Vilken är egentligen den perfekta vikcykeln? #livsåskådning

När andra tänker på nåt helt annat så tänker jag ofta på vilken som är den ultimata vikcykeln.

Under sommaren har jag och Emma haft nästan övernaturligt mycket glädje av att använda mina två vikisar.

De har varit med till sommarställen och på utflykter och när man väl vant sig vid att ha dem intill sig, blir man extremt motvilligt inställd till att lämna dem hemma.

När man väl cyklar på den fullstora och pigga fallskärmscykeln (Montague), sida vid sida om den ultraportabla bromptoniten, så är det svårt att bortse från fakta. Det rör sig om en sanning som man, något förblindad av förälskelsen till ett ultraportabelt transportmedel, en gång förnekade. Storleken har betydelse. Hjulstorleken alltså. Svinhårt pumpade däck och minutiöst anpassade drev räcker inte hela vägen för att ens kunna mäta sig med en riktig fullblodshybrid som Montaguen faktiskt är (däremot en Skeppshult har inte en chans…).

Vårt vikcykel-stall.

Vi försöker med taktik (ibland låg sådan, andra gånger ännu lägre) hitta skäl till att just den andre ska ha den lille och att man själv ska få cykla på snabbe svarten.

Detta gäller tills det blir dags att multimodala. Alltså kombinera cyklingen med buss eller tåg. Då ökar genast den nättare av de två i popularitet med hästlängder och vi leker leken att det inte är helt uppenbart att man ogärna vill befatta sig med den, inte så lite, otympligare väskan av de två.

Finns en skillnad här.

Eftersom något är ruttet i Sverige (att man inte får ta med sig vanlig cykel på tåg såklart). Så lyder frågan: Vad är den perfekta kombinationen mellan storlek och portlabilitet rörande den hopfällbara cykeln?

Nästa vecka ska jag göra min stand up-föreläsning Om konsten att leva utan bil på en fest  i Linköping. Kort därefter ska jag leda en röst-workshop på en helt annan plats. Så fortsätter sen hela hösten och en av vikcyklarna är alltid med. Jag kommer inte ge mig förrän jag hittar den bästa.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kanske blir svaret ett exemplar av den kanadensiska Helix. De första användarna som cykeln hittat ut till (går tyvärr trögt) verkar smått lyriska. (Bild t. h. Helix VS Brompton) Det kan vara den perfekta balansen mellan storlek och köregenskaper.

Ska tilläggas att jag fortfarande anser Brompton vara en fantastisk cykel med tanke på dess storlek. Däremot får producenten se upp för ökad konkurrens. De förändringar och uppdateringar som skett de senaste 20 åren, på cykeln, är lätträknade. Mest har det handlat om väskor och attribut. Man kan inte dominera i längden om man slutar vara innovativ. 

DS

Några sköna cykelprylar att lysa upp annalkande höstmörker med

Artikeln jag skrev om NTF vs Stillasittande häromdan, blev glädjande nog rejält spridd.

Det sista är (tyvärr) säkerligen inte sagt i debatten, och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande kommer sannolikt inte se några skäl att göra avkall på sina krav om obligatoriskt hjälmkrav för alla, trots att det kan leda till både mer bilism och hälsoeffekter som går förlorade.

Nog om det nu.

Tänkte istället berätta om några nya cykelprylar jag införskaffat.

Är löjligt förtjust i Bromptons packsystem där det bara är att klicka på/av sin väska (finns ett gäng) på anordningen framför styret. Ibland väljer jag den cykeln, framför mina andra, just bara för packanvändarvänlighetens skull.

Men nu har jag köpt in en cykelkorg, ryggsäck och tillhörande fästen till min Montague av ett tyskt system, Klickfix – för att få liknande möjligheter som med min Brompton.

Korgen, Alumino, kan man låsa fast med en enkel låsanordning i fästet.

Svarta väskan baktill, Matchpack, är på 25l och man kan lätt klicka av och bära den som en ryggsäck.

Kollade om jag fick plats med tält, sovsäck och liggunderlag och samtidigt ha plats kvar för kläder och lite annat. Det var inga problem, så i en handvändning funkar min fullstora vikcykel också som en lighttourer, vilket passar mig perfekt.

