En låda på en cykel har en synnerligen magisk dragningskraft på barn

Lördag.

Skulle tillbaka med ett instrument jag lånat av en kompis på andra sidan stan i hjärtat av SoFo, och sedan på tillbakavägen besöka Sthlms kulturfestival med femåriga dottern i området kring Gustav Adolfs torg.

Det är naturliga transportmedlet för saken var såklart lastcykeln.

Efter att ha återlämnat instrumentet hos polarn, sett dockteater samt knåpat ihop en mus (som blev ett troll) tillsammans med en (ganska) entusiastisk Bella i ett pysseltält på Kulturfestivalen, så drog vi vidare.

Närmare bestämt mot kvällsgrillning i Hagaparken.

Men våra vänner ville ogärna kånka sin webergrill från Hagalund i Solna, ca 1,5 km från favoritstället i Hagaparken, vilket alls inte skulle innebära något olösbart problem. För har man bara försett sig, vilket de varit kloka och gjort, med godhjärtade lådcykelvänner som anser att oangelägenheter i den genren vara en livskrydda att lösa, undanröjes kvickt de flesta logistiska transportproblem.

Vi slog oss senare ner i närheten av Ekotemplet, inte så långt från ett pågående bröllop, och våra egna ungar beblandades snart med bröllopsfolkets.

Och det dröjde såklart inte länge förrän alla de här ungarna ville ta plats i lådan. Jag har skrivit om det förr och nu skriver jag om det igen, och det får bli slutpoängen med dagens inlägg. En låda på en cykel har en synnerligen magisk dragningskraft på barn.

Och vad ska man då dra för slutsatser av detta? Såklart inga andra än att kommande generationer med hela sitt väsen suktar och längtar efter hållbara sätt att ta sig fram på. Budskapet kan egentligen inte bli tydligare.

/DS

 

En lådcykel är ett väldigt billigt fordon med magisk dragningskraft på barn

När fyraåriga dottern Bella åker bil tar det ungefär 47 sekunder innan hon suckar: “Hur långt är det kvar?”

I lådcykeln har hon aldrig frågat. Hon är istället upptagen med att sjunga.

Aldrig annars sjunger hon så som hon gör i lådcykeln.

Inte ens under lådcykelsemestern till Gotland förra sommarn mellan Sthlm och Nynäshamn; lådcykling flera timmar i sträck men aldrig “hur långt är det kvar” bara sång, sång och sång.

En fyraåring ska man aldrig underskatta att själv komma med en analys och ett varför?

Så jag frågade rakt ut: “Varför frågar du aldrig hur långt det är kvar när vi åker lådcykel men alltid i bil?”

“Det är för att man får frisk luft på cykeln, i bilen är man instängd” svarade hon som att det var den mest självklara saken i världen.

Och kanske är det just så enkelt. Barn har ofta rätt och ser sånt som ens avtrubbade vuxenhet inte alltid kan ta in.

På väg mot Nynäs…

Igår var vi på barnkalas.

Efter ett tag var cykeln belägrad med barn i, på, vid sidan, baktill samt alla andra klängbara ställen.

Det är inte första gången.

Något med cykeln har en extrem dragningskraft på barn.

Barnkalas igår

Lådcykellivet är fantastiskt.

På FB la jag märke till en diskussion rörande nån mamma som ville ha en, men tyckte den var för dyr.

Man har ju lärt sig vad en cykel får kosta. Högst sextusen för en ny.

Många där jag bor har lagt femtontusen på en barnvagn. Populära Bugaboo bee med tillbehör kommer ungefär upp i den kostnaden. Bara för att få lite perspektiv.

Bugaboo

En lådcykel är inte dyr – det är dagens budskap. Den kostar knappt någonting i försäkring och drift.

Köper man en med välkänt och bra fabrikat (ska man), är dessutom andrahandsvärdet högt.

Så, har du/ni turen att ha ett lådcykelbehov? Förgyll livet med en. Lägg inte ner planerna för att den är för dyr, för det är den inte.

Kan man göra sig av med bilen på kuppen och leva bilpools, tåg och cykelliv istället blir kostnadsdiskussionen både löjlig och onödig.

Hur som helst: för bara femton till tjugotusen får man en extremt stor dos av både lycka och funktion i många många år framöver.

/DS

 

 

Mormor

Min mormor är gammal, stel och medtagen och det var inte det lättaste att få in henne i bilen utanför ålderdomshemmet för att hon skulle kunna möta upp släkten i mitt barndomshem, ca 3 km därifrån, i julas.

När vi med största varsamhet flyttade över henne från rullstolen till passagerarframsätet i bilen och hon klagade och gnällde över smärta i både armar, ben och höft – tänkte jag något i stil med: “Bra att det ändå finns bil så att man kan lösa såna här situationer, hur skulle man annars bära sig för att transportera gamla och skröpliga människor?”

