Fem sekunder att fälla upp

Man slipper alltså fippla med styret, vilket möjliggör den vassa uppfällningstiden. En stålvajer, dragen genom ramen, spänns av sig självt så fort bakpartiet är på plats.

I mina ögon är en Bike friday attraktiv då man bl.a kan få den med Gates Carbon belt drive system (men har aldrig testat en).

Vem vill inte slippa underhållsbehovet en trad. kedja medför. För att inte tala om olja och smuts.

Och den här nya grejen med stålvajern får det ju att kittla till en aning.

Ingen återförsäljare i Sverige (vad jag vet) men väl värd att hålla ögonen på ändå. Bike Friday har, till skillnad från Brompton, en uppsjö av olika vikcykelmodeller med varierat antal växlar, ramar och hjulstorlekar för ett flertal skilda behov.

/DS

Thule tour rack och en Brooks B17 på plats

Fortsätter att steg för steg göra en mellanpackhäst för långturer av min Montague Boston 8 (en långfärdscykel för tågtransport).

Har vässat den med en pakethållare (Thule tour rack) och en Brooks B17.

Sadeln är lite av en crossover. Man sätter inte en brookssadel på vilken cykel som helst. En Montague Boston har en slags futuristisk design och skinnsadlar kan ju tyckas passa bättre på tidslösa klassiska cykeltyper.

En insutten skinnsadel är dock, som jag tidigare varit inne på, väldigt skonsam för stjärten, och tror jag ändå gillar det den tillför estetiskt också, även om jag inte helt har bestämt mig än.

Pakethållarn gillar jag. Känns smart, flexibel. Den kostar nära tusingen men kvaliten känns gedigen.

Den ska kunna monteras på vilken cykel som helst, både fram och bak, och pallar för ca 25 kg. Vilket är mycket mer (ca 10 kg tror jag) än en som fästs i sadelstolpen.

Man kan lätt få för sig att bara för man kan montera av/på pakethållaren på några minuter är den även ett enkelt byte för tjuvahundar. Men icke. Det ingår en liten nyckel som man använder för att öppna upp “spännbandsfästena”.

Cykeln blir aningens mindre sportig med Thule tour rack, vilket jag välkomnar då Montaguen har känts lite för “vass” för att jag fullt ska indentifiera mig med den. Det justerbara styret i högläge gör också sitt för att ge cykeln ett mer avspänt uttryck.

Thule tour rack inkräktar inget (eller lite) på hopfällningen. Tack vare den justerbara styrhöjden kan jag undvika att styret krockar med pakethållaren, och då blir hopfällningen lika nätt som förut.

Nu saknas bara ett par cykelväskor. Velar mellan allt från Thules egna tillhörande (Pack n pedal) till något budgetalternativ.

/DS

 

 

 

 

Folk orkar inte med min entusiasm över min nya styrförlängare

Nu har jag fått min Octagon steerer extender på plats. Lämnade in cykeln på Norvelo för installation och de gjorde ett bra jobb.

Jag är väldigt förtjust.

I farten, kan jag numera, ändra positionen från gubbläge till sportläge. Nu är jag tyvärr inte så ball (mer av en halvfet cykelgubbe) – så jag gör det, lugnt och snyggt, vid lämpligt rödljus istället.

Har haft något av en indentitetskris. Är jag en tillbakalutad men stolt skönglidande vanlighetsklädd amsterdamsk cykelkaraktär; eller en framåtlutad, lite mer aggressiv, sporthybridman?

Det förstnämnda hittills (Bakfiets=spikrak cykelhållning, brompton=halvupprätt cityläge), det är jag, cykla stolt liksom – men jag har ju alltid känt av responsen, kraften och lusten man får genom att delvis offra uppsikt för fart.

Därför har min egna commuterhybrid splittrat mig en aning. Jag har föredragit den för längre sträckor utanför stan ja, men valt bort den för innerstadscykling, vilket jag gör mest.