Vill förse mig med så få motstånd som möjligt, att övervinna, för att till exempel komma iväg med tåget och dra ett varv runt Siljan över en weekend.

Korgen kommer sitta på för det mesta. Tar med den in i affären när jag handlar och även upp i lägenheten så slipper jag plastkassar.

Och till sist ett finskt gummiband, Finn mount.

Har länge tänkt att “nåt sånt borde finnas” och för ett tag sen hittade jag mycket riktigt produkten på Pelagos sida.

Man fäster helt enkelt sin smartphone på styret med ett anpassat gummiband. Superenkelt och lär funka med så gott som alla telefoner.

Mobben sitter tillräckligt stadigt, och fästet är så behändigt (också bortslarvningsbart;( att det alltid kan ligga redo i något fack i väskan.

Bästa är att man slipper köpa nytt fäste när man byter telefon.

Ett gäng sköna cykelprylar att lysa upp annalkande höstmörker med.

/DS

 

Det är så att man vill börja komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära

Dubbdäcksdimensionen 30 – 622 (Schwalbe) har varit svåråtkomlig i Stockholm stad den senaste tiden (väldigt populär). På min Montague är utrymmet från däck upp till framgaffel så snålt tilltaget att bara planetens? nättaste dubbdäck är det enda tänkbara.

Minimalt med utrymme för fetare däck

Men på Alviks cykel fick jag till slut tag i ett (räcker långt med ett fram) som jag mycket vältajmat satte på plats under gårdagskvällen.

En anledning till mitt köp av den fullstora vikcykeln var just behovet av en hopfällbar för tågresor även under vintern (Brompton ingen vinterhit).

Men skraj var jag över att inte hitta ett som passade när jag blev medveten om däckdimensionsbegränsningarna.

Det var då.

Nu sitter det som sagt på plats, det passar fint, och oj vilken härlig känsla – det är så mäktigt när man med hjälp av dubbarna tar makten över det usla underlaget.

Jag var så uppåt när jag kom fram till min arbetsplats på kulturskolan idag att jag ville sätta mig vid pianot och komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära, vilket borde vara okej att sysselsätta sig med på arbetstid pga den stora samhällsnyttan med åretruntcykling.

Jag ropade ut min entusiasm till trötta kollegor med vinterleda: “Jag älskar vintern och jag älskar dubbdäck”

De smittades inte ens delvis av min nyfödda dubbdäcksentusiasm.

Tråkmånsar.

På lördag ska jag till teatern i Vadstena och börja repa en ny föreställning.

Tåg till Mjölby och sedan två härliga mils vintercykling med min, fullt tillräckligt på-tåg-ta-med-vänliga, Montague – utrustad med mitt nya superdubbdäck.

Att komma igång att börja repa ska bli kul men inte riktigt lika lustfyllt som de där två cykelmilen genom den vackra östgötabyggden i vinterskrud.

Är det nåt fel på mig eller är jag bara onormalt lyckat ihopfuntad?

Finns ju de som tycker att vintercykling är en pina.

Jag bara njuter.

/DS

 

 

Ekologiska biokorkhandtag ska det va

Fyra dagars användning av mina nya fina ekobiokorkar har bidragit till att jag helt förändrat uppfattning om betydelsen av cykelhandtag.

De sladdriga av lågprisgummi som satt där innan var ingen höjdare så förbättringen är total.

Stödet för handlederna gör större skillnad än man kan tro och korken (verkar) bidra till en mjukare gång.

Tycker också om designen och min cykel drar aningens mer åt det klassiska hållet med handtagen på. Den har varit lite för svart och sportig för min smak, så krom som bryter av är välkommet och kommer säkert bli mer av.

Min cykelindentitet är rotad i den underskattade genren gubbfunk(tion) men jag har alltid uppskattat det ungpiggkvicka i min Montague.

Balansen mellan fläkt och tidlöshet är inte alltid ett helt enkelt recept, men jag är på god väg.

Har även gjort en mindre uppgradering i form av en ringklocka med kompass. Kommer kanske väl till hands nån gång, kanske inte. Småkul pryl iallafall.

Men sammanfattningsvis, tummen spikrak upp för Ergon Biokork.

