Det är sura miner på jobbet.
Inte bland oss som cyklar men bilpendlarna är faktiskt väldigt förbannade.
Tidigare har bilisterna för en blygsam summa pengar kunnat hyra P-plats precis utanför skolan, som de mer eller mindre haft ensamrätt på.
Nu har Solna stad belutat att man ska ta ifrån dem den förmånen. De åtråvärda P-platserna ska inte längre reservas för några kvällsjobbande kulturpedagoger. Det ska vara lika för alla.
Med andra ord, vem som helst, som betalar parkeringsavgiften kan välja att stå där. Boenden i området, besökare till kulturskolan eller personal – lika för alla, först till kvarn.
En del är jätte arga. Det kommer att bli dyrare.
Beslutsfattare sprider information om beslut i nedåtgående led, gör sig onårbara och ilskan får skolledningen (budbärarna) ta emot, som i sin tur lovar att skicka tillbaka synpunkterna i uppåtgående led igen.
Kanske borde jag ställa mig upp, ta emot ilskan, agera opposition i egenskap av bilkritisk bloggare. Liksom bjuda på mig själv och ta på mig en del av skulden, då alla vet att jag är av den uppfattningen att bilen tilldelats för mycket utrymme i staden.
Men jag sitter tyst och observerar, övertygad om att det är mest effektivt att vänta ut stormen och kärleksfullt och pedagogiskt visa vägen till ljuset när allt blivit lite lugnare. Då kommer de bilberoende vara mer mottagbara.
Någon oroade sig över hur det skulle gå under vintern, när han i vanliga fall ställer cykeln och tillfälligt blir en av de bilåkande.
– Man får väl bli en sån där åretruntcyklist, suckar han.
Jamen ja, tänker jag, bli det. Och verkar i det dolda genom att tipsa om vinterdäck under fikarasten. Han sken verkligen upp när jag vittnade om vilken otrolig skillnad det är att cykla med vinterdäck när det är halt.
En av kollegorna tyckte att Solna stad skulle bygga fler parkeringsplatser om det nu är sån brist på dem.
Det är bara det att Solna redan är en bilstad i paritet med några av de värsta exemplen från USA. Inget riktigt centrum, allt utspritt, man förflyttar sig med bil från gallerian till bion, bostaden och arenan. Motorvägar, parkeringshus och en gles samhällsstruktur skapad för bilar och mindre för människor.
Många av våra elever som slutar uppger trafikkaoset utanför kulturskolan som den största anledningen. Föräldrar som ska skjutsa/hämta blir helt enkelt ståendes. Det tar för lång tid.
De bilbundnas argument mot att gå över till kollektivtrafik och/eller cykel, är helt enkelt att det är för komplicerat och tar för lång tid. Och visst, så är det ju förstås för en del som har en bit till närmsta kollektivtrafikslänk.
Byten av färdmedel, ofta från pendeltåg till buss sista biten, bidrar ju också såklart till att SL-alternativet väljs bort.
Men ingen ska inbilla mig att det multimodala sättet – kombinationen pendel, tåg, tunnelbana eller buss med vikcykel – i någons boendesituation, inte skulle vara ett konkurrenskraftigt alternativ.
Att med möjlighet att cykla, både före och efter tågresan, i rusningstid och pussla ihop sin resa, skippa bussbytet sista biten – och allt som stavas parekringsproblem blir blott ett suddigt minne.
Problemet är att få känner till att ett vettigt multimodalt transportalternativ överhuvudtaget existerar.
Matar man små gråsparvar drar de kvickt sin kos om man slänger till dem hela limpan på en gång. Men bryter man brödet i mindre bitar och ger dem lite i taget, så kommer de efter en stund riktigt nära.
Då kommer till slut det gyllene läget att slå till.
/DS
