Delar ett inspirerande mail från bilvägrande nyfrälst Brompton-ägare

Fick ett mail häromdan, jag fått lov att publicera, som gjorde mig peppad att fortsätta blogga och föreläsa om alternativt resande. Varsågod:

För två månader sedan fick jag mitt drömjobb som musiklärare på en grundsärskola. Skolan ligger dock i Eslöv och jag bor Limhamn i Malmö vilket gjorde mig först ganska skeptiskt gällande pendlingen. Jag tog ändå en funderare kring pendlings möjligheter. Först tänkbara pendlings lösning var att ta buss från Limhamn till en av centralstationerna (vilka är ofta ganska fullsatta med irriterande stopp var 100:e meter). Därefter ta pågatåget i en halvtimme till Eslöv. På Eslövs station skulle jag kunna ha en parkerad fastlåst skrotcykel (vilken jag skulle antagligen ogilla cykla på och äga) eller välja mellan en 20 min promenad till skolan (vilket skulle dock förlänga pendlingstiden ganska mycket). 

Andra alternativet skulle vara att ta min fullstora Nishiki cykel på 16 -18 kg på pågatåget vilket är möjligt. Dock är detta mycket populärt bland många cykelpedlare på pågatågen där cykelvagnen ofta blir snabbt propp full. Konduktörerna skickar ofta av de cykelpendlare med störst cyklar (även om de kommer tidigt på). Små hissar som ofta är ur funktion välkomnar en därefter istället till de trånga branta trapporna på Eslövs centralstation. En klantig snubbel där hade slutat illa… 

Det tredje alternativet jag har alltid varit emot – att köpa en bil.  

Jag har haft bra användning för mitt körkort då det löst många tillfälliga situationella problem. Men att äga en bil och bilpendla har aldrig varit min intention och skulle inte bli. Helt uteslutet, bara tanken.

Efter mycket betänketid bestämde jag mig för det första alternativet. Bara till att starta med att ta en titt i någon av de dussin tals secondhand cykelaffärerna i Malmö.

Oinspirerande, som det kändes, med denna pendling skulle det ändå vara värt drömjobbet jag strävat mot jag trodde jag inte skulle först få.

Fast kort där efter fick jag dock syn på din youtube kanal och din blogg ”Liv utan bil”. En vikcykel som en BROMPTON var exakt det jag behövde!

Min egen Brompton på en buss någonstans, någongång…

Visst jag skulle inte vinna alltför mycket mer extra tid jämfört med med det första alternativet men alla minuter räknas tidigt på morgonen. Dock det som sålde mig helt var det du skriver mycket om i bloggen: smidigheten och kunna få till härliga cykelturer på ett inspirerande superfordon!

Ser nu också framemot att tågluffa under loven med min nya kompanjon. Ska försöka få med min sambo på detta också på något sätt.

Tack så mycket för detta! 

//Martin 

5 anledningar att genast skaffa en Brompton

  • Du mår asdåligt av bara tanken på att lämna cykeln utomhus av rädsla för att nån ska sno den. En Brompton tar du med dig in på jobbet och förvarar under till exempel skrivbordet där du har stenkoll på den hela arbetsdagen.
  • Du kommit fram till att om du bara hade möjlighet att cykla både före och efter tågresan skulle du kunna jobbpendla supersnabbt och bilfritt. En Brompton blir tillräckligt liten hopfälld för att du ska känna dig bekväm att ta den med till och med under rusningstrafik.
Lättare att livsnjuta utan bil med en Brompton
  • Du älskar att cykla men inte när det regnar. Med en Brompton kan du till exempel cykla till jobbet i morgonsolen men välja buss eller tåg på hemvägen om det är skitväder och ändå få med dig cykeln hem.
  • Den multimodala resekonstarten tilltalar dig skarpt och du kan inte tänka dig något bättre sätt att semestra på. Kombinera dig fram med olika transportslag under lediga dagar. Tillsammans med ett interrailkort ligger Europa öppnare än öppnast.
  • Utöva lådvikcykeltricket. Tänk dig en vuxen med 2-3 knoddar som väntar att bli upphämtade vid en tågstation för att hälsa på i ditt sommarställe nån halv mil därifrån. Du tar med dig en Brompton (eller fler efter behov) i lådan på din lastcykel och åker dit för att plocka upp dom. Vuxna personen tar vikcykeln och barnen får sitta i lådan. Hur lätt som helst utan bil.

