Blinkee – elmoppen som funkar ungefär som VOI finns nu i Sthlm

Blinkee är här. Visste att den polska scooteruthyrnings-tjänsten skulle få premiär i Stockholm nån gång under våren och har hållt ögonen öppna. Och så igår under en promenad får vi plötsligt syn på en i närheten av Kulturhuset. Äntligen! Det är ju riktigt roligt med alla de här app-idéerna som dyker upp den ena efter den andra och konkurrerar om hur man väljer att ta sig från A till B.

Blinkee är en elmoppe som funkar nästan exakt som elsparkcyklarna: VOI, LIME, GLYDE och TIER (kan ha tillkommit nån? Läs tidigare inlägg HÄR). Man hittar den via gps-funktion och hyr den superenkelt med app i mobilen, som är mer regel än undantag nuförtiden. Det verkar stå ett fyrtiotal utspritt i stan just nu, de är med andra ord inte jättemånga än.

Emma på en Blinkee

I bagageutrymmet längst bak, som öppnas med en grön knapp vid sidan av gashandtaget,  finns två hjälmar. Där ska också finnas två hygienmössor att ha under hjälmen men det saknades på den vi använde.

Man får utförliga instruktioner i appen och det tar inte många minuter innan man är iväg. Det är också möjligt att boka en Blinkee i max 15 minuter utan att behöva vara i närheten av den. Bra grej som jag saknat på elsparkcyklarna, som ibland snöpligt blivit tagna när man kommit fram, efter att man tagit sikte på en genom appen.

Mopparna känns stabila och av hög kvalité. Det är iallafall mitt första intryck. Denna provtur sträcker sig från Brunkebergstorg till Norrtull. Det är lite drygt 3 kilometer. Priset är 3,90 per minut. Hela resan tar ungefär 17 minuter. Jag gjorde ett oklokt vägval och fick vända och så hade jag lite oflyt med trafikljusen, vilket drygade ut restiden . 62 kronor kostade det hela. Det känns rätt saftigt. Men det är ju klart billigare än att till exempel ta taxi motsvarande sträcka.

För att kunna komma in Blinkees hyrsystem måste man scanna sitt körkort. Det fick mig att tro att det var Klass 1 moppar (45 km/h) det handlade om eftersom de kräver B-körkort eller åtminstone mopedkörkort. Det är det tyvärr inte. Jag fick upp den i 27 km/h som mest och avsaknaden av registreringsskylt skvallrar om att det rör sig om en Klass 2 moped med en hastighetsbegränsning på 25 km/h.

Det känns som en besvikelse. Om det inte går fortare varför ska man hyra en mycket dyrare moped istället för en elsparkcykel (ynka 5 km/h är skillnaden) funderar jag på. Kanske just om man är två isåfall och vill sitta på samma fordon.

Hade det varit en snabbare moppe skulle den lämpa sig för längre turer och  kännas mer som komplettering av den uppsjö hyra-med-smartphone-fordon som finns idag. Jag hoppas på en uppgradering till 1 klass-scooters (som tyvärr inte känns så sannolik) om konceptet ska bli riktigt tilltalande för mig.

/DS

VOI VS LIME

Elsparkcyklarna, som man i en handvändning kan hyra med mobilen, har tagit över stan. Svenska VOI var först ut men i den andra ringhörnan finns numer hårt motstånd i form av amerikanska  Lime. 

Sparkcyklarna verkar irritera alla politiker i stan utom trafikborgarråd Daniel Helldén (MP). Man kan ju lämna och plocka upp dem lite var som helst och själva “ostrukturen” i detta tilltalar användare, som inte behöver uppsöka nån speciell hyrstation (hittas genom GPS-funktion) och lämnas vart som helst, men ej beslutsfattare.

Även om det rent logiskt tänkt är svårt att förstå varför man skulle föredra ett fordon med en hastighetsgräns på max 20 km/h och med kaloriförbränning 0, framför cykel (eller elcykel), så har jag bestämt mig för att gilla konceptet.

Varför? Det är rätt kul och har potential att minska bilåkandet i city.

Funktion finns också – åtminstone för en del. Min tjej Emma är cellist. Cellon är ett stort instrument som bäres på ryggen i ett cellofodral (med ryggsäcksfunktion). Ovanligtvis så finns ej (förutom vissa lådcyklar) någon cykel som inbjuder till harmoni för ändamålet. Och i denna specifika kategori (människor-med-stora-instrument-på-ryggen-kategorin) så är en elsparkcykel faktiskt att föredra. Cellon blir förskonad från diverse istötningar i pakethållare samt störande sadel-ihakningar, vilket kan vara smått irriterande.

Hon har med andra ord haft nytta av elsparkcyklarna när hon farit fram emellan gigen, hemmet och gigen igen innanför stadskärnans gränser.

Tyvärr har VOI, för oss båda, ofta krånglat vid själva upplåsandet. Appen säger till exempel att man ska stå närmre VOI:en men det hjälper sällan och det är tydligt att det finns en del tekniska hang ups att ta tag i. En annan baksida är att scootrarna tas ibland in ganska tidigt på kvällen, för laddning.

Appen och de elsparkcyklar Lime erbjuder har hittills funkat bättre. Och  Limes tillgänglighetstider överglänser VOIs med råge. Tyvärr kostar de dubbelt så mycket att använda. 3:-/min jämfört med VOIs 1,5:-/min. Båda kostar en tia att låsa upp varje gång.