/DS

 

Hur kan folk bli så lyriska över ett par cykelhandtag av kork?

Ergon GP1 Biokork – cykelhandtag av ekologisk kork som användare skriver oerhört gott om.

Hur upphetsande kan ett par cykelhandtag egentligen bli? kan man fråga sig.

Jag har personligen inga problem att erkänna att jag själv går igång på dessa.

Ergon GP1 Biokork

Ekologisk kork får mig i fällan, det är ett oerhört tilltalande material att förgylla sin cykel med. Skulle inte banga på en matchande sadel gjord av det samma. Korksadlar är en raritet men det togs fram en av ett par studenter på Konstfack (industridesign) förra året. Vet ej hur det gick med den men rätt tilltalande…

Tillbaka till Ergons sexiga korkhandtag.

Många har satt såna på sina Bromptons och skrivit omfattande recensioner och varit totalt sålda. För mig tar det emot att sätta något så tungt som 150-200 gram! (beroende på stl S/L) på min ultrakompakta vikcykel, trots att jag inte skulle beskriva mig själv som nån “hardcore-gramjägare”.

Men jag har ju en fullstor, mindre viktpåläggskänslig, hopfällbar Montague Boston 8 med usla handtag av billigt gummi som gärna vill kränga av hela tiden. Där finns ett berättigat behov; det är bra härligt med köpbehov, det fyller upp själens tomma hål nästan skrämmande effektivt ibland.

Men med en Nexus 8 shifter på ena sidan skulle jag behöva köpa två par (ca 400:-/par) biokorkshandtag för att få ut en lång (vänstra handtaget) och en kort (Nexus reglage handtaget) så att det passar.

Trodde jag. Länge.

Men NU har jag fått veta att Ergon även tänkt på oss som gillar växelhandtagsreglage och erbjuder en lång och en kort i samma paket.

Det räckte för att få mig över kanten och beställa ett par. NU är de på väg och på måndag får jag se om jag blir lika frälst.

/DS

 

Nattcykling och första gången på SJ-tåg med fullstor cykel

19:00 Sala

Efter tre mils underbar nattcykling natten till idag, kapitulerade jag och satte upp mitt tält…nånstans.

Väljer man Google maps (cykelläget), som ciceron, kan man råka ut för en del udda vägval. För det mesta väljer den asfalterade landsortsvägar, precis såna man vill ha, men fick också cykla några prövningars kilometrar på en superenslig skogsväg. Efter åtta rådjur, fyrtio kaniner, en älg och en snok senare var jag ute i “civilisationen” igen – och man vet att man lever varje sekund för man vill inte gärna krocka med nån best.

Känner man likgiltighet i vardagen så försvinner den sannolikt om man tar sin cykel ut i natten och bara drar. Det är så annorlunda och väldigt meditativt.

Vid blå pricken lär jag visst ha tillbringat natten

Min tältplats, ingen sjöutsikt men okej ändå, strax innan 03:00 var det läggdags

Vaknade vid niotiden, käkade en tomat, packade ihop och tog sikte på Sala. Min färd gick genom öppna slättlandskap och största delen gick fint utan större kraftansträngning. Efter att ha sträckcyklat den fem mil långa trapatsen, rätt fort, var jag rätt trött när jag kom fram. Kanske var det nattcyklingen som satt sina spår. Jag käkade en halvbra buffé och drack en Mariestad på en asiatisk restaurang i Salas centrum. Men en halvbra asiatbuffé och en Mariestad (vanligtvis rätt medioker öl) räcker för att nästan bli salig efter att ha cyklat fem mil på med endast en tomat som bränsle.

Kände att jag inte ville cykla mer denna dag så jag bokade tågbiljett till Rättvik. Kl 19:00 fanns en avgång för 140:- som jag slog till på.

Kollade runt i den lilla halvpittoreska staden, handlade lite och drack en latte, sen var jag så himla trött att jag somnade i den fina stadsparken på mitt liggunderlag under en ek som skyddade för en tillfällig skur, tills det var dags för avgång.

Nu sitter jag på Sala tågstation och ska snart, för att vara i Sverige, uppleva nåt alldeles speciellt. Jag ska nämligen ta med en fullstor cykel på ett SJ-tåg. Stort ögonblick och som jag längtat.

