Svårt att övertyga sina vänner om tågalternativ till Berlin

Vi är några som pratar om att göra en berlinresa senare i vår.

Jag vill åka tåg.

Först till Malmö och sen vidare mot Berlin med veolias nattåg via Trelleborg-Sassnitz.

Precis som i somras.

399:- (fr Malmö).

Det är ett tågpris som för en gångs skull kan konkurrera med flygets.

Ändå är det inte lätt att övertyga sina vänner om att först tillbringa fem timmar på tåg (Sthlm-Malmö), och sen ytterligare nio i en av sex klaustrofobiska bäddar i en fyrakvadratskupe, överhuvudtaget ens är värt att överväga.

Och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag inte sov ett skit sist, varken dit eller hem, och att mina kupékamrater liksom jag valde att knalla upp och sätta sig på däck under den fyra timmar långa färjeturen mellan Trelleborg och Sassnitz, bara för att kunna andas ett tag.

Det finns varken restaurangvagn eller vanliga, och i jämförelse med sin slaf mycket bekvämare, stolar att spendera tiden i.

Resonerar man vidare, i hopp om att ändå lyckas övertyga nån att följa med på denna obehagliga helvetesresa, där enda alternativet till tidsfördriv erbjuds i de trånga korridorerna eller på nån av de illaluktande och nerklottrade toaletterna, riskerar man själv att tappa tron och kapitulera för det billiga, bekväma och men ack så miljövidriga flyget.

Jag hoppas jag ännu inte trillat av pinnen den dag då man kan ta sig ut i Europa med ett bekvämare och snabbare tågalternativ, till en konkurrensmässig prisnivå, så att man i framtiden kan vässa sina i nuläget aningens tafatta argument mot sina flygälskande vänner.

Ett ljus i mörkret: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/trafikverket-ny-stambana-behovs_3322690.svd

/DS

 

Börjar dan med magiskt vacker cykeltur genom den östgötska landsbyggden

I skrivande stund sitter jag på ett snabbtåg mot Stockholm med en välförtjänt kopp SJ-kaffe, införskaffat helt utan kostnad med mitt priokort av den åtrådda valören grå, som tillåter fri kaffetillgång, under hela resan.

Har just cyklat en magiskt vacker sträcka genom den frostbeklädda östgötska landsbyggden. Två härliga mil, mellan Vadstena och Mjölby, omgiven av tyst surrande vindkraftverk och öppna vinterlandskap. Klarblå himmel, smala bilfria landsortsvägar, nån minusgrad; tiden står stilla och nuet äro infångat.

Efter 50 minuter är jag framme i Mjölby.

Den östgötska landsbyggden, denna vackra lördagsmorgon. En ynnest att få cykla genom den.

Nästan framme i nordeuropas, om man inte räknar med Bollnäs, fulaste stad – Mjölby.

Det var nästan precis ett årsen jag var i Vadstena sist. Har saknat det mycket. Var rädd för att jag spelat min sista föreställning där, när jag i finalnummret, under sista föreställningen fick spel, sprang runt som en galning och min karaktärs mysbyxor åkte ner så att man kunde se “springa”. Många gillade det, skrattade och gjorde tummen upp – men bland andra, äldre och mer nakenkonservativa i publiken, blev stämningen dålig och spred sig fort likt en odör från nåt illaluktande som katten släpat in.

Men det är glömt och förlåtet och jag är nu tillbaka i teaterverksamheten i denna lilla charmiga och pittoreska stad. Teatern kommer inte längre drivas av en enskild ledare utan av tio verksamma aktörer av hög kaliber. Kan bli hur bra som helst.

Vadstena Nya Teater kommer den gamla anrika och mycket centralt belägna teaterlokalen att kallas, när vi nu startar om i ny regi. Där kommer vi att bjuda på krogshower, konserter, musikaler och olika typer av föreställningar. Publiken serveras, mellan akterna, en trerätters supé.

Detta betyder att jag kommer få avnjuta den fantastiska cykelsträckan Vadstena-Mjölby, många gånger framöver.

Varför cyklar jag? Vadstena ligger lite off. Men genom att cykla de två milen till stambanan istället för att vänta på nån lokal sällan avgående anslutningsbuss, sparar jag en massa tid – och lite pengar. Med lokala färdmedel inblandade blir det en seg och långdragen resa – ofta upp emot 4,5 timmar. Men med min vikcykel, i kombination med ett snabbtåg, klarar jag sträckan på lite drygt två timmar och fyrtio minuter. Ungefär lika fort som med bil hela vägen Stockholm-Vadstena (utan paus).

Vadstena slott

Känns bra att återigen få använda sig av vikcykelns huvudsyfte, det är så här den ska användas, det är när man viker ihop, kliver ombord och får tillfälle att göra långnäsa åt cykelfientligt inställda SJ, som min Brompton är i sitt esse.

/DS

 

Lådcykel-tåg-lådcykel

Vi har varit i Småland hos mor och far, i helgen.

När man ska till tåget med barn och en massa packning på morgonen borde lådcykeln vara det givna alternativet. Tyvärr har vi tidigare pga stöldrisk använt bussen istället.

Det är egentligen inget vidare. Snudd på fegt. Har man investerat i nåt dyrt och bra som man gillar att använda – så må det också då användas. Så mycket det bara är möjligt.

Lådcykeln står ute nästan hela året om där vi bor i Vasastan och det styggaste nån hittills gjort mot den, är att slängt en och annan fimp eller äppelskrutt i lådan.

Det är förvisso så himla lågt gjort att använda en vacker cykel till papperskorg; men många är förvånade över att den fortfarande inte blivit stulen så får man väl leva med det.

Inför helgens smålandsresa resonerade vi annorlunda. Även om det känns som att den står något otryggare vid T-centralen än där vi bor, så låser vi fortfarande fast den i en stolpe med den fetaste kätting som går att få tag i.

En vinkelslip som skulle tjuta och väsnas över halva stan är vad man behöver för att frigöra den. När den är fri från kättingen väntar cykelns inte på något sätt veka orginallås och även utmaningen att få med sig den i en tillräckligt stor bil eller släpvagn. Lite mer komplicerat än med en standardcykel.

Om det ändå skulle ske så är självrisken inte på mer än överkomliga 1500:- Allt går på hemförsäkringen (upp till 20 000 av cykelns värde).

Så istället för att behöva passa bussen på fredagsmorgonen så fick vi njuta av en skön cykeltur. Bästa starten på dan.

Bella och packning innan avfärd.

Eftersom de få cykelparkeringsplatserna (pga sega politiker) som fanns att tillgå alla var upptagna, fick det duga med en stolpe vid sidan av.

Såg att en annan lådcyklist löst det på samma sätt en liten bit från vår.

I Småland snickrade vi ihop två hyllor som vi lätt fick med oss i lådan på hemvägen. Cykeln stod orörd på samma ställe vi lämnade den. Att åka kollektivt kostar förresten ca 145:- t/r. Cykeln blir till en kassako om man bara ser till att använda den vid varje möjligt tillfälle.

Mitt i Stockholms mördarbacke nr 1 (Upplandsgatan eft. LO borgen) somnar Bella, hela slutkörd efter att hållt igång hela tågresan. Dödsbacken besegrade jag lätt med en djupsovande Bella, hyllor och packning i lasten.

Kan va sövande med lådcykelturer…

I fortsättningen blir det lådcykel även till centralen när vi ska med tåget.

Fattar inte att vi känt oss bussbundna tidigare. Saker är till för att användas och speciellt cyklar. Det är frihet!

/DS