Cyklar tillåtna på östgötapendeln i teorin men inte i praktiken

Dags att skriva några rader om östgötatrafikens framtida inställning till cykel på tåg. För nästa år får man ju äntligen ta med cykeln på pendeln. Inte. Eller?

Snart sju år som arbetspendlare mellan Stockholm och Östergötland, och jag har länge stört mig på att det varit cykelnolltolerans på rymliga östgötapendeln. Tågen är ju som byggda för ändamålet, trots det har man (som det verkar) av ren tjurighet förbjudit planetens nyttigaste fortskaffningsmedel att få följa med.

Själv använder jag ju allt som oftast vikcykel och kommer på så sätt enkelt igenom de regelsystem som helt ohämmat och utan att ens be om ursäkt för det främjar omiljövänligt resande.

Men att, under mer än sex år, haft möjligheten att ta med min cykel på tåg och andra transportmedel har gjort mig väl medveten om hur medtagandet i fråga har potential att lösa de svåraste av pendlingssituationer.

Därför stör det mig att man måste äga en vikcykel för ändamålet.

Men dags att se framåt. Till nästa år ska det alltså, mot en avgift och i mån av plats, bli tillåtet att ta med sin “vanliga” cykel på östgötatrafiken.

Förutom under rusning, kvällar och helger.

Det är så svårt att ta in. Kanske inte det förstnämnda, rusningstrafik är en ganska vanlig cykelbegränsning, men kvällar och helger?

Folk kan till exempel inte använda pendeln till hjälp för att ta sig ut för helgens rekreationstur, och hur många jobbar “mellan rusningstiderna” så att de kan hitta en resemodell kombinerat med cykel som skulle göra minsta nytta i deras livspussel. Och varför i sjutton inte på kvällen?

Det handlar om så märkliga och ängsliga begränsningar att jag har svårt att tänka mig att det finns någon motsvarigheten hos någon tågoperatör någon annanstans i hela världen. Det gör östgötatrafiken unikt.

Antingen får man ta med cykel (ofta med rusningstidsbegränsningar) eller så får man det inte. Det är det normala.

Östgötatrafiken säger att man får rent teoretiskt men inte i praktiken.

Hur många kommer kunna använda östgötapendeln för cykel och tågkombosyfte? Inte många såklart.

Sedan under utvärderingen ett år senare kommer man att komma fram till slutsatsen att “folk verkar inte vilja ha eller uppskatta möjligheter för medtagande av cykel” och så drar man tillbaka det hela på “goda grunder” och återgår till sin vanliga gamla sunkiga cykelattityd.

/DS

 

 

 

Jag har startat ett litet krig mot en cykelkallsinnig hiss i Mjölby

En kamp mot en cykelfientlig hiss vid Mjölby resecentrum kommer härmed att inledas.

Att kämpa för att SJ ska tillåta cykel på sina tåg, har ungefär känts lika hopplöst som om man skulle få för sig att vifta med en flugsmälla mot en asteroid; men den här lilla fajten mot något så ovanligt, konstigt och udda som ett cykelförbud i en plattformshiss, borde man väl ändå kunna ta hem.

Uppe i högra hörnet sitter den, usch så ful!

Vid närliggande tågstationer, Skänninge och Linköping, finns inga tecken som kan härledas till något cykelförbud i liknande hissar upp till plattform. Och även om jag inte vet säkert att fallet skulle vara likadant i övervägande delen av landets tågstationshissar, så hoppas jag iallafall det innerligt.

Men ingen cykelförbudsskylt i Linköping

Varför då denna märkliga skylt i Mjölby? Jag vet inte.

Man misstänker såklart Östgötatrafiken (som kan vara den mest cykelogästvänliga länstrafikoperatören i Europa) ligga bakom – men jag har redan mejlat och frågat, hissen har de inget att göra med, det är Mjölby kommun som är ansvariga för den, hävdar de.

Jag har mejlat kommunen och väntar med stor nyfikenhet på svar.

Låt mig spekulera lite i vad det kan bli bara för nöjes skull, för vad ska dom hitta på? att förbjuda cyklar i en stor och skrymmande hiss är helt oförsvarbart.