På ca 10 min har jag fått ihop mina grejor. Tält, liggunderlag…har jag strategiskt placerat ut i den ovadderade cykelväskan för att göra nytta som skydd.

Vid 21:00 lär jag vara framme i Rättvik och då också Siljan. Sen hoppas jag först hitta en sovplats och sen några storslagna cykelupplevelser.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På åttiotalet gick det direkttåg från Stockholm till Berlin, Paris och Rom – känns overkligt idag, samhället har blivit mindre modernt

Släpper SJ-fajten tillfälligt. Men ska på dom igen inom kort, ingen tvekan om det. Att ta med cykeln på tåget MÅSTE bli tillåtet även i Sverige. Tåg och cykel är för mig en så himla gjuten och självklar kombo. Det är tur att jag är vikcyklist (och har inga problem att identifiera mig själv på en småhjuling) så jag kan få utlopp för min tåg-och-cykel-passion ändå menar jag.

Har planerat två större utfärder i sommar och båda inkluderar både cykel och tåg. Jag är pappa och har inte tid (eller lust) att först cykla till den region/stad/plats där jag vill cykla. Jag vill både cykla och åka tåg. Så att jag får tid till att cykla DÄR jag vill.

På åttiotalet gick det direkttåg från Stockholm till Berlin, Paris och Rom. Idag är det knappt man tror på att det nånsin varit möjligt. Känns overkligt. Nu har det blivit skitdyrt och så tråkigt komplicerat. Folk tycker man är konstig om man ens besvärar sig med att kolla upp tågalternativ innan man bokar lågprisflyget när man ska utomlands. Ska det vara så 2014? Det är så sorgligt omodernt.

Men jag tänker iallafall, även om folk tycker man är pucko, åka på interrail den toflte juli. Tänkte åka till Barcelona men det blir för hett och trångt, så jag har inte riktigt bestämt mig. Vill tillbaka till Berlin men det blir nog nåt annat eftersom jag var där förra sommarn. Kanske först ekoutopin Freiburg i Tyskland och sen cykla en sväng längs Donau och göra ett uppehåll i Bratislava. Vi får se. Ett angenämt problem att välja, som man säger.

Jag har två vapen att använda mig av som SJ inte kan säga nåt om. Min Brompton och min Montague Boston. Sistnämnda är nu modifierad för långfärd. Men jag mådde skit ett tag.

Pengarna på cykeltillbehörskontot var slut men jag behövde köpa cykelväskor. Jag visste att det fanns vattentäta budgetalternativ på Biltema som alternativ till dyra Thule och Ortlieb. Biltema är för övrigt är ett ställe där jag föredrar att spendera så lite tid som möjligt av min livstid på. Men några dyrare alternativ var inte aktuellt denna gång så jag tog min Brompton på Ikeabussen mot Kungens kurva, cyklade 7 km till Biltema Botkyrka och slog till på en svart för trehundrakronor.

När jag tagit mig hem, via tunnelbanan från Alby, mådde jag dåligt över Biltemas logga som syntes tydligt nere i väskans högra hörn. Biltema är ett ord klingar ganska taskigt – prova själv och säg det.

Driver man en blogg som heter livutanbil kan man bara inte cykla runt med ett tygmärke där det står BILTEMA på sin väska – så jag tog en kniv för att försöka göra mig kvitt det. Att det gick enkelt att ta bort fick mig att må lite bättre och jag måste säga att kvalitetsmässigt känns tjugofyralitersväskan helt okej.

Min Montague ska jag nu börja använda till:

– Långfärd (tågkombination såklart)

– Vintercykling

– Jobbpendling

– I stan

Och min Brompton som vanligt till:

– Tågluff

– Ta med på flyg (nån gång)

– Till krogen

– I stan

Kompletterat med lådcykeln känns det som att jag nu uppfyller de flesta cykelbehoven. Men jag kommer säkert alltid på nåt skäl att köpa en till (nåt med el)?, det är ju tråkigt att vara nöjd med sitt cykelstall och konsumtionssamhället bygger trots allt lite tragiskt på att man aldrig ska bli riktigt nöjd.

Men det är ett annat inlägg nån annan gång.

