Har tänkt att köpa en ny cykel. I två år. Det är så svårt. Varför?
En grej. Jag är van vid att ta in min cykel. Folda, bära upp den i trapporna till andra våningen, parkera den på sin lilla P-plats i hallen.
Att köpa ett långfärdsfullblod, kanske Pelagos Stavanger som det oftast lutat åt, och låta den stå parkerad i cykelrummet känns – fel.
Pelago Stavanger
Att kånka upp en fullstor cykel i lägenheten, hänga upp den på väggen i ett anpassat ställ, känns som att man gör i ungefär en månad. Sen hamnar den till slut i det trånga otrygga kalla cykelrummet ändå – av bekvämlighetsskäl efter att första förälskelsefasen svalnat.
Men jag behöver ett fordon att till exempel cykla Siljanleden med. Då gör sig nästa cykelköpshinder påmint.
Jag får ju inte ta med min nya vackra långfärdscykel på tåget. Vad gör man om man inte har tid/vill cykla till startpunkten för den planerade rutten?
Det hjälper föga att cykeltillåtande Tågkompaniet, vissa avgångar, ibland står för vissa delsträckor till Rättvik.
Buss? Ja, vissa bussbolag tillåter cykel, som till exempel Swebuss, men då gäller detta:
– Vrid styret ett kvarts varv
– Montera bort pedaler och hjul
– Packa/täck din cykel med exempelvis bubbelplast eller wellpapp och packa i kartong eller hållbar säck.
Och nånstans mellan “pedaler och hjul” tar det emot. Det blir för komplicerat.
Hyra bil, hänga cykeln där bak och parkera på lämpligt ställe vid utgångspunkten? Ja du, ha ha ha ha…Den var bra den.
Vikcykelägarskapet har utan tvivel fört med sig vanor man numer tar för givet som inte är lätt att göra avkall på.
Samtidigt har jag en dragning åt ett fullstort touringalternativ.
Har öppnat upp lite för att konvertera min Montague Boston 8 till en packhäst.
Som nån annan gjort…
Inga bromptonmått direkt, hopfälld, men när man är ute på långfärdcykling spelar det mindre roll än i den urbana multimodala cykelkulturen.
Åtta växlar är mer än tillräckligt och med en väska som lätt rullas ihop och packas ner, kanske cykeln till slut fyller ett behov i mitt cykelliv.
Happy Valborg
/DS