/DS

Det skulle bli rätt dålig stämning om jag kom till giget med bil

På fredag ska jag till Sunne för att göra min långkörare ”Konsten att leva utan bil”. Min standupföreställning har legat nere under pandemin men nu har den börjat boka på igen. Den har uppdaterats en del sen senaste framförandet våren 2020. Bättre, roligare och mer musikalisk – så är så sugen på att möta publiken igen.

En oskriven och inte så lite självklar regel är att jag aldrig tar mig till gigen med bil. Det skulle ju bli himla märkligt och risk för rätt dålig stämning. Och så skulle det bli svårt för mig att se mig själv i spegeln efteråt. Men det bästa är att jag inte avstår en frestelse. Vikcykeln kombinerat med framförallt tåg har hittills löst alla situationer, inte som nödvändigt ont utan som ett njutbart sätt att ta sig runt. Det ideala är om platsen för giget ligger en bit bortom tågstationen, så cykeln kommer till sin rätt. Mitt multimodala budskap blir tydligare och jag blir gladare.

Och det bästa av allt, på fredag kommer jag få avnjuta den multimodala resekonstarten när den är som bäst. Platsen för framförandet är Hotell Frykenstrand, beläget 7 km utanför Sunne centrum.

Varför ”som bäst”? Jo för att enligt arrangören går det ingen (eller knappt ingen) kollektivtrafik dit. Den multimodala resekonstarten (försöker etablera begreppet som du märker) blir därför i det stora hela en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna ta sig dit utan bil.

Underbart upplägg från början till slut.

Min nya 2.0 version av Konsten att leva utan bil kräver en gitarr och lite mer utrustning än den förra. Det kan komma att bli en mindre utmaning. Men med en gigbag på ryggen, min större väska (touring) som fästes under styret på min Brompton, så har jag stora förhoppningar om att det går att lösa.

Fortsättning följer…

/DS

Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin Dag 1

En av de saker saker som suger allra mest beträffande den här sjukt sega och tråkiga pandemin, är onekligen begränsningarna att röra på sig. Men jag är optimistisk. I sommar tror jag till exempel att man med gott samvete kan ta tåget mot Berlin igen. I väntan hoppas jag förgylla just din dag med ett recyclat inlägg från en av mina absolut bästa semestrar, i Berlin, med vikcykel och Interrail-kort för ungefär 7 år sedan.

Juli 2014 Berlin

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Sov inte jättebra.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand

Brompton räddade SJ – eller nästan iallafall.

På väg till Vadstena…

Nypremiär på vår föreställning ”När framtiden var vår”.

Då visar sig tåget vara försenat till Mjölby. En hel timma.

Och trots att jag tagit till extra marginal innan genrepet så ser jag att jag kommer få vänta nästan en timma på anslutande tåg, från Mjölby till Skänninge, för att sen ta mig vidare med buss sista biten.

Och därmed skulle jag bli orimligt sen till teatern, om jag inte haft min hopfällbara cykel med mig vill säga.

Så det blev till att cykla sista två milen, mellan Mjölby och Vadstena, som jag gjort så många gånger förr, men som var längesen nu.

Över en timma tog det. Jag verkar ha blivit lite slöare med åren, eller så får jag skylla på tung packning.

Och jag skulle skönmåla verkligheten om jag inte erkände att jag inte hade förlorat så väldans mycket tid om jag väntat in östgötapendeln i Mjölby.

Men cykling är cykling och jag älskar att cykla.

Alltid när jag kombinerar tåg och cykel blir jag så himla sugen på tågluffa med vikcykel. Det mest livsbejakande och frihetsinbjudande sättet att semestra på, som jag känner till.

Hoppas på att få till nåt till sommarn.