/DS

 

Thule tour rack och en Brooks B17 på plats

Fortsätter att steg för steg göra en mellanpackhäst för långturer av min Montague Boston 8 (en långfärdscykel för tågtransport).

Har vässat den med en pakethållare (Thule tour rack) och en Brooks B17.

Sadeln är lite av en crossover. Man sätter inte en brookssadel på vilken cykel som helst. En Montague Boston har en slags futuristisk design och skinnsadlar kan ju tyckas passa bättre på tidslösa klassiska cykeltyper.

En insutten skinnsadel är dock, som jag tidigare varit inne på, väldigt skonsam för stjärten, och tror jag ändå gillar det den tillför estetiskt också, även om jag inte helt har bestämt mig än.

Pakethållarn gillar jag. Känns smart, flexibel. Den kostar nära tusingen men kvaliten känns gedigen.

Den ska kunna monteras på vilken cykel som helst, både fram och bak, och pallar för ca 25 kg. Vilket är mycket mer (ca 10 kg tror jag) än en som fästs i sadelstolpen.

Man kan lätt få för sig att bara för man kan montera av/på pakethållaren på några minuter är den även ett enkelt byte för tjuvahundar. Men icke. Det ingår en liten nyckel som man använder för att öppna upp “spännbandsfästena”.

Cykeln blir aningens mindre sportig med Thule tour rack, vilket jag välkomnar då Montaguen har känts lite för “vass” för att jag fullt ska indentifiera mig med den. Det justerbara styret i högläge gör också sitt för att ge cykeln ett mer avspänt uttryck.

Thule tour rack inkräktar inget (eller lite) på hopfällningen. Tack vare den justerbara styrhöjden kan jag undvika att styret krockar med pakethållaren, och då blir hopfällningen lika nätt som förut.

Nu saknas bara ett par cykelväskor. Velar mellan allt från Thules egna tillhörande (Pack n pedal) till något budgetalternativ.

/DS

 

 

 

 

Folk orkar inte med min entusiasm över min nya styrförlängare

Nu har jag fått min Octagon steerer extender på plats. Lämnade in cykeln på Norvelo för installation och de gjorde ett bra jobb.

Jag är väldigt förtjust.

I farten, kan jag numera, ändra positionen från gubbläge till sportläge. Nu är jag tyvärr inte så ball (mer av en halvfet cykelgubbe) – så jag gör det, lugnt och snyggt, vid lämpligt rödljus istället.

Har haft något av en indentitetskris. Är jag en tillbakalutad men stolt skönglidande vanlighetsklädd amsterdamsk cykelkaraktär; eller en framåtlutad, lite mer aggressiv, sporthybridman?

Det förstnämnda hittills (Bakfiets=spikrak cykelhållning, brompton=halvupprätt cityläge), det är jag, cykla stolt liksom – men jag har ju alltid känt av responsen, kraften och lusten man får genom att delvis offra uppsikt för fart.

Därför har min egna commuterhybrid splittrat mig en aning. Jag har föredragit den för längre sträckor utanför stan ja, men valt bort den för innerstadscykling, vilket jag gör mest.

Men nu kan jag få en citybike av en pendlingshoj i en handvändning. På tre sekunder utan verktyg. Det vore en underdrift att säga: slippa byta cykel för olika syften kan ju va rätt schysst ibland – när det i själva verket är helt fantastiskt och öppnar upp för en så mycket flexiblare cykelvardag.

Har, på barer och krogar, entusiastiskt talat vilt och brett om den nya funktionen för ALLA mina ocykelfrälsta vänner. Glödgad som en väckelsepredikant från Örebro försökt förklara det fina med detta – utan någon som helst respons eller gensvar, ingen är smart nog att förstå finessen med en superflexibel styrförlängare. Känns som att de bara tycker jag är tragisk och pinsam när jag begär ordet och kräver allas uppmärksamhet nån blygsam kvart för att sprida glädjebudskapet. Jag lämnar mitt svikarvängäng för att söka efter nån annan, som möjligtvis är intelligent nog, att se det revolutionerande i detta. Men folk verkar i ren allmänhet föredra att prata om annat denna ljumma fredagskväll än justerbara styrstolpar. Märkligt. Stackars förtappade, rotlösa, vilsna människor så omedvetna om vad som är bäst för er själva. Jag tycker synd om er.

