Brompton räddade SJ – eller nästan iallafall.

På väg till Vadstena…

Nypremiär på vår föreställning ”När framtiden var vår”.

Då visar sig tåget vara försenat till Mjölby. En hel timma.

Och trots att jag tagit till extra marginal innan genrepet så ser jag att jag kommer få vänta nästan en timma på anslutande tåg, från Mjölby till Skänninge, för att sen ta mig vidare med buss sista biten.

Och därmed skulle jag bli orimligt sen till teatern, om jag inte haft min hopfällbara cykel med mig vill säga.

Så det blev till att cykla sista två milen, mellan Mjölby och Vadstena, som jag gjort så många gånger förr, men som var längesen nu.

Över en timma tog det. Jag verkar ha blivit lite slöare med åren, eller så får jag skylla på tung packning.

Och jag skulle skönmåla verkligheten om jag inte erkände att jag inte hade förlorat så väldans mycket tid om jag väntat in östgötapendeln i Mjölby.

Men cykling är cykling och jag älskar att cykla.

Alltid när jag kombinerar tåg och cykel blir jag så himla sugen på tågluffa med vikcykel. Det mest livsbejakande och frihetsinbjudande sättet att semestra på, som jag känner till.

Hoppas på att få till nåt till sommarn.

DS

10 år med en Brompton #hopfällbarcykel

 Tio år som ägare av den alldeles fantastiska och väldigt speciella hopfällbara cykeln Brompton. Det är tillräckligt starka skäl till att uppdatera det här gamla inlägget som är helt och fullt dedikerat vikcykeln. Att reflektera över nyttan och inte minst glädjen jag fått ut av att äga en, under alla dessa år, gör mig en aning berörd faktiskt. 

Men då ska man ha i åtanke att jag, med mitt frilansar-liv, haft extremt stort vikcykel-behov. Under vissa perioder har den rent av varit ett dagligt måste för att få logistiken att fungera. Ett nödvändigt gott. Så min överjordiska entusiasm är egentligen inte så svårförklarad som det kanske först kan verka.

Det fina, med den här sortens cykel,  får man uppleva om man just har behovet och lusten att skifta mellan olika transportmedel för att komma ner i restid och undvika onödigt bilåkande. Då blir hela konceptet nästan magiskt tillfredställande. Innovation för att underlätta hållbart resande har aldrig varit viktigare. När gemensamma ansträngningar krävs för att minska utsläppen är det här ett så himla elegant och inbjudande sätt att göra det på. 

När jag köpte min M3L med det exklusiva färgtillvalet Raw Lacquer kostade den 10 000:-. Exakt samma cykel idag går på 15890:- Ganska offensiv prisutveckling. Och vem vet vad som händer efter Brexit? Kanske blir det ytterligare en dramatisk prishöjning. 

Hänger med överallt – om man vill

Cykeln har genom åren krävt följande investeringar: ny vänstertrampa x 2: 1100:- kullager i framhjul 350:-, byte av axeln genom vikbara bakpartiet 500:- Plus service och utgifter för nya däck, kedja och slangar. Just väntertrampan som har en ganska begränsad livslängd är egentligen det enda jag upplevt som tveksam kvalité på cykeln. Men man får väl ändå summera det som att jag kommit ganska billigt undan i förhållande till antal cyklade mil på det stora hela. 

I relation till nyttan, om man nu har den, är priset väldigt överkomligt. Men knappast om du bara ute efter en cool gadget. Jag menar att den just ska användas tillsammans med andra transportmedel, framför allt tåg, för att komma till sin fulla rätt.

Anledningen för mig att det hittills inte blivit en andra Brompton är inte brist köplust, utan snarare svårigheter att motivera köpet (har försökt) när den jag har fungerat så tillfredställande. En annan anledning till utebliven uppdatering av ny modell är att det faktiskt hänt blygsamt lite i specifikationerna. Mest har det handlat om tillbehör som väskor i olika storlekar och nån liten förändring av styre och bromsar.

