag är medveten om det.

Men man vill ju för sjutton ha ett roligt liv också! Det klimatsmartaste vore ju egentligen att inte finnas alls, och det skulle ju onekligen kännas lite trist.

Jag går ändå från stadsbiblioteket och klimattestet med hedern i behåll för att mina flygresor enbart gått till europeiska destinationer. 5,5 ton per år blev mitt resultat. Långt under medelsvenskens utsläpp på 10 ton, men fortfarande lika långt från det som anses vara hållbart i längden.

Det ju bara så himla surt att man inte utvecklat tågtrafiken mer. Vi avvägde (min tjej och jag) vandring i Abisko för lite sen. 2000:- t/r per person skulle resan gå på med tåg jämfört med ett flygalternativ till södra Polen och vandring i Tatrabergen som skulle kosta 700:- t/r per person. Svårt då att välja det förstnämnda, speciellt eftersom att ölen är så billig i det sistnämnda alternativet och med tanke på att vi inte direkt tillhör höginkomsttagarligan (musiker, kulturarbetare) fick det bli det sistnämnda alternativet.

Tatrabergen. Himla fint var det, flyg eller inte. 

Man kanske ska fläska på med en rejäl flygskatt, utveckla tåg istället för att avveckla dem och inte minst tillåta medhavd cykel för att göra miljösemestrande mer attraktiv?

Men det finns ljus i mörkret. Gratis tågluffarkort till 18-åringar var ju en höjdaridé signerad EU, för att väcka liv i det gamla geniala semestersättet som många i min egen generation (och tidigare) vuxit upp med men som många ungdomar idag inte ens känner till. Hoppas många gav sig iväg.

Avslutar dagens inlägg med ett Hipp Hurra för interrailkortet! Och med att tipsa om ett superinspirerande inlägg om tågluff med barn från lådcyklar.se

/DS

Min kanske största lastcykel-utmaning hittills – över 2 meter lång garderob

Min passion som handlar om att tänja på gränserna på vad som anses möjligt att frakta på cykel, fortsätter. Det var en stor tillfredställelse att trampa denna garderob från Upplandsgatan till Norrtullsgatan häromdan.

Himla bra, som jag varit inne på tidigare, att lådan är rak så att man kan lägga föremål tvärs över den (finns ju varianter med rundade kanter). Nåt att tänka på om man avväger att bli med lastcykel och vill kunna frakta stort, åbäkigt och mycket.

Slutsnackat. Bild och film får tala för sig.

För fler lastcykel-triumfer, kolla HÄR. 

/DS

 

 

Om att cykla i Bordeaux, vinprovningar och om mina nu åtta år som lådcykelägare

Har mest befunnit mig nära havet och parkerat mig på min SUP för att inte torka ut i värmen under de senaste veckorna.

Men innan dess har vi bland annat hunnit med en resa med åtminstone en dags cykling i vindistrikten i närheten av Bordeaux.

Att cykla mellan svulstiga vinslott och genom vindruvsfält som aldrig tycks ta slut – är en exotisk upplevelse. En vidsträckt och vacker  landsbygd helt utan kossor, grisar och höns – för kreatur är ju inte speciellt nödvändigt vid vinproduktion vilket är det som det uteslutande handlar om här.

IMG_9342

IMG_9297Vinmuseet i Bordeaux

IMG_9572

Här kommer vi!

Enligt en rödvinsprofet i bekantskapskretsen produceras det bästa vinet kring den lilla staden Pauillac – så det var av förklarliga skäl i de krokarna vi höll till.

Att få inblick i hela produktionskedjan, testa, smaka och jämföra, att få förklarat för sig hur otroligt omsorgsfullt skogarna, som ligger till grund för virket till tunnorna där vinet lagras, valts ut; hur vindruvor som inte är helt runda förpassats raka vägen till b-produktionen – var ju precis hur intressant som helst att få koll på.

Den här sortens resa skulle man till exempel kunna göra med ett gäng vikcyklar. Det går att ta sig runt med tåg nästan överallt, och kombinera med cykel, så nån bil är egentligen inte nödvändig.