Men nu kan jag få en citybike av en pendlingshoj i en handvändning. På tre sekunder utan verktyg. Det vore en underdrift att säga: slippa byta cykel för olika syften kan ju va rätt schysst ibland – när det i själva verket är helt fantastiskt och öppnar upp för en så mycket flexiblare cykelvardag.

Har, på barer och krogar, entusiastiskt talat vilt och brett om den nya funktionen för ALLA mina ocykelfrälsta vänner. Glödgad som en väckelsepredikant från Örebro försökt förklara det fina med detta – utan någon som helst respons eller gensvar, ingen är smart nog att förstå finessen med en superflexibel styrförlängare. Känns som att de bara tycker jag är tragisk och pinsam när jag begär ordet och kräver allas uppmärksamhet nån blygsam kvart för att sprida glädjebudskapet. Jag lämnar mitt svikarvängäng för att söka efter nån annan, som möjligtvis är intelligent nog, att se det revolutionerande i detta. Men folk verkar i ren allmänhet föredra att prata om annat denna ljumma fredagskväll än justerbara styrstolpar. Märkligt. Stackars förtappade, rotlösa, vilsna människor så omedvetna om vad som är bäst för er själva. Jag tycker synd om er.

Fyra tum kan jag komma upp. Halvupprätt är ofta att föredra. Pricka in mina favoritlägen på skalan. Finns några alternativ till Octagon steerer extender ($32) (bl.a. mycket dyrare Speedlifter $100-200) även styren för samma ändamål men många av de sistnämnda inkräktar på det hopfällda paketet (om man nu är foldablesucker som jag).

Alla som cyklat långt är, förutom positionsflexibilitetsbelysta, också väl medvetna om sadelns betydelse – en av de absolut viktigaste komponenterna på en cykel. Personligt insuttna brookssadlar är väldigt stjärtschyssta. Att jag besegrat femtonmila dagssträckor utan att ens tänka på vaselin, har jag dem att tacka. Om ett par dar kommer min Brooks B17 standard. Blir bråttom att köra in (plågas, vaselinas, läkas) så den mjuknar, formas, stjärtpersonlighetsanpassas, uppnår bekvämlighetsperfektion – tills tiden är inne, senare i sommar, för långfärdssemester.

/DS

 

 

I väntan på cykel+tåg-beslut konverterar jag min Montague

Skrev några inlägg tidigare i år om en eventuell öppning för cykel på tåg, efter SJs kommande totalrenovering av deras snabbtågsflotta, som ska påbörjas om nåt år.

Hade bl.a. ett bra samtal med Project managern då jag eldig som en pingstkyrkopastor från Jönköping argumenterade för multifunktionsutrymmen som, förutom plats för rullstolar, barnvagnar och skrymmande bagage, också möjliggör cykeltransport.

Mina åsikter togs väl emot och man lovade att plats för cyklar åtminstone fanns med i diskussionerna. Vet att några läsare av denna blogg också hörde av sig, bra där.

Nu har det gått några månader och man vill såklart veta vartåt det lutar. Jag har med jämna mellanrum mejlat för att få rätsida i detta. Inget svar – än. Men ger mig inte och återkommer såklart när jag vet.

Man tycker ju att, nu när t.o.m. tunnelbanan öppnar upp för cyklar, SJ borde kunna göra detsamma.

Idag kvarstår dock faktumet att cyklar, om de nu inte råkar vara hopfällbara, är förbjudna att medtaga på samtliga SJs avgångar.

Har länge funderat på att köpa en ren långfärdscykel. Min Brompton är en perfekt citybike och jag kommer fortsätta att ta med den på mina stadsresor. Men cyklar jag tio-femton om dan, vill jag ha ett fullstort alternativ. Problemet är, som jag tidigare nämnt, att jag är fast i vikcykelvanor. Att köpa en touringcykel jag inte kan ta med på tåget tar emot.

