Turf till iphone finns nu på appstore

Väntan är över. Nästan precis ett årsen jag hörde talas om appen för första gången nu.

Den är gratis, inte alls buggfri men ändå bortom betastadiet.

Ska bli himla intressant att se hur stort detta kan bli.

Gillar man att cykla och söker fler anledningar att ta sig ut, lär man inte blir besviken.

Nä, kan inte blogga mer, en ny omgång har just börjat och massa zoner väntar på att bli erövrade.

Ladda ner här: https://itunes.apple.com/se/app/turf/id651577273?mt=8

 

Iphone release för cykelspelet

Om tjugofem dagar är det äntligen dags för Turf att släppas till iphone.

Det var nästan precis ett år sen jag först hörde talas om appen.

Tröttnade till slut på att vänta på iphoneversionen och konverterade (tillfälligt) till androidismen.

Att cykla runt, gärna på natten, och erövra zoner, är att förena nytta med nöje. En motionsform som passar mig perfekt eftersom jag ständigt försöker komma på nya skäl att ge mig ut och cykla. Med appen i telefonen behöver jag aldrig mer fnula på det.

Mitt namn är nokar och jag har, innan dagens pass, knipit totalt 1166 zoner (på tre månader) och cyklat exakt 4424,3 km.

Konkurrensen är stenhård då det verkar finnas dygnet-runt-turfare som verkar vara övertygade om att turfande är livets mening.

Ibland, när man är på väg mot samma zon som en combatant, uppstår ett möte. Oavsett vem som hinner först skakar man hand och byter ett par ord. Bland turfare emellan råder god kamratanda.

Vilka är turfarna då? Allt från fjuniga tonåringar till vältränade pensionärer, har jag hört. Själv har jag mest stött på lagom tjocka blandat med riktigt hurtiga medelålders…

Gemenskap förekommer i form av turföl mellan de krigande.

Min mest bisarra turfupplevelse hittills var när jag försökte övertala vakten att få beträda slottets yttre borggård nattetid. Det är nämligen en zon där, men efter 18:00 spärras området av.

Jag påkallade vaktens uppmärksamhet genom att väldigt ödmjukt och anspråkslöst ropfråga:

“Är det okej om jag kommer in ett litet tag för att ta en zon?”

“REPERTERA!!” Skriker vakten tillbaka och närmar sig mig.

“Ja..det är lite svårt att förklara…men jag spelar ett spel…där man liksom ska in och ställa sig på olika platser och ta över zoner” fortsätter jag medveten om att vakten inte kommer fatta ett skit.

“JAHA!” skriker vakten.

“Och nu är det så att jag skulle behöva komma innanför avspärrningen för att ta en sån här zon…går det bra”

“ABSOLUT INTE”

“Det tar bara lite drygt trettio sekunder”

“NEEJ!” svarar han och spänner upp sig som en svan.

“Men du…du skulle inte själv kunna ta med min telefon, backa tio meter och vänta där i ca trettio sekunder…och ta zonen åt mig istället?”

“HAR JAG INTE TID MED!” samma superhöga odynamiska röstläge.

Jag ska just gå när vakten mjuknar lite och frågar:

“TAR MAN POÄNG OCH TÄVLAR MOT ANDRA, DÅ?”

“Ja precis” svarar jag.

“DET ÄR JU SMART JU!” svarar vakten och hans nyväckta intresse för Turf, lyser helt klart igenom.

Efter ytterligare ett fruktlöst övertalningsförsök tar jag sikte på en ny zon och turfar vidare ut i stockholmsnatten.

När iphoneanvändare nu kommer att ge sig in i leken, kommer den redan svinhårda konkurrensen att tillta.

För att spelet ska nå sin fulla potential behövs därför nån slags seriesystem. Då kan man lättare anpassa ambition med division. Det är mer motiverande att ta hem division 6 än att ligga på (ungefär) plats åttio i högsta serien.

Först då kan Turf bli den hit det förtjänar.

/DS

 

Skräckupplevelse på kyrkogården i turfnatten

För ett par kvällar sedan jobbade jag senare än vanligt.

Det var elevkonsert och innan allt var iordningställt hade klockan hunnit bli elva.

Orken fanns inte riktigt för att på vägen hem cykla några turf-omvägar men jag var tvungen att åtminstone ta de zoner jag passerade.

Mina motståndare visas som röda små gubbar och man själv som en grön.

De krigande var få denna halvljumma stockholmskväll och förutsättningarna egentligen utmärkta för att röja loss.

Intill Solnavägen ligger Motkrogen som jag utan svårigheter knycker från Lejoninnan.

Man ska se till att sitt gröna jag befinner sig inom själva zongränsen i 45 sekunder innan övertagningen är fulländad. Efter ett visst antal hopsamlade poäng kortas den tiden ner en aning.