Jag stödjer hellre en svensk uppstickare än en amerikansk Goliat men vill så klart att det ska funka så sömlöst som möjligt också. Man måste kunna lita på att fordonen ska fungerar om de ska fylla ett hålrum i vardagen. Annas reduceras det hela till en halvt meningslös lek och bus-grej. Och jag gissar och hoppas att folket bakom har större ambitioner än så.

Är inte helt säker men vad jag kan förstå, efter en del goglande, heter modellen bakom VOI: Ninebot by Segway ES2 och kan köpas för åtta tusen på till exempel Elgiganten.

Konkurrenten använder sig av Lime-S Generation 3 som är framtagen för att tåla viss ovarsamhet och lär ha en räckvidd på nästan fem mil. Den känns också mer påkostad och stabil än de modeller VOI använder sig av.

Jag hoppas, tvärtemot många politiker, att elsparkcyklarna blir mer pålitliga och är här för att stanna. Bland annat för att sänka tröskeln till hållbart resande även för de smått lata, de med instrument på ryggen och inte minst de med överaktiva svettkörtlar.

VOI VS LIME 0-1.

/DS

 

 

 

Om batterifria (och nu även magnetfria) Reelight, och om cykling har en säsong eller inte?

Läste för ett tag sen, på nåt cykelforum (kanske Cyklistbubblan), att en person nyligen gått in i en butik och frågat efter cykellysen och fått svaret: “Några sådana har vi inte hemma eftersom cykelsäsongen är slut”.

Och det är ju bara helt galna människor som påstår att cykling har en säsong.

Men jag själv då? Det är onekligen glesare mellan blogginläggen och besöksräknaren talar även den sitt tydliga språk. Det tål att reflekteras över. Är jag en av de där galna?

Nej, ICKE, för jag kan jag stolt konstatera att det inte finns några väder som förpassar mig till alternativa transportmedel. Jag är och förblir en året-runt-cyklist.

Men det ska erkännas att nöjescyklingen uteblir under årets 4-5 mörkmånader, det handlar nästan enbart om att ta mig från A till B då.

Tillbaka till cykellysen och problematiken kring detta.

Oj vad jag förbrukat små batteridrivna lågkvalitativa LED-varianter under åren som gått. Mitt miljösamvete är alldeles förkolnat.

På lådcykeln finns den gamla klassiska platsinstallerade dynamosorten, som alltid sitter där och bara funkar och funkar och funkar.

Jag hittar inte ord för att tillräckligt kraftfullt uttrycka hur skönt det är att slippa fippla och mecka med små, ofta borttappade och/eller ickefungerande, kinesiska plastlampor.

Omsättningen av dåliga cykellysen (har inte hittat några hållbara och oslarvbara trots att jag sökt med ljus och lykta) har varit min överlägset största löpande cykeldriftskostnad. Inte minst p.g.a. en miljödålig överkonsumtion av batterier (man glömmer dem på:().

Det har fått mig att skaffa Reelights batterifria för-bra-för-att-vara-sant-lysen.

De drivs genom magnetism. Man har hittills tvingats pilla in/fästa magneter mellan ekrarna för att det ska fungera; men sen i våras finns det en annan sort (Reeligth City) som (fråga mig inte hur – förklara hur) fungerar med enbart cykelns fälgar till hjälp.

Det ska vara 3-4 mm mellan lyset och fälgen. Sitter det för nära börjar lampan med jämna mellanrum “gläfsa” mot fälgen – magnetismen blir för stark, särkilt när man bromsar (om man har fälgbromsar).

Jag ska erkänna att jag var skeptisk i början. Lysena, som gick på närmare 400:- med frakt, var plastiga och det kändes sådär med själva grejen att fästa dem i bromsarna. Om man har skivbromsar på sin cykel ingår även annan variant av fästanordning i form buntband. Jag gissar att skivbromsar är att föredra framför fälgbromsar för optimal användning av Reelight City.

Man får pilla och justera ett tag för att få till en bra placering där lyset inte smackar ihop med fälgen samtidigt som man uppnåt tillfredställd ljusrespons. Ju större mellanrum desto mer svårantända – såklart.

Ja, jag är medveten om tvättbehov.

Men det positiva är att de sitter där (går att ta av), lyser jämnt (dock ej vid stillastående) och man är batteribefriad (mycket paranteser idag). Det är värt en hel del.

Min skepsis har, efter några månaders användande, vänt.

Trots att de inkräktar något på bromseffektiviteten (vid fälgbromsmontering) så ångrar jag inte mitt köp. Fördelarna överväger helt enkelt nackdelarna. Det medför bra karma att synas batterifritt och att slippa leta efter små plastiga, fula, batterislukande, lättbortslarvade kineslysen gör helt enkelt livet lättare att leva.

Nu sitter de på min Montague Boston, men har även haft dem på min Brompton där de små hjulen med sitt höga varvtal bidrar positivt till ljusstyrka och snabb respons (längre startsträcka med fullstl). Hopfällningen påverkas inte.

Jag tror jag kommer fortsätta med Reelight. Känner mig lite frälst. Så, farväl batterier. Hoppas vi aldrig ses igen.

/DS