Så nu har jag inlett konverteringen av min egen Montague Boston 8. Den ska bli min nya fällbara touringcykel. Om jag vill ta mig, bilfritt, till startpunkten för en speciell cykelled är det den jag kommer att ta med mig.

När man åker på längre turer behöver man ha möjlighet att ta med sig en del samt kunna variera sittställning.

Jag tillhör kategorin light-tourer, då jag anser att för mycket packning dödar cykellusten, så det ska inte bli några större problem att få till en schysst mellanklasspackhäst av cykeln.

Först ut är ett par MKS fd 7 foldable. Kvalitetspedaler som bidrar till att det hopfällda paketet blir aningens mer hanterbart.

Har också beställt Octagon steerer extender som tillåter förändring av körposition i en handvändning. Min lokala cykelbutik Norvelo har lovat att hjälpa mig med monteringen.

Sen behövs en väska för själva cykeln, en pakethållare och några cykelväskor. Montague bärväska är redan på väg och en kompatibel pakethållare som pallar för relativt hög vikt och inte stör hopfällningen är till exempel Thule tour rack.

Lutar åt den.

Orkar inte vänta på ett cykelvänligare samhälle. Måste fixa nåt som uppfyller mina behov NU.

/DS

 

Svårt att köpa vanlig cykel när man är fast i vikcykelvanor

Har tänkt att köpa en ny cykel. I två år. Det är så svårt. Varför?

En grej. Jag är van vid att ta in min cykel. Folda, bära upp den i trapporna till andra våningen, parkera den på sin lilla P-plats i hallen.

Att köpa ett långfärdsfullblod, kanske Pelagos Stavanger som det oftast lutat åt, och låta den stå parkerad i cykelrummet känns – fel.

Pelago Stavanger

Att kånka upp en fullstor cykel i lägenheten, hänga upp den på väggen i ett anpassat ställ, känns som att man gör i ungefär en månad. Sen hamnar den till slut i det trånga otrygga kalla cykelrummet ändå – av bekvämlighetsskäl efter att första förälskelsefasen svalnat.

Men jag behöver ett fordon att till exempel cykla Siljanleden med. Då gör sig nästa cykelköpshinder påmint.

Jag får ju inte ta med min nya vackra långfärdscykel på tåget. Vad gör man om man inte har tid/vill cykla till startpunkten för den planerade rutten?

Det hjälper föga att cykeltillåtande Tågkompaniet, vissa avgångar, ibland står för vissa delsträckor till Rättvik.

Buss? Ja, vissa bussbolag tillåter cykel, som till exempel Swebuss, men då gäller detta:

– Vrid styret ett kvarts varv

– Montera bort pedaler och hjul

– Packa/täck din cykel med exempelvis bubbelplast eller wellpapp och packa i kartong eller hållbar säck.

Och nånstans mellan “pedaler och hjul” tar det emot. Det blir för komplicerat.

Hyra bil, hänga cykeln där bak och parkera på lämpligt ställe vid utgångspunkten? Ja du, ha ha ha ha…Den var bra den.

Vikcykelägarskapet har utan tvivel fört med sig vanor man numer tar för givet som inte är lätt att göra avkall på.

Samtidigt har jag en dragning åt ett fullstort touringalternativ.

Har öppnat upp lite för att konvertera min Montague Boston 8 till en packhäst.

Som nån annan gjort…

Inga bromptonmått direkt, hopfälld, men när man är ute på långfärdcykling spelar det mindre roll än i den urbana multimodala cykelkulturen.

Åtta växlar är mer än tillräckligt och med en väska som lätt rullas ihop och packas ner, kanske cykeln till slut fyller ett behov i mitt cykelliv.

Happy Valborg

/DS

 

Warm Showers är som soffsurfning men för cyklister

När jag för ett tag sedan blev intervjuad av Dag Midböe från cykelfrämjandet fick jag ett tips om en intressant app/sida, jag konstigt nog inte hade hört talas om.

