Svårt att köpa vanlig cykel när man är fast i vikcykelvanor

Har tänkt att köpa en ny cykel. I två år. Det är så svårt. Varför?

En grej. Jag är van vid att ta in min cykel. Folda, bära upp den i trapporna till andra våningen, parkera den på sin lilla P-plats i hallen.

Att köpa ett långfärdsfullblod, kanske Pelagos Stavanger som det oftast lutat åt, och låta den stå parkerad i cykelrummet känns – fel.

Pelago Stavanger

Att kånka upp en fullstor cykel i lägenheten, hänga upp den på väggen i ett anpassat ställ, känns som att man gör i ungefär en månad. Sen hamnar den till slut i det trånga otrygga kalla cykelrummet ändå – av bekvämlighetsskäl efter att första förälskelsefasen svalnat.

Men jag behöver ett fordon att till exempel cykla Siljanleden med. Då gör sig nästa cykelköpshinder påmint.

Jag får ju inte ta med min nya vackra långfärdscykel på tåget. Vad gör man om man inte har tid/vill cykla till startpunkten för den planerade rutten?

Det hjälper föga att cykeltillåtande Tågkompaniet, vissa avgångar, ibland står för vissa delsträckor till Rättvik.

Buss? Ja, vissa bussbolag tillåter cykel, som till exempel Swebuss, men då gäller detta:

– Vrid styret ett kvarts varv

– Montera bort pedaler och hjul

– Packa/täck din cykel med exempelvis bubbelplast eller wellpapp och packa i kartong eller hållbar säck.

Och nånstans mellan “pedaler och hjul” tar det emot. Det blir för komplicerat.

Hyra bil, hänga cykeln där bak och parkera på lämpligt ställe vid utgångspunkten? Ja du, ha ha ha ha…Den var bra den.

Vikcykelägarskapet har utan tvivel fört med sig vanor man numer tar för givet som inte är lätt att göra avkall på.

Samtidigt har jag en dragning åt ett fullstort touringalternativ.

Har öppnat upp lite för att konvertera min Montague Boston 8 till en packhäst.

Som nån annan gjort…

Inga bromptonmått direkt, hopfälld, men när man är ute på långfärdcykling spelar det mindre roll än i den urbana multimodala cykelkulturen.

Åtta växlar är mer än tillräckligt och med en väska som lätt rullas ihop och packas ner, kanske cykeln till slut fyller ett behov i mitt cykelliv.

Happy Valborg

/DS

 

Science fiction

Ett par mils bilkörning till Oskarshamn och 35 minuters köande, för att erhålla en bankdosa från Nordea, och kunna betala våra Swebusbiljetter som hade blivit ett par hundra dyrare p.g.a. av sen biljettbokning.

Det blev till sist priset för att vi glömt bankmojängen i Stockholm.

Kvinnan i banken förklarade fostrande att det egentligen bara ingår en dosa per kund kostnadsfritt, men att vi hade tur då de råkade ha en begagnad som de faktiskt kunde tillgodose oss med helt kostnadsfritt.

Man får inte bara gratis bankdosa (om de råkar ha en begagnad) om man glömt den och blivit strandsatt i Påskallavik. Man får även minst 0,1% på deras kapitalkonto.

Tack Nordea. För er genomaltruistiska generositet (era girigrövar).

Rubriken är till anledning av något så häpnadsväckande (i detta land) vi fick se, strax före vi bordade bussen till Stockholm, att vi nästan höll på att svimma och missa den iallafall.

Måttet på reaktionen, som ligger i paritet med att just skådat ett UFO, förstärker min känsla av att ha rätt när jag påstår mig leva i ett cykel-u-land.

Det vi ser, som i sammanhanget kräver sina storord, är egentligen inget annat än en busschaffis som hjälper ett par cykelturister att göra fast sina cyklar baktill på bussen.

image

Go Go Kalmar länstrafik! Ni använder er av gamla enkla metoder för att bli moderna.

Ett utfällbart cykelställ.

image

Såna här enkla, billiga och funktionella lösningar för att få med sig cykeln på kollektivtrafiken borde vara något att ta för givet. Inte upplevas som Scince fiction.

Så kom igen SJ, SL, Östgötatrafiken och alla andra bakåtsträvande kollektivtrafikoperatörer i det här landet.

Inspireras och lär av Kalmar.

/DS