MANNEN, BILEN OCH BACON SOM HÄNGER I MUNGIPAN

Jag ska börja med en bekännelse. Jag fick min första egna bil när jag var fjorton år. Vid den tidpunkten hade jag ägt och trimmat så många moppar att jag fullständigt tröttnat på det. Nu var det dags för en riktig bil, jag var ju för sjutton nästan vuxen. 

Man satt ju ändå mer säkert och skyddat i en bil än på en moped…

Morfar hade i samma veva en gammal SAAB 99, som fått så många tvåor vid besiktningen att han bestämt sig för att skrota den. Den gick som en klocka och trots mängder av rost och bucklor var det den finaste bil jag sett. Jag fick lägga vantarna på Saaben för att ha den att köra med i omgivningarna ute i farfars skogar. Som tur var hade Mamma och pappa inte så mycket att säga emot mina planer. Man satt ju ändå mer säkert och skyddat i en bil än på en moped, menade dom. 

Ungefär en sån här var det, fast med mer rost och bucklor. Foto: Dan Senior

Det hela kändes kraftfullt, mäktigt och manligt.

Jag ville att det skulle låta mycket när jag körde. Och det gjorde det om man använde mycket gaspedal på låga växlar. När jag fick motorn att riktigt vråla, likt ett vansinnigt vilddjur, då började det lukta bensin där jag satt i kupén. Den där doften spred sig i kroppen och gav mig en känsla av maskulinitet, trots att jag bara var en liten spak fjortonåring. Jag körde runt som besatt i skogarna och hade alltid med mig mängder av stekt flottigt bacon i en plastburk som färdkost. Med vänster hand på ratten och den högra näven grävandes i plastburken tryckte jag in bacon i käften så det bokstavligt hängde i mungipan, samtidigt som jag tryckte gasen i botten. Det hela kändes kraftfullt, mäktigt och manligt. Bilen, bensinlukten, vrålet av motorn och munnen full av kött från svin. Jag var helt övertygad om att det var då, i den där Saaben, som jag förvandlades och tog det slutgiltiga klivet från mus till man. 

Riktig man och egen bil, det var liksom på nåt sätt samma sak

Eller nej förresten, det var inte i Saaben som jag blev man. Det var i farfars traktor. En dag körde jag fast med bilen i ett hål på en soptipp. Då gick jag och hämtade farfars traktor och föste upp bilen ur hålet med skopan. Farfar hade varit i närheten och sett hela händelseförloppet. Han närmade sig efteråt, tittade mig stint i ögonen och sa: ”Du är minsann ingen lu du”. Lu betyder ungefär pojkvasker på småländska och det var vad farfar hade ansett mig vara ända tills den handlingskraftiga räddningsaktionen av min bil. Farfar sa inte mycket, därför kändes hans väl valda ord du är minsann ingen lu du, så otroligt bekräftande att det nog egentligen var då jag kände att jag blev man. 

Bil var meningen med livet, som en religion

Hur som helst hade man ju lärt sig av Hollywood-filmerna att  “riktig man” och “egen bil” det var liksom på nåt sätt samma sak. Och att äga bil var absolut nödvändig om man nån gång skulle skulle få vara med en tjej. Det hade satt sig som nån sorts naturlag i en. 

Om nån vid den tidpunkten sagt att: “Du David, senare i ditt liv kommer du bli en cykelnörd, ja en sån där miljömupp du vet. Du kommer göra allt vad som står i din makt för att minska bilbehovet till minsta möjliga! Och du kommer att bli vegetarian.” 

Då hade jag blivit så provocerad att jag, med mina otyglade tonårshormoner till hjälp slagit ner den jäveln. Bil var meningen med livet, som en religion, nyckeln till frihet för en isolerad och bakbunden landsortspojk som ville ut och se sig om. Jag älskade motor och jag älskade kött. Det fick absolut inte ifrågasättas. 

Du har just läst ett utdrag från mitt manus av StandUp-föreläsningen: Om Konsten Att Leva Utan Bil

D.S