Ja hur skulle man annars göra? I min egen dumhet underskattade jag cykelns potential och sorterade bort det alternativet utan att ens överväga det. I den här situationen funkar bara bil, tänkte jag.

Men sedan började hjärncellerna att fungera igen och någonstans i minnesbanken fanns bilden av en cykellösning, även i den här situationen.

Närmare bestämt en Nihola Flex gjorde sig påmind och den hade funkat utmärkt för min gamla mormor. Den tar varje rullstol med en bredd på max 68 cm.

Det hade gått!

Till och med smidigare än bilen eftersom det bara hade varit att enkelt köra upp rullstolen på rampen. Mormor skulle ha sluppit den jobbigaste biten, att ta sig från rullstolen och in i bilen t/r, och vi hade besparat henne en massa onödigt lidande.

En annan utmaning, som är svårt att bortse ifrån, skulle isåfall vara att få mormodern att gå med på att transporteras på detta, mer klimatsmarta och moderna sätt.

Men vem vet? Kanske skulle det bara vara uppfriskande och lite spännande att vara med om på ålderns gråa höst.

En anekdot värd att berättas för de andra på hennes avdelning. Historien skulle ju onekligen pigga upp både den ena och den tredje, oavsett ålder och skröplighetsgrad.

Dagens budord: Det finns alltid ett cykelalternativ.

/DS

 

Bättre och bättre med lådcykel

Bättre och bättre med lådcykel

Våren är knappt här men vi har redan använt vår lådcykel, till utflykter, flera gånger redan nu. Det framstår som glasklart att det blir ett mer och mer användbart och roligt färdmedel ju äldre Bella blir. Om man går i köptankar så har man som mest glädje av en lådcykel från 1,5 års ålder, skulle jag säga. Vi ville skaffa en så tidigt som möjligt eftersom man fakstiskt kan sätta i en bilbarnstol och på såvis cykla med sin unge från dag 1. Det vore en överdrift att säga att barnet får ut nåt av det hela i så unga dar men har man själv ett behov att ta sig från A -B, så varför inte.

Igår gick färden mot 4h gården, strax norr om Stockholm.

Av någon anledning envisades Bella med att elefanten skulle med.

Riktigt trevlig cykeltur på 3-4 km, mest trafikfria landsortsvägar genom skogen. Där finns riktig landsortsmiljö med grisar, kaniner, höns, getter och hästar. Man kan också ta en fika på cafeét eller vid något av de utställda borden.
Fikapaus

Vi träffade en familj som blev i Intresserade av vårt färdmedel. De berättade att de bott i Holland, hemlandet för lådcyklar, och ofta tänkt på att skaffa en egen eftersom det sett så kul och smidigt ut. Självklart fick de låna den för en provtur.

Barnen blev stormförtjusta och ville åka igen och igen och igen…

Inget problem med tre ungar i lådan!

Där ute, så nära stan, kan stadsungar som Bella få lite landsortskänsla och frisk luft. Vi cyklar dit på en kvart från norra Vasastan!
Bella diggar getter.

När vi kollat på djuren så satte sig Hanna och Bella i lådan för en sightseeing i omgivningen. Här finns bl.a. ett värdshus.
Jag trampar på rejält, det är därför de ser lite ängsliga ut:)

Vi tar en extrarunda på hemvägen. Bella har inte gnällt en millimeter, i cykeln, under helgen – trots att det blivit tur till både Myrornas i Ropsten, 4H gården och Hagaparken, i fredags.
/DS

 

 

Superlång lådcykel. Ingen fejk.

Superlång lådcykel. Ingen fejk.

Detta foto har jag sett förr. Har tagit för givet att det handlar om en plojgrej. Men idag träffade vi ett par som bott i Holland. Vi talade en hel del om lådcykelkulturen där och de bekräftade att denna modell är vanlig, speciellt på förskolor, till att åka på utflykter med.

Tolv ungar sväljer den. Helt sjukt att det fungerar.

/DS

 

 

Utflykt efter dagis har blivit en vana

Utflykt efter dagis har blivit en vana

Igår tog jag lådcykeln till dagis för att hämta Bella. Hon skiner verkligen upp när hon ser att jag har cykeln med mig. “Bellas cykel”, som vi har börjat kalla den.

Det har blivit rutin att ta en sväng till Hagaparken efter dagis. Man kan ju inte bara åka hem och lägga sig på soffan!

Hjälmen sitter numer perfekt! Hon har lärt sig att när hjälmen kommer fram så är det någonting kul som händer, och lägger ner alla protester som vi kämpade med förr. Tur att vi vänjde henne vid den, från början.

Det är ett populärt stopp, att kasta lite bröd åt änderna.

Efteråt åkte vi till affären för att köpa lite ingredienser till den vegetariska indiska rätten Palak paneer, som jag, om jag får säga det själv, blivit ganska grym på.
Bella hittade chipsen och sen var det kört…
Helt besatt av chips. Ser hon att man köpt är det bara att kapitulera.

/DS