Medicinen mot vuxenhetens blaséartade avtrubbning – cykling

Hämtat från Eric Sandströms lysande och fortfarande högt aktuella “Att cykla är nödvändigt” från 1974:

Vår andliga konstitution är anpassad till ett liv med mycket stora fysiska ansträngningar. När jag var yngre, brukade jag tillbringa min semester på fotvandringar. Jag brukade gå 40-50 km om dagen, och när kvällen kom hade jag inte behov av någonting för att värja mig mot tråkighet, eftersom njutningen att sitta var mer än tillräcklig.

När jag själv är ute på långfärdscykling, tar en välförtjänt paus…det är lite samma sak. För att en öl ska nå högsta möjliga njutningspotential, måste den först göras förtjänt av. Min bästa pizza är den jag ätit när jag först “tömt mig”. Mitt bästa bad, min bästa bärs, mitt bästa snask…allt har föregåtts av fysisk ansträngning och i mitt fall med en cykel inblandad.

Långfärdscykling är en utmärkt kur mot likgiltighet. Att börja cykelpendla till jobbet, är en start.

Jag blir mer och mer övertygad om att denna enkla men effektiva medicin är boten på vuxenhetens blaséartade avtrubbning.

Att cykla är viktigare än någonsin i vår stillasittande arbetskultur. En kontrast till den, i vårt tidevarvs bara tillfälligt uppfyllande överflödskonsumtion, där mindre fortfarande smakar mer.

När jag själv kommer upp i sadeln, på väg – någonstans, vaknar sinnena till liv och reser sig givakt ifrån sitt halvdästa tillstånd.

Att cykla är helt enkelt nödvändigt.

/DS

 

40% lägre risk att dö i förtid för cykelpendlare – men att gå till gymmet eller inte gjorde ingen skillnad i studien

Fortsätter att läsa litteratur som stärker mig i övertygelsen om att cykeln och det cykelvänliga samhället är lösningen på en rad olika problem.

Ur Car sick av Lynn Sloman: “The copenhagen heart study” gjorde hälsoundersökningar på mer än 30 000 människor. De som regelbundet cyklade till jobbet, med en genomsnittssträcka t/r på 30 min, löpte 40% mindre risk att dö under tiden studien pågick än de som inte cyklade regelbundet. Resultatet förblev oförändrat även när forskarna inkluderade andra faktorer som träning på fritiden.

Kan förklaras genom att den dagliga motionen som blir till rutin, till exempel att ta cykeln till jobbet, är extremt hälsofrämjande.

/DS

 

Kommunen bidrar gärna ekonomiskt för att man ska cykla – inomhus

Det kom en kvinna från HR igår och informerade kollegiet, på kulturskolan där jag jobbar, om hur verksamheten styrs och en del annat.

Mot slutet började det snackas om friskvårdsbidraget. Det är så att vi får nån tusing i subvention, av solna stad, för att vi ska sporras att aktivera oss i lämpligt forum. Tanken är att sjukfrånvaron ska minska och att personalen ska hålla sig frisk.

En av kollegorna tyckte en tusing var himla snålt då det inte räckte särskilt långt till att finansiera hans årskort på tennishallen.

Kvinnan från HR svarade, ödmjukt men bestämt, att det faktiskt inte finns någon statistik som tyder på att ökat friskvårdsbidrag leder till att de anställda rör på sig i någon högre utsträckning.

DÅ VAKNADE JAG.

Det här är viktigt så nu ska ni lyssna, sa jag med emfas: Det finns studier, där resultaten är entydiga, som visar på att den som cyklar till jobbet minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar radikalt. Och även undersökningar, i både Nederländena och Sverige, som klargör att sjukfrånvaron är lägre bland de som cyklar till jobbet än de som tar sig dit på annat sätt.

Ja, det var väl kanske inte exakt så jag formulerade mig men det var i varje fall mitt budskap.

Varför är det då så, fortsatte jag, att man till exempel inte kan använda den där tusingen till cykelreparationer, däck och även cykelinköp?

Hon förklarade att skattemyndigheten tycker annorlunda och frågade sig hur det skulle se ut om anställda till exempel skulle ta hästen till jobbet. Skulle kommunen isåfall bidra till inköp av hästar för privatpersoner då med?

Jag svarade att det kanske finns en och annan (1/1000 000?) som faktiskt vill rida till jobbet, men att jag inte riktigt ser problematiken och att faktum kvarstår:

Jag får pengar av kommunen till att cykla inomhus – utan att överhuvudtaget ta mig nånstans; men INTE ute i friska luften, där friskvården leder mig hela vägen fram till min arbetsplats – både friskare och med reducerat antal sjukdagar på köpet.

Man KAN få subventioner för att cykla – inomhus

Kollegorna börjar smågarva och kvinnan från HR kan inte annat än att “lite hålla med”.

Nog om det sålänge.

På lördag är det cykelfestival i Stockholm. Det hade varit nåt det men jag får krydda livet med en tågresa till Mjölby plus en två mil lång cykeltur, genom det så magiskt vackra östgötska landskapet, på väg mot Vadstena istället.

Vi börjar att repertera en ny föreställning, premiär i November, på Vadstena Nya Teater då.

Ser fram emot många multimodala transporter under hösten.

/DS