Inte kan de väl komma att använda sig av den gamla utslitna och ologiska SL-retoriken: Kedjan kan olja ner andra medresenärer (hissåkare)? Det skulle va om man trycker sig in med sin cykel då hissen redan är full, men om kommunen skulle ha så låga tankar om människors folkvett i största allmänhet vore det isåfall djupt tragiskt.

Att cykeln är en säkerhetsrisk? I en hiss? Nej, en person som hävdar det ska inte tas på allvar, hen ska skrivas in.

Förbjuda för förbjudandets skull? Man ska inte förbjuda nåt för nån tycker det är trevligt med förbud i största allmänhet (en tjänsteman med ett litet kallt hjärta som har en udda avikelse och går igång på att förbjuda?) utan förbudet ska tillkomma i sista hand då individansvar inte räcker till och det finns ett tydligt problem kopplat till…vad det nu rör sig om.

Eller resonerar de som så att man ju ändå inte får ta med cykeln på tågen och då är det lika bra att förbjuda cyklar i hissen också? Ändå inget direkt rimligt förbudsskäl och man får faktiskt ta med sig cyklar på vissa tågavgångar från Mjölby, nämligen tågkompaniets. Så ponera att du står där med cykeln fullastad för långfärd i sommar och ska använda ett av de få tågbolagen i det här landet som valt att inte bryta den europeiska normen. Då blir det där hisscykelförbjudet plötsligt väldigt irriterande – även om det är högst sannolikt att du väljer trotsa det.

Spelar ingen roll hur många mail eller samtal det kostar, förbudet ska bort, för det bara måste vara ett misstag. Man sätter bara inte upp nej-till-cykel-skyltar bara sådär helt utan anledning.

/DS

 

 

 

Tågkompaniet är ganska schyssta mot cyklister.

Är på väg hem från repet på teatern. Har just cyklat den två mil korta solskenssträckan till Mjölby.

Igår, när jag var på väg till Vadstena, kände jag mig så förkyld och dassig att jag fick kapitulera cyklingen och vänta in bussen istället.

Inte kul. Men bra med flexibiliteten som en vikcykel inbjuder till.

Efter att ha mulat i mig ett kvarts kilo ingefära, under gårdagen, har det mesta av förkylningen gett med sig. Jag kände mig inte ett dugg sliten när jag kom fram till tåget efter nån knapp timmes cykling.

Ingefärakur is magic.

I skrivande stund sitter jag på ett Tågkompaniet-tåg som ska ta mig till tågbyte Hallsberg.

Har inte ofta (aldrig?) åkt med detta tågbolag, så självklart surfade jag in på deras hemsida för kolla vad de uppger för dumma skäl att inte tillåta cykel ombord.

Men tji fick jag och mina fördomar när jag läste det otroliga.

Man FÅR ta med sin cykel och det helt utan kostnad.

Bara två cykelplatser, men ändå.

När konduktören kom för att kolla biljetten sa jag till henne att Tågkompaniet borde få ett pris, och uppmärksammas, för att cykelvänlighet förknippat med tåg är ett unikum i detta land.

Hon ursäktade sig mest över att det bara fanns två cykelplatser och att man inte har möjlighet att boka cykelplats. Surt att komma med sin cykel och inse att den inte får plats, menade hon.

Man får helt enkelt chansa på att de inte är upptagna. Inte den bästa lösningen kanske men, som sagt, bättre än oftast.

Jag sökte omdelbart upp de båda cykelplatserna på tåget.

Bilderna får tala för sig själva.

Den enda gången jag åkt tåg med hopfällbar cykel, utan varken nån ekonomisk eller funktionell vinst av själva vikfunktionen.

/DS

 

Intressanta möten och diskussioner om cykling på galen fest

Östgötapendeln till Tranås häromdan bestämde jag mig, som den radikala cykelrevolutionär jag är, för att mopsigt fälla ut min Brompton innan jag klivit av tåget.

Dessa pendeltåg är byggda med vestibuler som gjorda för att enkelt kunna ta med vanliga cyklar. Viksäten finns redan. Allt som behövs är några spännband fastmonterade mellan ryggstöden. Men de små motbjudande cykelförbudsskyltarna, uppsatta lite här och där på tågen, är svåra att missförstå.