SR sände tidigare i höst ett program om gästfrihetsutbytesnätverket Couchsurfing. Hemsidan erbjuder resande medlemmar en möjlighet att besöka och dela livet med andra medlemmar.

Man bestämmer sig helt enkelt för att lita på helt främmande människor och välkomna dem i sitt hem, samtidigt som man är välkommen att slagga på soffan hemma hos andra.

Tycker det finns något befriande över det där. Att liksom bara öppna upp. Skita i fördomar. Skita i att vara så himla rädd.

När man reser får man ut nåt extra av att besöka eller träffa lokalbor, vilket visat sig vara ganska svårt att få till. Vågar man så möjliggör alltså internet en lösning på detta.

Råkar man vara cykelentusiast finns, genom den appen jag blev tipsad om, en möjlighet att avgränsa det hela en smula.

I utbytesnätverket Warm showers fungerar det nästan likadant som i Couchsurfing, men med den skillnaden att logibyteshandeln enbart sker mellan långfärdscyklare.

Cykelfolk är ett trevligt släkte. Har sällan träffat nån som gett ett dåligt intryck. Undantaget är butiken Cykelringen men där är de inte så intresserad av cyklar, så det kan kan knappast räknas.

För mig låter Warm Showers himla intressant. Under mina senaste långfärder har jag ofta bott på Hostels. Inte för att jag haft en väldigt tight budget, utan för att när man cyklat ensam är det alltid kul att träffa på lite folk, vilket man nästan alltid gör på Hostels.

Men det känns nu som att den perioden är förbi. Har inget emot tjugoåringar men inte mot något äldre, som man har lite mer gemensamt med, heller.

Här låter Warm Showers som ett riktigt intressant alternativ och jag hoppas att jag själv, inom kort, få möjlighet att prova.

/DS

 

Sverige tredje cykellandet och lite mer om Turf

Har varit mindre aktiv på bloggen ett tag. Det är turfandets fel.

Sen en ny omgång inleddes i söndags har jag kört på rätt hårt.

Konkurrensen är stenhård och för att ha möjlighet att ta hem en omgång måste man nog dessvärre hålla igång på heltid.

Svårt för en småbarnspapps att konkurrera. Kanske borde vi få en egen liga.

Men jag befinner mig ändå i skrivande stund på en hedrande trettondeplats (slutade på plats åttio senaste omg.) i min region, med bra häng på tolfteplatsen, och med ett tillgodohavande på tjugo zoner. 125 p i timmen plockar jag sålänge jag får behålla dem.

Nokar, det är jag det.

Och från det ena…

Enligt norska Dagsavisen är Sverige europas tredje bästa cykelland, strax efter Danmark och Holland i topp.

Blir ganska förvånad att Sverige hamnar så högt upp.

Men cyklar man långfärd, ute i landet, finns det faktiskt ofta väldigt bra och fina vägval för cyklisten.

Kanske är det det man tagit hänsyn till.

Något på minussidan borde vara de i Sverige så starkt begränsade möjligheterna att få ta med sin cykel på tåget.

Där ligger länder som till exempel Polen före oss.

Förmodligen finns ingen sån bedömningspunkt inblandad i gällande kriterier.

Usch för bakåtsträvande SJ.

/DS

 

Lite förälskad

Har fått upp mitt sommarfynd från Småland till Stockholm.

En Koga Miyata Randonneur -87

Använder den till jobbet nu, min Brompton får vila ett tag.

En äkta touringcykel med handgjord stålram och livstidsgaranti. Var och fick den genomgången av en fackman och den visade sig vara i prima skick.

Känner mig lite nyförälskad. Mitt småhjulsfrälsta jag får sig en utmaning.

Efter ett tag ska jag börja använda vikcykeln igen. Ska bli spännande att jämföra skillnanden.

/DS