Kanske behöver Brompton en värdig konkurrent för att vi ska få se en rejäl utveckling av cykeln. Varför ändra ett vinnande koncept tänker man säkert. Men drivet av att ständigt förbättra och utveckla måste finnas där hela tiden för att kunna fortsätta att vara herre på täppan. Även om det tillkommit en elversion genom åren (Himla svår att få tag i utanför England)  efterlängtas lägre vikt mer än nåt annat på den traditionella versionen. 

Jag hoppades personligen på att kickstarterprojektet Helix skulle kunna sätta lite press på Brompton-teamet. 24″ hjul, skivbromsar, titanram, upp till 11 växlar och inte mycket större dimensioner än Brompton ihopvikt,  får mig onekligen i gasen (tveksamt ordval jag vet).

Helix – en värdig och efterlängtad konkurrent till Brompton?

Men efter tre år med förseningar så var min slutsats att hela projekt gått i stå efter produktionssvårigheter och andra problem. Nu har jag fått reda på så är det inte alls och att Helix-cyklar, om än i mycket sävlig takt, är på väg ut till supporters för projektet. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i Kanada med Helix framöver. 

Från en säker källa har jag också hört att Brompton jobbar med en idé som får anses vara det största som hänt i företaget på flera år. Nämligen en variant med större hjul. Produktutveckling, har man lärt sig, är nåt som tar tid i det här förtaget. Det ska respekteras då de vill se till att kvalitetsförsäkra sig flera gånger om innan lansering. Men för oss som väntar blir det hela till en svettig tålamodsprövning. 

Med det sagt lämnar jag över till mitt ambitiösa Brompton-inlägg som tidigare publicerats här på bloggen i lite olika former, men som du kanske missat.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i tio år.

/DS

Det lutar åt en tågluff i sommar!

Det blir ett flygfritt år i år. Det hårt beprövade klimatsamvetet säger: ”Håll dig på jorden människa”. Och jag sörjer inte direkt. Även om jag tycker att det är bra mycket svårare att göra avkall på flygresor än kött. Anledningen till att det flygfria året känns uthärdligt är att det nog blir tågluff i sommar.

Jag älskar tåg och jag har svårt att föreställa mig ett bättre sätt att semestra på. Jo förresten ett. Cykel och tåg. Och om vi får tag i en Brompton (eller behändigt alternativ) till min tjej Emma, så finns chansen för en sagolik Bikepacking i juli.


Mäktiga Keleti – centralstationen i Budapest.

Jag ska gå en sångkurs i Köpenhamn första veckan i juli. Köpenhamn är inget dumt utgångsläge för vidare tågäventyr, så vi möts upp där efter kursavslut, förhoppningsvis har vi då två Brompton och Europa ligger öppnare än öppnats.

Vad gäller Interrailkort så verkar det här passa oss bäst:

InterRail Global Pass – 5 resdagar – giltig för 5 resdagar under en 15 dagars period:

Vuxen (28-59 år)
interrail.eu = 269 euro (ca 2 767 kr) + frakt 9 euro (ca 93 kr)

Vi ska inte gå in på att man numer inte kan köpa interrailkort via SJ, utan att man måste beställa det online (till ex. här), för då kommer mitt sköra morgonhumör får sej en ohälsosam törn som jag gärna undviker just nu.

Mer om Bikepacking istället. Nåt jag skrivit om en hel del tidigare, men nu var det ett tag sedan. Att fälla ut cykeln efter att ha anlänt till någon av europas alla vackra och tilltalande tågstationer och bara dra, det är så svårslaget.

Obs! Läs inte detta om du inte vill bli sugen på Bikepacking: Ur dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1 

DS

Ur dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Fick den äran att skriva ett gästinlägg om hållbart resande på miljösidan Medveten konsumtion i våras. Texten utspelar sig under femton minuter första dan på min vikcykeltågluff förra sommaren till Berlin.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

 

 

I’m a bikepacker yes I am part 3

Onsdag Budapest 23:15

Bestämde mig för att ta mig upp för berget Gellért efter att ha checkat ut från hotellet, därifrån lär man ha Budapests bästa utsikt. Jag cyklade över Freedom bridge för att börja bestigningen. Från Pest till Buda. För första gången på länge kände jag ett glädjerus sprida sig genom kroppen. Brisen från Donau svalkade välbehövligt i hettan. Då kom den plötsligt. Spontansånen. För första gången sen jag studerade på Wendelsbergs musikallinje 1998 tror jag. Jag sjöng: Here I come Buda, here I come Buda, Buda Buda Buda, Buda Buda Buda, yes her I come Buda. Jag la på ett vibrato, sjöng starkare med en större dos patos: Here I come Buda, here I come Buda, Buda Buda Buda, Buda Buda Buda, here I finally come Buda.