DS

Vilken är egentligen den perfekta vikcykeln? #livsåskådning

När andra tänker på nåt helt annat så tänker jag ofta på vilken som är den ultimata vikcykeln.

Under sommaren har jag och Emma haft nästan övernaturligt mycket glädje av att använda mina två vikisar.

De har varit med till sommarställen och på utflykter och när man väl vant sig vid att ha dem intill sig, blir man extremt motvilligt inställd till att lämna dem hemma.

När man väl cyklar på den fullstora och pigga fallskärmscykeln (Montague), sida vid sida om den ultraportabla bromptoniten, så är det svårt att bortse från fakta. Det rör sig om en sanning som man, något förblindad av förälskelsen till ett ultraportabelt transportmedel, en gång förnekade. Storleken har betydelse. Hjulstorleken alltså. Svinhårt pumpade däck och minutiöst anpassade drev räcker inte hela vägen för att ens kunna mäta sig med en riktig fullblodshybrid som Montaguen faktiskt är (däremot en Skeppshult har inte en chans…).

Vårt vikcykel-stall.

Vi försöker med taktik (ibland låg sådan, andra gånger ännu lägre) hitta skäl till att just den andre ska ha den lille och att man själv ska få cykla på snabbe svarten.

Detta gäller tills det blir dags att multimodala. Alltså kombinera cyklingen med buss eller tåg. Då ökar genast den nättare av de två i popularitet med hästlängder och vi leker leken att det inte är helt uppenbart att man ogärna vill befatta sig med den, inte så lite, otympligare väskan av de två.

Finns en skillnad här.

Eftersom något är ruttet i Sverige (att man inte får ta med sig vanlig cykel på tåg såklart). Så lyder frågan: Vad är den perfekta kombinationen mellan storlek och portlabilitet rörande den hopfällbara cykeln?

Nästa vecka ska jag göra min stand up-föreläsning Om konsten att leva utan bil på en fest  i Linköping. Kort därefter ska jag leda en röst-workshop på en helt annan plats. Så fortsätter sen hela hösten och en av vikcyklarna är alltid med. Jag kommer inte ge mig förrän jag hittar den bästa.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kanske blir svaret ett exemplar av den kanadensiska Helix. De första användarna som cykeln hittat ut till (går tyvärr trögt) verkar smått lyriska. (Bild t. h. Helix VS Brompton) Det kan vara den perfekta balansen mellan storlek och köregenskaper.

Ska tilläggas att jag fortfarande anser Brompton vara en fantastisk cykel med tanke på dess storlek. Däremot får producenten se upp för ökad konkurrens. De förändringar och uppdateringar som skett de senaste 20 åren, på cykeln, är lätträknade. Mest har det handlat om väskor och attribut. Man kan inte dominera i längden om man slutar vara innovativ. 

DS

Det har varit förbjudet att cykla hit tidigare

Min tjejs familjs sommarstuga är ett vackert ställe på Rådmansö. Men det har varit svårt att kunna acceptera att man inte kunnat ta sig dit på cykel.

Sommarstället på Rådmansö

Det är förbjudet att cykla på 2+1-väg (inte för att man skulle vilja om det var tillåtet). I det fallet handlar det om E18 mot Kapellskär. Under någon kilometer har just den vägen, i brist på alternativ, varit det enda vägvalet på väg ut mot sommarstället, vilket uteslutit cykel fullständigt.

Det är åtta mil dit. Många gånger inbjuder vikcykeln till valfriheten att bestämma hur stor del av resan man vill ägna på sadel och på kollektivresemedel. Och i det här fallet kan man nyttja Blå buss med sina många avgångar till Norrtälje, men sen under de två återstående milen, får man förlita sig på en annan buss som tyvärr inte är så lätt att synka ihop sin resa med. Detta har faktiskt inneburit att vi oftast (alltid för att vara ärlig) lånat bil för att ta oss ut.

För att sammanfatta problemet: det har svidit pissemyra att inte kunna cykla mellan Norrtälje och stugan. Att överhuvudtaget inte ha möjligheten har kännts helt puckat och svårt att acceptera.

