På åttiotalet kunde man åka direkttåg från Stockholm till Rom, Berlin och Paris – idag kan man inte ens köpa biljetten i Sverige

För en dryg månad sedan köpte jag ett interrailkort inne på SJ:s resebutik T-centralen. Ett fem-dagar-inom-tio-dagars-kort. Det vill säga man kunde lägga ut sina fem resdagar när man ville under max tio dagars vistelse.

Det var viktigt att man med bläckpenna fyllde i datum på förevisad plats på interrailkortet innan man klev på tåget. Annars kunde konduktören tro att man försökte fuska, berättade damen bakom disken.

Avgångar efter klockan nitton, utan byten, räknades som en resedag. Då skulle man fylla i datumet dagen efter avresedagen. Detta gällde bara expresståg som gick direkt till slutdestinationen.

Jag fick också lära mig om olika tillägg som ofta förekommer på snabbtåg i Frankrike och Spanien. Ibland upp till 300:- per avgång. Det fick mig att i sista minuten lägga om min resplan mot Berlin och senare Wien och Budapest istället för Barcelona som jag först planerat. Jag hade ingen lust att betala så väldigt mycket mer än de 2500:- jag pungat ut för interrailkortet, så att åka österut, där det sällan förekommer extrakostander, passade mig bättre.

Att sätta sig in i allt var ganska komplicerat men detta fick jag lära mig av den hjälpsamma kvinnan inne på SJ:s resebutik i samband med mitt köp.

Jag vill välja tåg. Det är trevligare, miljövänligare och roligare än det så smutsiga flyget. Jag vill så många gånger jag bara kan, anlända till en klassiskt vacker tågstation, istället för en flygplats som ofta mest påminner om köpcentret A6 i Jönköping.

Man hinner besöka massor av intressanta platser på kort tid när man reser med tåg inom europa, då man ofta kan resa på natten samt att mellan många städer nere på kontinenten är avståndet inte särskilt långt. Det skulle med flygalternativ (trots lågpris) vara både svindyrt, osmidigt och extremt klimatpåfrestande.

Att i kombination med min hopfällbara Brompton ta mig fram med tåg är för mig ingen uppoffring för miljön – utan helt enkelt det sätt jag föredrar, framför alla andra, att semestra på.

Nu kommer jag inte längre kunna köpa vare sig interrailkort eller utlandsbiljett i någon resebutik någonstans i hela Sverige. Jag kommer inte längre kunna, öga mot öga, få hjälp av någon tålmodig med att sätta mig in i hur ett Interrail flex 5/10-kort fungerar.

Interrailkort får jag i fortsättningen beställa på nätet och utlandsresor kommer SJ överhuvudtaget inte längre ha någon hantering för. Man är istället hänvisad till…ett annat land för att köpa sina tågbiljetter – om man vill åka till en plats söder om Köpenhamn.

På åttiotalet kunde man åka direkttåg från Stockholm till Rom, Berlin och Paris, idag kan man inte ens köpa biljetten.

Varför? SJ säger att det inte är lönsamt. Precis som att det inte är lönsamt att förse tågen med ansenliga bagageutrymmen med plats för cyklar, barnvagnar och annat skrymmande folk kan tänkas vilja ta med sig.

Till och med SJ verkar tycka att man är en idiot om man använder nåt annat transportmedel än flyget för att ta sig utanför Sveriges gränser.

SJ tar härmed Sverige ytterligare ett stort steg närmare att bli världens U-land nummer 1 när det gäller tågtrafik.

Det är inte bara sorligt – det är pinsamt också.

/DS

 

Beroende av räls, cykel och smartmobil

Har köpt en beg. kamera. En Nikon J1.

Min enda kamera har under många år varit en skitdålig plastig Samsung.

Har också haft en i min iphone såklart men blev trött på att alltid bara få “ganska okej bilder” med min 4S.

Så för att ibland få till “rätt bra bilder”, har jag nu köpt en minisystemkamera med utbytbara objektiv.

Ska vara smidig att ha med på cykelturer men även besitta viss uppgraderingspotential, har jag tänkt.

Säljaren bodde nån kvarts promenad från Fruängens centrum.

Enkelheten i att kliva av tunnelbanan, fälla ut Brompton, slå in adressen i googlemaps, aktivera cykelläge, sätta mobben i sitt ställ, cykla iväg och efter bara några minuter befinna sig utanför rätt port – ger mig lite…”halvfräs”.

Taget med min nya Nikon

Måhända tillhör jag en ytterst liten nordeuropeisk minoritet som går igång på detta; men kombinationen cykel, räls och smartmobil är så himla fantastisk att jag bara vill använda mig av det igen och igen och igen.

Nästan så att jag söker upp människor som säljer saker jag inte behöver och bor på okända adresser, bara för att uppleva njutningen att ta mig dit.

Sen när jag är framme säger jag “äh du…jag ska nog inte ha nåt” och vänder.

Men som sagt…nästan.

Ska försöka få till en bromptonhelg i Köpenhamn innan sommarn.

Aldrig fel. Om man ringer med 3, vilket jag gör, gäller samma datatrafikstaxa som i Sverige.

Så det är bara att välja attraktioner, knappa in i telefonen, glida fram på cykelbanor i världsklass och hinna massor på knappt ingen tid alls.

Frihet kallas det, eller kanske – freelexibility.

/DS