Det var fint däruppe, man såg över hela Pest och gick man runt såg man även halva Buda. Lite senare på vägen över till Pest igen brast jag även då ut i spontansång, om det nu kan kallas spontansång även andra gången den kommer bara sådär på mindre än en timme. Jag sjöng: Bye bye Buda, Bye Bye Buda, Buda Buda bye bye, Bye Bye Buda. Sen la jag på extra vibrato och volym och fortsatte Bye bye Buda, Bye Bye Buda, Buda Buda bye bye, Bye Bye Buda.

Och jag tror jag börjar på ett nytt inlägg lite senare…

 

 

Började bikepacka mig ner mot Barcelona men det sket sig med alla extraavgifter som tillkommer på snabbtågen – attans

Dag 1 10:11 mellan Norrköping och Linköping nånstans.

Sitter på ett SJ2000 på väg ner mot Köpenhamn. Sommarens vikcykelluff har börjat sådär bra. Har köpt interrailkort och planerat dra ner till Barcelona direkt. Trettio timmar skulle det ta. Hade till och med bokat Airbnb-boende. Men sen, efter att ha pratat med en kvinna på SJs resebutik, föll resplanen i bitar totalt.

Nästa alla tåg ner mot Barca kräver platsreservation. TGV, CNL, Thalys är snabbtåg som innebär extraavgifter på ungefär sådär två till trehundrakronor. Det kanske inte låtar så mycket men det skulle, i mitt fall, bli 4-6 tågbyten till Barcelona och då drar det iväg. Sen hemresan också. Det blir orimligt kostsamt – särskilt när jag redan betalt 2500:- för själva interrailkortet (flex 5/10). Väljer jag endast tåg utan platsreservation blir resan helt sinnesjukt lång och komplicerad. Över fyrtio timmar. Där går iallafall min gräns.

Så nu har jag avbokat mitt boende i Barcelona och är istället på väg…nånstans. Vill man ha smidigheten att bara kliva på tåget, utan att först krångla med reservationer, ska man tydligen undvika Frankrike och Spanien. Till exempel Tyskland, Holland och Östeuropa lär däremot funka bra.

En tröst är att Kupé har valt att tipsa om min blogg (och Movebybike).

En Dahon lyfts fram som exempel från min Vikcykelguide. Säkert för att den är mer prissnäll än till exempel Brompton.

Och det känns himla smidigt att ha med sig Brommien igen, till skillnad från Montaguen för några dar sen. SJ-tågens ganska snålt tilltagna bagageutrymmen sätts på prov med all skrymmande semesterpackning folk har med sig. Det är ju å andra sidan SJs bekymmer. Kan man bara bära sin packning själv, ska man ockå få ta den med sig, heter det.

Nä nu ska jag fnula på vart jag vill landa. Berlin, Amsterdam, Budapest…

Hjärtat har längtat tillbaka till Berlin ända sedan jag lämnade stället förra sommarn. Och tänk VM finalen på storbild med massa segersäkra tyskar…

DS

 

Svårt att övertyga sina vänner om tågalternativ till Berlin

Vi är några som pratar om att göra en berlinresa senare i vår.

Jag vill åka tåg.

Först till Malmö och sen vidare mot Berlin med veolias nattåg via Trelleborg-Sassnitz.

Precis som i somras.

399:- (fr Malmö).

Det är ett tågpris som för en gångs skull kan konkurrera med flygets.

Ändå är det inte lätt att övertyga sina vänner om att först tillbringa fem timmar på tåg (Sthlm-Malmö), och sen ytterligare nio i en av sex klaustrofobiska bäddar i en fyrakvadratskupe, överhuvudtaget ens är värt att överväga.

