Övertid för min stackars sambo denna vackra söndag. Bella och jag planerar utflykt med lådcykeln till Stadsmuseèt. Hon älskar museum.

Men det går bara inte för sig att vara inomhus denna dag då det äntligen känns som att vinterns bojor definitivt släppt taget. Gamla stan pockar på uppmärksamhet då vi trampar längs Munkbron med Riddarholmen på andra sida.

Klockan är halv elva och stan har inte riktigt vaknat än.

Jag säger till Bella, som sitter och njuter av solen framme i lådan, att vi gör ett kort besök i Gamla stan för att få oss en dos medeltidsatmosfär i vårprakten. Hör något framifrån som jag tolkar som att förslaget bifalles.

Vi parkerar lådcykeln intill slottsgården. Bella vill titta på kanonerna. Det är en ovanligt lugn och fridfull stämning i stockholms överlägset mest turisttäta kvarter.

Vi köper en croissant och en kaffe och sätter oss på en av bänkarna vid Stortorget.

Här blandas nyfikna kineser med sollapande lokalbor. En grupp amerikanska ynglingar, ledda av en svengelsktalande guide, samlas intill stortorgsbrunnen. Jag hör att de får ta del av den makabra historien om Christian Tyrann och stockholms blodbad.

Har fortfarande i mig lite av det där stressande bubblet som dröjer sig kvar i kroppen sen arbetsveckan. Det där vuxenoroliga som gör att man hela tiden känner ett behov av att röra sig vidare. Aldrig stanna till på riktigt.

“Ska vi fortsätta?” frågar jag Bella.

Hon har inga planer på det, hon trivs utmärkt på den plats vi befinner oss, upptagen med att utforska omgivningarna. Jag inser att små barn bryr sig marginellt om vad man under förmiddan satt upp på dagsagendan och låter henne hållas.

Lugnet att stanna kvar infinner sig hos mig också efter en kort stund.

Senare kommer vi av en händelse in på Finska kyrkans bakgård där Bella blir väldigt fascinerad över stockholms minsta staty Järnpojken.

En äldre man som bor i området berättar för oss att turister, speciellt ryssar, kommer fram och lägger pengar och godis vid pojken. De tror att skulpturen, av Liss Eriksson, är magisk och kan ge tur om man gör så.

Vi stannar kvar oproportionerligt länge. Bella kan inte slita sig. Hon observerar förundrad hur turist efter turist utför sin penga-godis-ritual för att sedan stryka den lilla järnpojken varsamt över huvudet.

Lite senare möter vi upp min syster och tittar på vaktparaden tillsammans.

Kollar på klockan och inser att det gått flera timmar sen vi kom till Gamla Stan. Tiden har bara försvunnit.

Betyder det att man fångat nuet?

Efter musikframträdandet vid slottet, som avslutas med Abbas The winner takes it all, tar Bella och jag plats på cykeln och trampar vidare norrut, för att hitta någonstans att äta. Bellas huvud börjar falla åt sidan där hon sitter – hon håller på att somna. Försöker väcka henne men inser snabbt att det är kört.

I vanliga fall får vi många leenden av människor vi möter; men när Bella somnar till på detta sätt tittar de skeptiskt, och att dömma av deras ansiktsuttryck, frågar de sig om det kan vara så att hon verkligen kolat av eller bara tillfälligt har slocknat.

Jag får alltid bråttom att lägga henne till rätta när detta händer. Känner mig skyldig på nåt märkligt vis. Bra att då att ha en lång låda som räcker till som sovplats.

Under sovpasset kilar jag in på Falaffelkungen och fixar lite middag. Falaffel med strips blir det.

Trampar vidare mot Hagaparken och parkerar i närheten av tennisbanorna under en stor ek. Väcker Bella och visar vad jag har köpt. Hon blir förtjust och utbrister:

“Ska vi ha picknick?”

Efter att ha traskat runt lite i omgivningarna trampar vi hemåt. Det har gått sju timmar sen vi åkte.

Härligt med lådcykelrekreation. Det kommer bli mycket sånt framöver.

/DS