Men något som, vad jag förstått, gjorts i snudd på hemlighet (skäms man?) är att man nyligen petat dit en sträcka cykelväg, precis tillräckligt för att hela biten mellan Norrtälje och Kapellskär ska vara cykelbar.

Alldeles för sent, men såklart bra att det ända blev av. Man vill kunna göra det möjligt för Ålandsresenärer på cykel att ta sig mellan Norrtälje och färjan i Kapellskär heter det.

Men de visste inte ens om det på Norrtäljes turistbyrå?! Varför inte uppmärksamma folk på detta? Kanske med ett litet event till och med? Vill man inte att folk ska cykla av nån märklig anledning. Det var vi själva som fick upplysa turistbyrån om att det numer går att cykla hela vägen till Kapellskär. Mycket märkligt.

Så nu har vi för första gången haft cyklarna med oss. En Brompton och en Montague. Vi var, mest för storleken på Montaguens skull, lite rädda för att vårt bagage skulle vara aningens för skrymmande för att medresenärer inte skulle titta snett på oss. Men längst bak finns en bagagelucka för såna som har med sig lite extragrejor. Detta visste vi inte och det underlättade såklart att kunna ha cyklarna i utrymmet.

Vår packning och cyklarna nedpackade

Att cykla mellan Norrtälje och sommarstället var delvis ingen imponerande vacker cykelled precis, skyltningen var obefintlig och ibland var kvaliten på underlaget inte det bästa. MEN NU GÅR DET, och det är ju det viktigaste.

Användbart utrymme på Blå buss.

Det var så himla mycket roligare att spendera några dar där med möjligheten att upptäcka med våra fina vikcyklar. Rådmansö är en riktigt trevlig halvö att cykla på och vi upptäckte massa nya ställen på cykelavstånd som vi inte hade en aning om ens existerade.

Utfällda och redo.

Att ha en liten Brompton och fullstor Montague är ingen dum kombo. Brompton är fin med sin smidighet medan Montaguen med sina bättre cykelegenskaper inte är helt dum att turas om att använda för orkens skull.

/DS

 

Titanvikcykeln Helix – En värdig Bromptonkonkurrent?

Kickstarterprojektet börjar äntligen att röra på sig . Vikcyklar, i titan, levereras ut till supporters runt om i världen och de första kommentarerna rörande cykelns potens börjar leta sig ut på nätet. Trots besvikelsen över alla förseningar (ca 3 år) så är det mycket positivt om cykelns köregenskaper, hopfällning och kvalité.

Är det här cykelns som på allvar kan ta upp kampen med Brompton frågar man sig? Kan man sälja den till ett konkurrenskraftigt pris trots allt det svindyra titanet?

Jämför måtten i hopfällt läge: Helix 61x 68,5 x 25,5 cm med en Brompton 58,5 x 56,5 x 27 cm. För den avsevärt större hjulstorleken på Helix så blir den imponerande liten ihopvikt.

Efter att ha sett denna video får i allafall jag ett positivt förstaintryck av cykeln.

https://youtu.be/4mkzRF3trJM

Mer info och tidig recension från Helix-ägare HÄR.

10 år med en Brompton #hopfällbarcykel

 Tio år som ägare av den alldeles fantastiska och väldigt speciella hopfällbara cykeln Brompton. Det är tillräckligt starka skäl till att uppdatera det här gamla inlägget som är helt och fullt dedikerat vikcykeln. Att reflektera över nyttan och inte minst glädjen jag fått ut av att äga en, under alla dessa år, gör mig en aning berörd faktiskt. 

Men då ska man ha i åtanke att jag, med mitt frilansar-liv, haft extremt stort vikcykel-behov. Under vissa perioder har den rent av varit ett dagligt måste för att få logistiken att fungera. Ett nödvändigt gott. Så min överjordiska entusiasm är egentligen inte så svårförklarad som det kanske först kan verka.