Vi flög till Bordeaux och för oss sex i resesällskapet var det ändå bekvämt med en minibuss (ska erkännas) som vi hyrde på flygplatsen. Men i mitt cykelhjärta (och tåghjärta) skulle en tåg-vik-cykel-luff vara eggande lustfylld i dessa omgivningar. Hoppas det dyker upp såna möjligheter framöver.

Nog om Frankrike och vinrankor. Jag vill nu istället passa på att slänga in en hyllning till ett födelsedagsbarn. Det är min lådcykel som fyller åtta. I så många år har den förgyllt min och många andras tillvaro. Vi har använt den dagligen när vi varit hemmavid under sommaren och tanken på ett liv utan den gör en nästan kallsvettig.

Dottern, min tjej och ofta nån kompis till dottern eller båda våra suppar kommer den fantastiska cykeln ofta lastad med. Och inte sällan nuförtiden går turen längs den snirkliga och somriga lilla vägen (o helt bilfria) längs Brunnsviken mot badplatsen.

För åtta år sedan var den helt nyimporterad från Amsterdam och den rullar fortfarande så fint och fyller så bra upp det tomrum ett bilfritt liv skulle kunna innebära. 
IMG_9279

1 vuxen och 2 förstaklassare i lådan – det går bra. 

IMG_8977

Ett Elpiano går också bra. 

Första turen med Bella

Så såg det ut för åtta år sedan. Premiärtur för Bella.

Och med den lådcykel-hyllningen avslutas dagens inlägg.

/DS

Mimers loppis – finalen på vår jätte-utrensning

I lördags (förra) följde vi upp vår jätte-utrensning av gammal sånt som inte använts på några år med storartad final genom den 200-bord-stora Mimers loppis på Norrtullsgatan.

IMG_9158

07:30 tog jag lådcykeln, med vårt gamla vackra och funktionella klaffbord plus ett tvättställ för kläd-upphängning, och knep en fin plats längs Norrtulls sjukhus. 

IMG_0393

Efter sex timmar hade vi sålt helt okej, men mest av Bellas leksaker, böcker och kläder. Segare med det andra. Vid stängningsdags kl 16 så kom en lastbil där man kunde lämna allt som blivit över. Kändes bra att skänka det osålda till Second hand och cykla hem en, förutom klaffbordet och tvättstället, helt tom lådcykel.

Att nu, till exempel, se in i sin garderob och låta blicken möta kläder man faktiskt använder och inte bara tar plats, är bara så himla skönt. En form av terapi. Känns extremt välgörande för ens innersta.

Och sen, så många av Bellas leksaker som bara legat och samlat damm.

Det känns nästan som ett jobb ibland, att bara göra sig av med onödiga grejor, och det är lite sorgligt att bli medveten om att det är så mycket oviktigt som man nästan omedvetet införskaffat.

Eller som andra har införskaffat åt en…

Gåvor och presenter är ju välmenat, men sånt som ett barn inte valt själv riskerar stå oanvänt i ett hörn eller låda, ibland utan att barnet ens spenderat fem minuter med leksaken i fråga. I längden en helt orimlig form av miljöförstöring. Och risk för att göda ett ohälsosamt förhållningssätt till prylar. Presentkort är mindre dåligt, upplevelse-presenter kanske bäst.

Hur som, både som barn och vuxen, är det lätt att luras köpa prylar bara för att det är billigt. Men det är aldrig billigt om man inte behöver det. Undantagsvis produkter med högt andrahandsvärde som man kan sälja vidare om de inte skulle falla en i smaken i längden.

Ofta räcker det ju med att kolla Blocket och/eller Tradera för att få ett hum om andrahandsvärde om man är osäker. Saknar produkten, som några saker i vårt loppis-utbud, nästan helt och hållet ett värde begagnat kanske den inte skulle införskaffats från allra första början?

IMG_9163

Man får perspektiv när människor trängs på de så snålt tilltagna trottoarerna en sån här dag. Längs gatan står samtidigt bilar parkerade som ungefär till 95% just bara står där -oanvända. Jag gjorde, med lådcykeln, anspråk på en parkeringsplats som en liten miniprotest åt allt utrymme som givits bilisterna (över 50% i Sthlm city). Vet inte om det är lagligt. P-vakter gick förbi, gjorde ingen anmärkning, så kanske inget problem?