Min nuvarande övertagningstid är 40 sekunder.

Jag cyklar vidare längs Norra kyrkorgården mot Hagaparken. Tvekar en aning innan jag bestämmer mig för att göra en liten avstickare mot zonen Solna church.

Jag leder in cykeln på kyrkorgården och ställer den mot ett träd. Det är vått i luften och nästan helt mörkt. Mobilen ger ifrån sig ett diskret ljud för att uppmärksamma mig om att jag äntrat zonområdet.

Skit.

Jag ser att zonen är färgad i svart- och gulrandigt. Det betyder att den är blockerad.

En informationsruta om zonens innehavare kommer upp på radarn.

Han har valt att kalla sig för det något förutsägbara namnet Tuffe.

Tuffe har många medaljer och en sammanlagd blocktid på hela 30 min.

Det är åtta minuter kvar innan den upphävs så att kyrkplatsen kan bli min (vilket betyder att Tuffe var här i egen hög person för ca 22 minuter sedan).

Som nyinvigd uppgår min egen blocktid än sålänge till blygsamma 5-6 minuter.

Jag bestämmer mig för att vänta ut blocktiden och knipa zonen från Tuffe.

Ovanför porten på den gulmålade stenkyrkan lyser en lampa. Ljuset är tillräckligt starkt för att jag ska kunna slå mig ner framför porten och läsa en bit ur Carl-Johan Vallgrens Berlin.

I slutet av Juni ska jag åka dit med min vikcykel.

Fyra dagar har jag på mig att med hjälp av cykel och gps lära känna stället. Det är en gigantisk metropol men få verktyg är så tidseffektiva, för att bli vän med en ny stad, som cykel och gps.

“Zone taken” säger telefonen. Jag slår igen boken, lägger ner den i väskan och tar en titt på displayen för att säkerställa att zonen nu är grönfärgad och övertagen.

På skärmen ser jag, förutom den nyövertagna zonen, en röd figur, alldeles intill det grönmarkerade området.

En rysning går genom kroppen.

HAN ÄR HÄR.

Jag vänder mig sakta om och där står han.

Tuffe.

Tuffe närmar sig hastigt. Gångstilen påminner om en zombies men med skillnaden att Tuffe håller armarna längs med sidorna istället för rakt ut. Han har en framåtlutad hållning och ett irriterat och mycket skäggigt ansiktsuttryck. Uppskattningsvis är han runt femtio.

Detta steg från den virtuella- till den verkliga verkligheten, får mina varningsignaler att springa igång på högsta volym. Det känns ungefär som att just ha bevittnat ett overkligt fantasifoster som man tidigare bara sett på film.

Jag faller ett sekundsnabbt fall från den trygga tillvaron i cyberspace till den fasansfulla på planeten jorden.

Jag flyr.

I skydd av mörkret avlägsnar jag mig raskt mellan gravstenarna från kyrkogården.

På telefonen ser jag att Tuffe tagit plats mitt i zonen som för tillfället är min. Han kommer få vänta i ungefär fem minuter innan den kan bli hans.

Nästa gång en turfare dyker upp irl ska jag ta kontakt.

En enslig kyrkogård i den mörka natten gör att det är lätt hänt att rädslan övervinner förnuftet.

Ny spelomgång 2/6 och alla poäng återställs.

Jag ligger på plats åttio nu men nästa månad går jag för vinsten.

/DS

 

Om drogen Turf och om snedfördelningen i stans infrastruktur

Ska just till att erövra Eldshzone strax bakom Wennergren center från Varginnan när telefonen plingar till.

Det är ett sms från en utav mina sångelever:

David, jag har väntat på dig en kvart nu, men du har inte kommit, åker hem.

Det är första gången sen jag började jobba på kulturskolan för två år sen som jag glömmer bort en elev. Det finns anledning att misstänka att det kan ha nåt att göra med min helt nyväckta krigslystnad för att med cykeln som vapen kriga ner mina motståndare och ta över deras marker.

Tur att eleven valde att sms:a mig istället för att gå raka vägen till rektorn och rapportera mig som ogiltigt frånvarande på jobbet. Nu har jag så snyggt löst situationen själv, och hållt skolledningen utanför, med utlovad extra lektionstid för eleven.

Varför har jag blivit totalhooked på turfing då?

Många sena kvällar har jag planlöst tagit cykeln ut i den stockholmska sommarkvällen på jakt efter friheten, nuet och meningen med livet. Det har ibland slutat med nederlag. Men nu har jag plötsligt fått delmål i form av zoner i mitt sökande.

Hade du sökt mig igår kväll 23:17 på det höga berget i Hagaparken, famlandes och flämtandes, i mörkret, efter zonen Hagatop, skulle du ha funnit mig där.

Det skulle för bara några dar sen vara helt osannolikt. Spelet får en att upptäcka platser man aldrig skulle komma på tanken att åka till.