Det fina, med den här sortens cykel,  får man uppleva om man just har behovet och lusten att skifta mellan olika transportmedel för att komma ner i restid och undvika onödigt bilåkande. Då blir hela konceptet nästan magiskt tillfredställande. Innovation för att underlätta hållbart resande har aldrig varit viktigare. När gemensamma ansträngningar krävs för att minska utsläppen är det här ett så himla elegant och inbjudande sätt att göra det på. 

När jag köpte min M3L med det exklusiva färgtillvalet Raw Lacquer kostade den 10 000:-. Exakt samma cykel idag går på 15890:- Ganska offensiv prisutveckling. Och vem vet vad som händer efter Brexit? Kanske blir det ytterligare en dramatisk prishöjning. 

Hänger med överallt – om man vill

Cykeln har genom åren krävt följande investeringar: ny vänstertrampa x 2: 1100:- kullager i framhjul 350:-, byte av axeln genom vikbara bakpartiet 500:- Plus service och utgifter för nya däck, kedja och slangar. Just väntertrampan som har en ganska begränsad livslängd är egentligen det enda jag upplevt som tveksam kvalité på cykeln. Men man får väl ändå summera det som att jag kommit ganska billigt undan i förhållande till antal cyklade mil på det stora hela. 

I relation till nyttan, om man nu har den, är priset väldigt överkomligt. Men knappast om du bara ute efter en cool gadget. Jag menar att den just ska användas tillsammans med andra transportmedel, framför allt tåg, för att komma till sin fulla rätt.

Anledningen för mig att det hittills inte blivit en andra Brompton är inte brist köplust, utan snarare svårigheter att motivera köpet (har försökt) när den jag har fungerat så tillfredställande. En annan anledning till utebliven uppdatering av ny modell är att det faktiskt hänt blygsamt lite i specifikationerna. Mest har det handlat om tillbehör som väskor i olika storlekar och nån liten förändring av styre och bromsar.

Kanske behöver Brompton en värdig konkurrent för att vi ska få se en rejäl utveckling av cykeln. Varför ändra ett vinnande koncept tänker man säkert. Men drivet av att ständigt förbättra och utveckla måste finnas där hela tiden för att kunna fortsätta att vara herre på täppan. Även om det tillkommit en elversion genom åren (Himla svår att få tag i utanför England)  efterlängtas lägre vikt mer än nåt annat på den traditionella versionen. 

Jag hoppades personligen på att kickstarterprojektet Helix skulle kunna sätta lite press på Brompton-teamet. 24″ hjul, skivbromsar, titanram, upp till 11 växlar och inte mycket större dimensioner än Brompton ihopvikt,  får mig onekligen i gasen (tveksamt ordval jag vet).

Helix – en värdig och efterlängtad konkurrent till Brompton?

Men efter tre år med förseningar så var min slutsats att hela projekt gått i stå efter produktionssvårigheter och andra problem. Nu har jag fått reda på så är det inte alls och att Helix-cyklar, om än i mycket sävlig takt, är på väg ut till supporters för projektet. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i Kanada med Helix framöver. 

Från en säker källa har jag också hört att Brompton jobbar med en idé som får anses vara det största som hänt i företaget på flera år. Nämligen en variant med större hjul. Produktutveckling, har man lärt sig, är nåt som tar tid i det här förtaget. Det ska respekteras då de vill se till att kvalitetsförsäkra sig flera gånger om innan lansering. Men för oss som väntar blir det hela till en svettig tålamodsprövning. 

Med det sagt lämnar jag över till mitt ambitiösa Brompton-inlägg som tidigare publicerats här på bloggen i lite olika former, men som du kanske missat.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i tio år.

/DS

En multireseplanerare som inkluderar cykelmöjligheter både före, mitt i och efter tåg/buss-resan

Hittade ett gammalt, rätt intressant, inlägg om multimodalt resande från Jan, 2015 som jag inte kan se att jag publicerat. Märkligt isåfall. Så här kommer det:

Man är rätt van att promenera delsträckor när man resor kollektivt.

Hur långa promenader det rör sig om visas, om man vill, tydligt i den digitala reseplanerare man använder sig av.