Fyra tum kan jag komma upp. Halvupprätt är ofta att föredra. Pricka in mina favoritlägen på skalan. Finns några alternativ till Octagon steerer extender ($32) (bl.a. mycket dyrare Speedlifter $100-200) även styren för samma ändamål men många av de sistnämnda inkräktar på det hopfällda paketet (om man nu är foldablesucker som jag).

Alla som cyklat långt är, förutom positionsflexibilitetsbelysta, också väl medvetna om sadelns betydelse – en av de absolut viktigaste komponenterna på en cykel. Personligt insuttna brookssadlar är väldigt stjärtschyssta. Att jag besegrat femtonmila dagssträckor utan att ens tänka på vaselin, har jag dem att tacka. Om ett par dar kommer min Brooks B17 standard. Blir bråttom att köra in (plågas, vaselinas, läkas) så den mjuknar, formas, stjärtpersonlighetsanpassas, uppnår bekvämlighetsperfektion – tills tiden är inne, senare i sommar, för långfärdssemester.

/DS

 

 

En fullstor cykel inte ens SJ kan neka

Fortsätter att steg för steg förvandla min fullstora vikbara Montague till en duglig långfärdscykel.

Jag vill ha ett alternativ till min Brompton, så har länge spanat på konventionella touringcyklar, men kommit till insikt om att jag vill banne mig ha möjligheten att ta med min cykel både på tåget och upp på hotellrummet.

Min Montague blir varken smidig eller liten ihopfälld. Om sanningen ska fram kan det antal gånger jag fällt ihop den räknas på ena handen. Heller aldrig när jag haft hopfällningsbehov utan enbart hemma på kammaren.

Köpte den delvis för att ha ett komplement till min Brompton, som är en fantastisk cykel – men inte på vintern. Det är ju faktiskt inget som säger att bara för det blir vinter så upphör hopfällningsbehovet. Därför var ett köp motiverat. Jag ville fortsätta mina beroendeframkallande tidsbesparingsturer från centralstationen i Mjölby till teatern i Vadstena t/r, även under föreställningsperioder kring juletid.

Men den var så klumpig att jag helt enkelt tappade lusten. Tills nu. Jag har nämligen beställt hem en tillhörande väska, och den gör cykeln långt mycket mer hanterbar än tidigare.

Såhär långt är det inget snack. Brompton är överlägsen då den blir till ett sammanhållet litet smidigt paket. Montaguen är mycket större, har lösa delar (framhjul) och står inte av sig självt.

Jämförelsen är såklart orättvis (28″ vs 16″!) – men blandar man in cyklarnas tillhörande väskor, blir kampen mer jämn, även om jag kan tycka att bilden är aningens missvisande till Montaguens fördel.

 

Den är rätt stor men inte så man känner sig obekväm och marginellt tyngre än en treväxlad Brompton. Vill man kan man lossa skruvarna och skjuta in styret så gör man sig kvitt det fula som står ut överst till höger på bagen. Även sadelstolpen kan (lätt med snabbfäste) tas bort för att reducera storleken aningens mer om man vill.

Ringde SJ och hörde mig för vad som verkligen gäller, så att jag (mot alla rimligheters gränser till trots) inte riskerar att bli nekad ta med min cykel iallafall.

Det ska va lugnt. Klarar du bara själv bära ditt bagage riskerar det inte att diskvalificeras som otillåtet gods, säger kundtjänst. I vagn sju (SJ2000) finns tydligen en hel del utrymme som man kan använda sålänge det inte upptas av rullstolar.

En cykelväska är en mindre bra cykelväska om du inte enkelt får med den på cykeln när du cyklar iväg efter tågresan; det är liksom det som är grejen. Den jag köpt till min Montague är mjuk och viks ihop till en kvadrat, tillräckligt liten att stuva ner i övrig packning.

Nu har jag ett fullstort alternativ som SJ bara inte kan säga nej till. Känns rätt okej.

Nu saknas bara: pakethållare, Octagon steerer extender (verkar sjukt bra), och en brookssadel för att cykeln ska bli långfärdsoptimal.

/DS