Blinkee – elmoppen som funkar ungefär som VOI finns nu i Sthlm

Blinkee är här. Visste att den polska scooteruthyrnings-tjänsten skulle få premiär i Stockholm nån gång under våren och har hållt ögonen öppna. Och så igår under en promenad får vi plötsligt syn på en i närheten av Kulturhuset. Äntligen! Det är ju riktigt roligt med alla de här app-idéerna som dyker upp den ena efter den andra och konkurrerar om hur man väljer att ta sig från A till B.

Blinkee är en elmoppe som funkar nästan exakt som elsparkcyklarna: VOI, LIME, GLYDE och TIER (kan ha tillkommit nån? Läs tidigare inlägg HÄR). Man hittar den via gps-funktion och hyr den superenkelt med app i mobilen, som är mer regel än undantag nuförtiden. Det verkar stå ett fyrtiotal utspritt i stan just nu, de är med andra ord inte jättemånga än.

Emma på en Blinkee

I bagageutrymmet längst bak, som öppnas med en grön knapp vid sidan av gashandtaget,  finns två hjälmar. Där ska också finnas två hygienmössor att ha under hjälmen men det saknades på den vi använde.

Man får utförliga instruktioner i appen och det tar inte många minuter innan man är iväg. Det är också möjligt att boka en Blinkee i max 15 minuter utan att behöva vara i närheten av den. Bra grej som jag saknat på elsparkcyklarna, som ibland snöpligt blivit tagna när man kommit fram, efter att man tagit sikte på en genom appen.

Mopparna känns stabila och av hög kvalité. Det är iallafall mitt första intryck. Denna provtur sträcker sig från Brunkebergstorg till Norrtull. Det är lite drygt 3 kilometer. Priset är 3,90 per minut. Hela resan tar ungefär 17 minuter. Jag gjorde ett oklokt vägval och fick vända och så hade jag lite oflyt med trafikljusen, vilket drygade ut restiden . 62 kronor kostade det hela. Det känns rätt saftigt. Men det är ju klart billigare än att till exempel ta taxi motsvarande sträcka.

För att kunna komma in Blinkees hyrsystem måste man scanna sitt körkort. Det fick mig att tro att det var Klass 1 moppar (45 km/h) det handlade om eftersom de kräver B-körkort eller åtminstone mopedkörkort. Det är det tyvärr inte. Jag fick upp den i 27 km/h som mest och avsaknaden av registreringsskylt skvallrar om att det rör sig om en Klass 2 moped med en hastighetsbegränsning på 25 km/h.

Det känns som en besvikelse. Om det inte går fortare varför ska man hyra en mycket dyrare moped istället för en elsparkcykel (ynka 5 km/h är skillnaden) funderar jag på. Kanske just om man är två isåfall och vill sitta på samma fordon.

Hade det varit en snabbare moppe skulle den lämpa sig för längre turer och  kännas mer som komplettering av den uppsjö hyra-med-smartphone-fordon som finns idag. Jag hoppas på en uppgradering till 1 klass-scooters (som tyvärr inte känns så sannolik) om konceptet ska bli riktigt tilltalande för mig.

/DS

VOI VS LIME

Elsparkcyklarna, som man i en handvändning kan hyra med mobilen, har tagit över stan. Svenska VOI var först ut men i den andra ringhörnan finns numer hårt motstånd i form av amerikanska  Lime. 

Sparkcyklarna verkar irritera alla politiker i stan utom trafikborgarråd Daniel Helldén (MP). Man kan ju lämna och plocka upp dem lite var som helst och själva “ostrukturen” i detta tilltalar användare, som inte behöver uppsöka nån speciell hyrstation (hittas genom GPS-funktion) och lämnas vart som helst, men ej beslutsfattare.

Även om det rent logiskt tänkt är svårt att förstå varför man skulle föredra ett fordon med en hastighetsgräns på max 20 km/h och med kaloriförbränning 0, framför cykel (eller elcykel), så har jag bestämt mig för att gilla konceptet.

Varför? Det är rätt kul och har potential att minska bilåkandet i city.

Funktion finns också – åtminstone för en del. Min tjej Emma är cellist. Cellon är ett stort instrument som bäres på ryggen i ett cellofodral (med ryggsäcksfunktion). Ovanligtvis så finns ej (förutom vissa lådcyklar) någon cykel som inbjuder till harmoni för ändamålet. Och i denna specifika kategori (människor-med-stora-instrument-på-ryggen-kategorin) så är en elsparkcykel faktiskt att föredra. Cellon blir förskonad från diverse istötningar i pakethållare samt störande sadel-ihakningar, vilket kan vara smått irriterande.

Hon har med andra ord haft nytta av elsparkcyklarna när hon farit fram emellan gigen, hemmet och gigen igen innanför stadskärnans gränser.

Tyvärr har VOI, för oss båda, ofta krånglat vid själva upplåsandet. Appen säger till exempel att man ska stå närmre VOI:en men det hjälper sällan och det är tydligt att det finns en del tekniska hang ups att ta tag i. En annan baksida är att scootrarna tas ibland in ganska tidigt på kvällen, för laddning.

Appen och de elsparkcyklar Lime erbjuder har hittills funkat bättre. Och  Limes tillgänglighetstider överglänser VOIs med råge. Tyvärr kostar de dubbelt så mycket att använda. 3:-/min jämfört med VOIs 1,5:-/min. Båda kostar en tia att låsa upp varje gång.

Jag stödjer hellre en svensk uppstickare än en amerikansk Goliat men vill så klart att det ska funka så sömlöst som möjligt också. Man måste kunna lita på att fordonen ska fungerar om de ska fylla ett hålrum i vardagen. Annas reduceras det hela till en halvt meningslös lek och bus-grej. Och jag gissar och hoppas att folket bakom har större ambitioner än så.

Är inte helt säker men vad jag kan förstå, efter en del goglande, heter modellen bakom VOI: Ninebot by Segway ES2 och kan köpas för åtta tusen på till exempel Elgiganten.

Konkurrenten använder sig av Lime-S Generation 3 som är framtagen för att tåla viss ovarsamhet och lär ha en räckvidd på nästan fem mil. Den känns också mer påkostad och stabil än de modeller VOI använder sig av.

Jag hoppas, tvärtemot många politiker, att elsparkcyklarna blir mer pålitliga och är här för att stanna. Bland annat för att sänka tröskeln till hållbart resande även för de smått lata, de med instrument på ryggen och inte minst de med överaktiva svettkörtlar.

VOI VS LIME 0-1.

/DS