Och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag inte sov ett skit sist, varken dit eller hem, och att mina kupékamrater liksom jag valde att knalla upp och sätta sig på däck under den fyra timmar långa färjeturen mellan Trelleborg och Sassnitz, bara för att kunna andas ett tag.

Det finns varken restaurangvagn eller vanliga, och i jämförelse med sin slaf mycket bekvämare, stolar att spendera tiden i.

Resonerar man vidare, i hopp om att ändå lyckas övertyga nån att följa med på denna obehagliga helvetesresa, där enda alternativet till tidsfördriv erbjuds i de trånga korridorerna eller på nån av de illaluktande och nerklottrade toaletterna, riskerar man själv att tappa tron och kapitulera för det billiga, bekväma och men ack så miljövidriga flyget.

Jag hoppas jag ännu inte trillat av pinnen den dag då man kan ta sig ut i Europa med ett bekvämare och snabbare tågalternativ, till en konkurrensmässig prisnivå, så att man i framtiden kan vässa sina i nuläget aningens tafatta argument mot sina flygälskande vänner.

Ett ljus i mörkret: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/trafikverket-ny-stambana-behovs_3322690.svd

/DS

 

Ny vikcykelluff i sommar

Ska i vanlig ordning ge mig ut på vikcykelluff i sommar.

Är kanske en aning tidigt att börja planera för detta men det värmer en aning, i det kalla vintervädret, att börja tänka på detta redan nu.

Till Barcelona.

Rankad 13 i cykelvänlighet enligt The copenhagenize index

The Copenhagenize Index - Barcelona#12 (2011 – #3)

The Copenhagenize ReportAnother poster child among Emerging Bicycle Cities, Barcelona has impressed the world with their efforts to reestablish the bicycle as transport. Their bike share system is a smashing success, protected infrastructure carries bicycle users along many routes and the citizens have embraced the bicycle like in few other places. With a modal share pushing 4%, Barcelona has every reason to be proud of what they have achieved over just a few years.

The city's firm committment to 30 km/h zones is impressive and local advocacy is well-organised and influential. Barcelona is an enjoyable city to cycle in.Copenhagenize Fixes Barcelona fell from a lofty 3rd place in 2011 to #12 this year. A lot of competition entered the Index this time around and Barcelona suffered from it. After a few years of insistent progress, it seems that Barcelona has plateaued. Cities that slow down after having showed us visionary leadership can be frustrating. There are a handful of cities poised for promotion to the premier league of cycling cities and Barcelona is certainly one of them.

What Barcelona needs is political leadership and investment in bicycle infrastructure. Building further on the foundations of their hard work. Complancency is a threat to the city. The proposed Spanish helmet law is another dark shadow on the horizon. Barcelona, like Seville, will suffer the consequences if the law is passed.

Stockholm finns inte med på listan.

Det betyder inte att Barcelona är en bättre cykelstad än Stockholm men däremot att staden har genomgått mer radikala cykelförbättringar under de senaste åren.

Stockholm spöar faktiskt en hel del städer i det där cykelvänlighetsindexet men här verkar man vara nöjd. Man pratar om att satsa men den som har ögon kan se att till exempel den nya ditmålade cykelbanan på Odengatan, inte är ett dugg bredare eller mer sammanhängande än vanlig stockholmstandard – trots att den är helt färsk och borde visa på nåt nytt. Nåt bättre. Likadant på Karlavägen.

Men tillbaka till vikcykelluffen i sommar. Har börjat fila på spanskan. Använder apparna Duolingo och Cat spanish. Jag jobbar mest som sånglärare. När en sångelev sjukanmäler sig får jag en liten lucka på ca 25 min. Den fyller jag med spanskaplugg och på ett par terminer lär man sig en hel del. Speciellt Duolingo är helt fantastiskt.

Barcelona, tänker man, ligger för långt bort för att ta sig med tåg. Denna gång får det bli flyget.

Men icke! Jag ska åka tåg. Det är liksom det som är själva koncepetet. Vikcykel + tåg. Det får ta den tid det tar. Att åka tåg är en njutning. Den som påstår nåt annat vet inte hur man gör.

Hasta luego!

/DS