Skulle nån be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

Idag efter jobbet i Huvudsta tog jag min Brompton mot Kristinebergs tunnelbana. Jag var på väg tlll cykelbutiken Fix my bike för en bokad vikcykelvårservice. Butiken ligger i Hammarby sjöstad, vilket är ganska långt från Huvudsta, och eftersom jag inte hade tid att cykla hela vägen bestämde jag mig för att multimodala mig dit.

Jag gör det såklart utan skydd. Roligare så och då jag själv varit en påverkande faktor i SLs beslut att slopa väskkravet på vikcyklar, finns än mindre anledning att ta med något överdragsskydd.

Jag promenerar med cykeln i hand längs perrongen, föraren öppnar dörren till sin förarhytt, kommer ut samtidigt som resernärerna släpps på. Jag möter hennes blick samtidigt som jag kliver ombord, ser att hon ser att jag har en hopfällbar med mig och – ingen reaktion.

Kliver av i Alvik, byter till tvärbanan mot Hammarby sjöstad, konduktören börjar gå runt att kolla resekort strax efter avgång, min Brompton står framför mig vid min sittplats (väldigt rymligt mellan sätena på tvärbanan), hon kollar mitt kort, kastar en blick på min cykel – inga problem, hon går glatt vidare.

Vid Stora mossen, ett par hållplatser innan jag är framme, går jag av tåget, fäller ut och cyklar resten. Ville se om jag kunde komma fram före tvärbanan, vilket jag såklart kunde.

Och varför bemödar jag mig med att berätta om denna korta tur i konstarten flexibelt resandes tecken? Inget hände ju. Ingen cykelkallsinnnighet påträffad eller några problem överhuvudtaget.

Jo, just därför. Oftast skriver jag om när nåt gått snett, till exempel när man bemötts av oförstående tjänstemän inom tågtrafik som inte haft koll på regelsystemet.

Det finns en risk att det ger intryck av att förlägenheter ofta inträffar när man tar sig fram på det smakfulla och livsbejakande sättet: tåg kombinerat med cykel.

Men för det mesta händer inget alls.

Även om jag hört historier om folk som blivit ifrågasatta på grund av sina medhavda vikcyklar har det, inom SL, aldrig hänt mig under mina sex år som bromptonägare.

Skulle nån få för sig att be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

/DS

 

Om Moskva, plastpåsbröd och vikcyklar

Har haft en kvinna från Moska, Nadya, som Airbnb-gäst här natten mot söndagen.

Jag brukar bjuda på färska frukostfrallor från bageriet över gatan – men det är stängt på söndagar, så det kändes sådär att servera plastpåsbröd istället.

Ska erkänna att konversationen inte flöt på som ett rinnande vatten heller. Inte på något sätt otrevlig stämning men…inga överflödsord om man säger så. Kanske hade hon höga oinfriade frukostförväntningar och var lite irriterad.

Jag är angelägen om att även i fortsättningen få fina recensioner av mina gäster, så jag gjorde mitt bästa för att kompensera med marmelad, finprästost och även uppmuntra henne att rosta de halvtorra plastpåsbrödskivorna – de blir nämligen helt okej då.

Jag ställde också fram yogurt, flingor, stekt ägg och tände det tredje ljuset i advent för att bidra till en, plastpåsbrödet till trots, så trevlig morgonstund som möjligt.

Men är det något jag lärt, under min tid som Airbnb-värd, så är det hur markant frukostvanorna skiljer sig åt bland olika nationaliteter. Portugiser nöjer sig med en halv brödskiva och en minikopp med starkkaffe, holländarna vill äta ett halvt kilo bröd och tre liter youghurt, när engelsmän varit här får man alltid köpa ny marmelad, kineser har med egna nudlar och andra nöjer sig med blott en kopp te.

Men Nadya utmärkte sig på det sättet att hon bara ville äta torrt bröd naturellt, utan ens smör som pålägg. Det var allt hon ville ha. Synen av detta fick mig, efter mina ansträngningar, att känna mig aningens melankolisk. Det hela kändes väldigt…ryskt.

När hon under intagandet av det halvtorra plastpåsbrödet berättade stolt att Moskva har två timmar längre dagsljus än Sthlm den här tiden på året, blev mitt hjärta ännu tyngre. Har Moskva ljusare vintrar än Sthlm? Gråa Moskva!? Varför bor jag då kvar här?

Innan Nadya skulle gå fick hon syn på min Brompton i hallen. Då sken hon plötsligt upp och berättade att även hon är en entusiastisk vikcyklist.

Mitt melankoliska tillstånd var hastigt som bortblåst.

Hon berättade att hon ägde en väldigt bra modell, Tern; som påminner om Dahon en hel del.

Anledningen för henne att ha en hopfällbar cykel, var inte främst för multimodala resekombinationer med tåg och andra färdmedel – utan främst för att ha möjligheten att enkelt ta den med in i hemmet och på jobbet. I Moskva, berättande hon, är det inte så smart att lämna en cykel ute ens under kortare tid, pga stöldrisk.

Stelheten, mellan oss, var som puts väck. Cykelintresset förbrödrar och bygger broar ändå till Moskva. Man behöver inte ens nämna något om de situationer en hopfällbar cykel är fantastisk att ha till hands, det är underförstått, något man liksom plöstligt har gemensamt.

Kort efter hon checkat ut skickade hon en vänförfrågan på FB.

Att äga en hopfällbar är lite som att ha hund. Man liksom kommer i kontakt med folk som vill komma fram och “klappa”.

/DS