Detta enkla men helt geniala gps-äventyr har förmågan att helt bryta levnadsmönstret – även för den mest försoffade, chipsfrossande, tv-besatta och orörliga individ samhället någonsin skådat.

Bara en zon till…

Att det finns en skulptural installation av sten, i skogsområdet bakom gigantiska postbyggnaden i tomteboda, (som också råkar vara en turfzon) – är ett exempel på vad man som turfare kan få se- och lära.

Oväntad skulptural installation bakom posten

När man är ute och trampar, på milslånga omvägar till- och från jobbet på jakt efter zoner, får man tyvärr också se ett och annat som kan göra en riktigt sne.

En blind ser att något är galet med att bunta ihop gående och cyklister på detta sätt (strax innan Karlbergs slott om man kommer från Pampashållet).

En ärthjärna till cykelplanerare ligger bakom detta hån mot de ickefossilt förflyttande.

Är det dålig humor det handlar om?

Att överhuvudtaget tala i termer som “cykel- och gångbana” är skrämmande ogenomtänkt av samhällsplanerarna. Ungefär lika klokt, om det nu hade varit genomförbart, som att bygga för blandtrafik mellan båtar- och bilar.

Cykeln har (likt båten) ett oehört brett fartspektrum. Det finns cyklister som rör sig i snigelfart och det finns cyklister som rör sig i raketfart, plus allt däremellan. Då är gående och bilister mer förutsägbara i sitt tempo.

Därför krävs, inte bara utbyggd cykelinfrastruktur, utan även smart och tillåtande.

Den här mörka bilden förställer en lyftkran som står med stödbenet på den lilla, lilla cykelbana som (knappt) finns där. Upptäckte den på Surbrunnsgatan under gårkvällens turfjakt.

Är lyftkranar ett undantag angående gällande parkeringsförbud? kan man fråga sig?

Förutom att beskåda otrevligheter om snefördelningen i stadens infrastruktur är Turf en synnerligen positiv upplevelse.

image

Det gröna är mitt

Imorrn tar vi tåget mot en weekend i Köpenhamn. Ska bli härligt att beskåda en plats, där man för cyklisten från början, tänkt annorlunda.

/DS

 

Efter fyra dagars turfande…

Efter fyra dagars turfande har jag samlat ihop 7263 poäng och ligger på en hundratjugonde plats i stockholmsregionen.

Mina ambitioner är större än så. Att komma in mitt i en spelomgång är inte speciellt lyckat om man vill ha något med toppstriden att göra. Den här leken leker man fullt ut – eller inte alls. Det finns ingen anledning att hålla till i mittskiktet, som jag gör nu. När alla tävlandes poäng reduceras till noll och en ny omgång startar nästa månad, det är då jag kommer att börja på allvar.

Mitt turfvapen med zonen Tegnerlunden i bakgrunden

Självklart blev jag besviken på spelet. Mina förväntningar var ungefär lika höga som när man som grabb just fått hem ett nytt nintendospel man suktat efter i ett halvår. Såna förväntningar kan, liksom då som nu, aldrig infrias.

Det här handlar ju bara om att cykla runt och knycka en massa platser som finns utmärkta på telefonens gps. Hur roligt kan det bli? resonerade jag med mig själv.

När besvikelsen lagt sig kommer jag på mig själv att just fortsätta plocka zoner.

Jag kollar hur mycket varje zon är värd, vem jag stulit den ifrån och vilken rank personen i fråga befinner sig på. På kartan ser jag turfande konkurrenter närma sig. Hur länge varar immuniteten för min nyövertagna zon innan den ligger öppen för andra hungriga och farliga krigare? Bara några minuter. Jag lokaliserar nästa rödmarkerade område och cyklar taggad vidare genom den stockholmska försommarkvällen för att äga, regera och erövra.

Var övertygad om att mitt självklara vapen skulle bli min hopfällbara Brompton men hittills är det min tjejs mer sportiga Montague som blivit det naturliga verktyget. Att med min Brompton, enkelt och multimodalt kombinera sig fram med alternativa färdmedel, är ett behov som än så länge inte infunnit sig.

För ytterstadszonerna får man minst dubbelt så många poäng som för innerstadszonerna. Om det visar sig vara mest effektivt för att nå toppen, att kämpa i förorterna, kanske det ändå visar sig att en smidig, nätt och lätt hopfällbar – är det ultimata vapnet.

Igårkväll sa jag att jag snabbt var tvungen att åka till det dygnet-runt-öppna apoteket på Klarabergsvägen eftersom mina ögon rann tokmycket, av pollenallergi. Det var en sanning med modifikation. Två timmar senare var jag hemma, inte bara med ögondroppar, utan också även med ett par tusen nya inkaserade poäng.

Med andra ord skulle man väl kunna säga att jag blivit biten.

DS