Har skaffat mig ett Sthlm City Bike-kort.
250:- för fri tillgång under hela lånecykelsäsongen, april till oktober. Det var mest tänkt som en bonus till mina AirBnb-besökare, men jag har redan haft behov att använda det två gånger själv den senaste veckan.
Första gången var när Bella (fem på fredag) och jag tog en spontanutflykt efter dagis. Dottern på sin cykel och jag joggandes bredvid (hon cykar rätt fort). Den blev en bit och jag tröttnade på att springa, så jag löste ut en City bike vid Odenplan så att vi båda kunde cykla.
Klockrent. Bara hålla kortet mot avläsaren, gå till den cykel som displayen visar och vips har man ett fortskaffningsmedel.
Bella gillar att själv cykla fritt på trottoaren medan jag trampar jämsides på gatan. Av nån anledning blir hon väldigt underhållen av detta och ler belåtet åt mitt håll emellanåt.
Andra gången var när jag skulle möta upp en kompis och käka på en av stans bästa veg-ställen, Hermitage i Gamla stan, och slangen på min Brompton small efter halva vägen. Jag är väl medveten, efter att ägt en Brompton i sex år, att välpumpade däck är av största vikt för att småhjulingen ska kännas pigg och responsiv. Ibland drar jag (lite för lufttryckspilskt) i aningen väl mycket luft, och för andra gången på ett halvår smäller däcket på samma ställe – i backen mellan Tegnerlunden och LO. Jag parkerade vikcykeln, kollade närmsta City bike i appen, korsade Norra Bantorget (ca 250 m), högg tag i en cykel och lyckades komma i tid till restaurangen.
Det finns som mest ca 1500 cyklar ute, ståendes och på vift fördelade på 140 stationer. Jag gillart skarpt!
Minus då? Ja det finns några.
– När jag trycker på “hitta min plats” i appen tror den alltid av nån anledning att jag befinner mig i Nigeria (och därifrån är det dessvärre många hundra mil till närmsta City bike).
– Dom är sega. I uppförsbackarna blir till och med jag, med mina fläskiga lådcykelmuskler, utmattad.
– I förorter är det fortfarande glest med stationer.
– Och det värsta – öppettiderna. Om jag till exempel tar en cykel till nio-bion så kan jag garanterat inte få loss en att cykla hem med. Vid 22:00 stängs systemet för dagen.
På Cyklistens dagar i Kungsträdgården förra veckan, där Ola Klingenborg VD för City Bikes fanns på plats, tog jag tillfället i akt att fråga om skälet till de begränsade öppettiderna. Han berättade att för deras del kunde de ha öppet 24h men att myndigheter vill ha rådande begränsningar, troligen för att de är oroliga att folk ska cykla hem från krogen med för många bärs i kroppen.
Är inte detta ett exempel på den svenska förbudskulturen när den är som värst? Förjudet cykla efter 22:00, inte sitta på uteserveringar efter 22:00. Ett tydligt mönster träder fram. Att inte överlåta ansvaret till individen, och lita på denne, utan istället agera överängslig tonårsmorsa. Hur vore det att först prova förbudsfritt och se om det funkar (vilket det oftast gör)? Vad ligger bakom den ängslighet och behov av kontroll som forcerar fram den här typen av överflödiga och så kvävande förbud igen och igen och igen?
För övrigt är det en fröjd att få tillgång till alla dessa cyklar. Alla stockholmare bör förse sig med detta prisvärda cykelkort – om inte annat för att cykelförse sina ickecyklande puckon vänner som tidigare tvingat dig leda cykeln för att tvångssällskapa under onaturligt långa promenader.
/DS