Men tänk en app som visar vad som händer om man blandar in en cykel som komplement till buss, tunnelbana, tåg och pendel.

Eller ja, en vikcykel bör det ju vara med tanke på rådande situation i Sthlm stad då bara pendeltåg (med stränga tidsbegräsningar) tillåter medtagande av konventionell cykel. Åtminstone om man inte vill vara begränsad att cykla endast före nyttjandet av något kollektivt färdmedel.

Tänk vilka tidsvinster som skulle kunna uppnås genom att kunna ersätta sträckor, både före, i mitten och i slutet av resan, med cykel då planeraren i fråga föreslår promenad; och i de fall det går fortare (rätt många) byter man till exempel även ut fjuttbussresor mot cykeln.

Det skulle kunna utmana invanda resemönster för en himla massa människor.

Om jag nu ser över min egen jobbpendling till att börja med.

Jag cyklar såklart hela vägen till Solna kulturskola då det bara är 4 km, men om jag av någon anledning skulle få för mig att åka kollektivt skulle resan ta ungefär 34 minuter.

Jag springer 4 km på 20 minuter.

Att en så kort resa tar över en halvtimme med kollektivtrafik är både orimligt och bilfrämjande. Det ska bara inte vara så.

reseplaneraren i Google maps

Men vad händer om jag blandar in en cykel?

Istället för att gå den första sträckan (4 min) och hoppa på bussen vid Norrtull (8 min) cyklar jag direkt till Karolinska och tar bussen därifrån (6 min). Istället för en 34 min lång resa med enbart kollektiva färdmedel kommer jag ner i 10-11 min om jag bara är villig att cykla en kort sträcka (o oj va villig ja ä).

Och om jag vill längre ut då? till länets södra utkanter, kanske ända till Stora vika i närheten av Nynäshamn, så tvingas jag till en promenad på 42 min då inga alternativ finns som tar mig ens nära hela vägen fram.

Jag skippar både promenad (3 min) och bussresan (11 min) till Solna station. Den biten cyklar jag (10 min istället för 14), tar pendeln till Östertälje (48 min) väntar in bussen (8 min) till Sorunda (48 min), skippar den pyttelilla bussresan till Fållnäs och cyklar direkt mot Stora vika (ca 13 min istället för 46). Med vikcykeln inblandad tar hela resan 1 tim 67 min istället för 2 tim 55 min.
Den som tvivlar på att möjligheten att kombinera resan med cykel skulle kunna göra upp med mångas uppfattningar om det kollektiva resandets begränsningar, lever i förnekelse.
Finns det då ett digitalt reseverktyg som inkluderar cykeln?
Ja, har fått tips på ett: Trafiken.nu och som också finns som app. En reseplanerare för Sthlm, Göteborg och skåne för cykel, kollektivt och bil.
Slår jag in min resa, motsvarande tid, till kulturskolan (Storg. 32) får jag upp det här förslaget.
Appen föreslår att jag först ska cykla till T-centralen, istället för Karolinska – och några tidsvinster värda att prata om (32 mot 34 min) jämfört med exemplet ovan utan cykel, uteblir.
Däremot visas tidsåtgång för att cykla hela sträckan. Lite som att den helt rimligt ställer frågan: Varför inte cykla hela vägen din ärthjärna, det går ju dubbelt så snabbt. Intressant att även kunna jämföra med bil.
Om Trafiken.nu är det slagkraftiga verktyg som den multimodala resekonsten förtjänar är högst tveksamt.

På FB-sidan Cykla i Stockholm skriver Frej Connolly att de flesta ruttförslagen Trafiken.nu innehåller fel:

Hur som, på en app som visar på tidsvinster vid cykling både före och efter tågresan, lär vi få vänta ett tag till på.
Sålänge kan man roa sig med Portlands Trip planner som tar cykling som en del i resan på allra största allvar, både före och efter tåget.
Visar bl.a. cykelvänlighetsgrad och låter dig ställa in hur långt du kan tänka dig cykla.
Kanske nåt att ta efter?
Tack Frej för tips och input! Finns all anledning att följa upp detta.

/DS