Det var iallafall tydligt att lådcykeln var mer inbjudande till fler aktiviteter på parkerings-ytan än att bara ställa sitt fordon på; att döma av att ett par loppis-besökare gärna och snabbt tog tillfället till en matpaus bredvid.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

 

Att låsa cykeln vid stolpe inte så klokt – här kommer ett varningsexempel

När jag igår morse, på väg till affären, slängde en blick på min lådcykel, förtöjd vid sin stolpe där den stått tryggt i över sju år, fick jag bevittna en rätt märklig sak.

IMG_8992 IMG_8991 (1)

Stolpen har inte lossnat från sitt fäste i marken men den är böjd?!

Hur sjutton har nån lyckats med det?

En kompis fick sin belt drive-cykel från Tyskland (värde 15 tusen) snodd för nåt år sedan. Då hade ogärningsmannen lyft stolpen (den var lös märktes i efterhand) rakt upp och på så sätt fått väck bygellåset cykeln var förankrad med.

Kanske har nån försökt sig på nåt liknande här?  När hen inte lyckats har den istället blivit böjd.

Svårt att förstå hur man kan lyckas böja en sån där pjäs – men hur jag än fnular, så kan jag inte dra någon annan slutsats.

Kan du?

Sagan har dock ett lyckligt slut. Lådcykeln är fortfarande i prima skick och i fortsättningen väljer jag annat att förankra den i.

/DS

SUP + LÅDCYKEL=SANT

Sup-säsongen är inte över. Fick en våtdräkt i 40-års present av mina syskon. Den gör det möjligt att SUP:a ända in i vintermånaderna.

IMG_8682

Under mysbyxorna och den stickade tröjan sitter min 40-års present 

Att förlänga säsongen för aktiviteter som traditionellt utförs på sommaren passar mig perfekt. En solig novemberdag (7 grader) som denna var som skapt för en SUP-tur på Brunnsviken, strax norr om stan.

Sannolikheten för att man ramlar i vid det här laget (nu när man fått koll) är ungefär lika stor som att trilla med cykeln.

Jag sa ändå till min tjej och paddelsällskap efter en stunds paddlande, att det hade ju varit lite spännande att få reda på vad våtdräkten skulle stå pall för i det kalla vattnet.

Jag behövde inte undra så värst länge. Efter en paus vid Brunnsvikens kanotklubb så paddlade jag, av omständigheter jag inte kommer att gå in på, för nära land och fenan som sitter under brädan tog i en sten och jag dratta i.

Det var ingen direkt skräckupplevelse (mer förvåning eftersom det så sällan händer) och våtdräkten utförde sin uppgift, med att hålla mig hyfsat varm, med beröm godkänt.

Men sen stod vi båda på land, ganska så långt hemifrån, och en av oss var dyngsur och hade en viktig vecka med föreställningar framför sig.

Nu hade det börjat att blåsa upp och jag höll på att bli kall. Att paddla hem skulle ta för lång tid (förkylningsrisken skulle öka markant).

Vi släppte ut luften ur brädorna, vek ihop dem, började springa hemåt bärandes på de båda SUParna. Men utan tillhörande ryggsäckar, som vi lämnat kvar vid en brygga i närheten av Stallmästaregården, blev det alltför otympligt och vi tog oss fram sakta.

Emma föreslog att vi skulle gömma brädorna och hämta dem senare. Efter en stund gick jag med på det (trots att de är värda en hel del och stöldrisken uppenbar). Vi hittade ett buskage som kändes hyfsat säkert, sprang hem och jag tog ett hett, hett bad för att eliminera eventuella sjukdomsrisker.

Att först hämta SUParna på en plats samt de båda ryggsäckarna plus pumpar på en annan – skulle bli tidskrävande, tråkigt och träligt.

Åtminstone om man inte har en lådcykel.

Men nu är det ju lyckligtvis så att vi råkar vara lyckliga ägare (håll i hatten) av en sådan.

IMG_8683

Att hämta upp alltsammans blev därför smidigt, småroligt och snillrikt istället för tidskrävande, tråkigt och träligt.

Lådcykel + SUP har en en gång visat sig vara en strålande kombination.

Ungefär så lyder dagens vittnesmål.

/DS