Trettio sekunder efter att utfällningen utförts får jag bakom mig plötsligt höra på GROV östgötska:

“Man får inte ta med sig cykeln på tåget vet du väl.”

Jag snor runt och får syn på en muskulös man i trettiofemårsåldern med ett ironiskt leende och tatuerade krokodiler på armarna. Det tar inte många sekunder att lista ut att han inte är anställd på Östgötatrafiken. Jag förklarar att cykeln är ihopfällbar, vilka faktiskt är tillåtna, men att jag fällt ut den redan nu; mest för att provocera fram nån slags diskussion med nån tjänsteman om att det är helt snett att man inte får ta med fullstora cyklar på tåg – som faktiskt är konstruerade för det.

“Skojar du eller, du får inte ens ta med ett cykelhjul, det är för jävligt. Jag provade att montera ner min cykel i molekyler, och la ner alla molekylerna i en sopsäck, men då bad dom att få titta i säcken och när dom såg att det var en cykel tvingade dom mig att gå av vid nästa station, dom jävlarna, det är förnedrande.” fortsätter den tatuerade mannen.

Ibland känns det som man är en udda alternativare som överhuvutaget bryr sig om de här frågorna. Att ibland få ett kvitto på att det är fler som upprörs över hur många av det här landets tågoperatörer som lider av nån slags cykelfobi – hjälper i kampen.

En kort stund därefter stannar pendeln vid slutstation Tranås. Jag fattade tag i min cykel och klev av. Tyvärr blev det aldrig nån spännande diskussion med nån anställd på östgötatrafiken. Såg inte röken av nån. Dessutom hade jag bråttom till festen för att hinna fram till middan i tid, så det var kanske lika bra.

Efter ca 1,50, i kuperad terräng och i tjugofemgradig värme, var jag tokigt svettig. Passande nog fanns en skymningsblank badsjö strax innan slutdestination. Ett snabbt bad, schamponering, parfymering och tandborstning. På med finkostymen, skor, sen färdig för de tre återstående kilometrarna och därefter 48 timmars fest.

Precis till middan var jag där superfräch och på ett strålande humör. Att cykla fyra mil precis innan en fest framstår för vissa som helt absurt. Det märktes på reaktionerna. Andra tyckte att det var ett genialt sätt att bilfritt lösa situationen.

Sen flög tiden iväg och efter massa diskussioner med danskar och engelsmän, till stor del med likatänkande rörande cyklingens potential i samhället, var klockan 07:30 och det var hög tid att sätta upp tältet.

Av en medelålders londoner fick jag senare på lördagskvällen höra fragment från cyklisternas vardag i London. Han skulle själv köpa ny cykel eftersom han fått sin gamla kvaddad. Jag frågade om han föredrog drop bars och framåtlutad position eller klassiskt styre och att cykla mer upprätt. Enligt honom skulle man akta sig för att cykla med drop bars i londontrafiken, då man bland bilister uppfattas som aggresiv. Intressant att man som cyklist verkar bli bemött på olika sätt beroende på hur man sitter.

Han berättade också att man alltid måste ta med sin cykel in på sin arbetsplats vid jobbpendling. Och även om man använder ett bra bygellås så kan man vara rätt säker på att cykeln är borta efter fem timmar om man låter den stå på gatan. Cykeltjuven använder kylspray och rår på de fetaste låsen. Inte konstigt att Brompton blivit en sån framgångssaga i London.

Känns mindre och mindre som att man betraktas som nån sorts outsider bara för att man engagerar sig i cykling som inte handlar om racing. Folk blir intresserade och vill snacka. På P1 har man på under kort tid både kunnat lyssna till Cykla i P1 och nu senast Bortom bilen som fortfarande pågår.

Det blev bil hem på söndagkvällen.

Cykelviljan och energin fanns där men tågpriserna, då jag inte bokat biljett, var helt sinnessjuka.

Med en hopfällbar cykel inbjuds man till ett flexibelt och spontant sätt att färdas.

SJ:s biljettsystem inbjuder till dess raka motsats.

/DS