När jag vaknade igår morse och fick höra nyheteskanaler rapportera om snöbetäckta vägar, inställda flyg och tåg; bilar som stod och slirade eller hade kört i diket, så var jag till slut bara klar över en enda sak: Detta skulle inte bli vinterns första ocyklade dag.

Kan verka motbjudande att ta cykeln en dag som denna men det är faktiskt svårare att skotta fram en bil. Fotat av goda grannen Elliot.

Kaos bland motoriserade färdmedel må råda, men jag är frisk och mina ben är starka, och de ska banne mig ta mig dit jag önskar. Med mina nya dubbdäck bjuder dagen inga begränsningar, bara utmaningar. Idag är en dag som alla andra, idag är en dag jag cyklar, tänkte jag.

Ställer samhället upp för oss cyklande även idag, frågade jag mig. Tittar jag ut genom fönstret ser jag snöplogar som kör runt som galningar för att få bort snön för de motoriserade. Är vi, denna snabbt växande men dock lilla grupp vintercyklister också tänkta på denna dag? Eller förpassas vi till vägkanten att balancera på den snart 1,5 meter höga snövallen?

Vi har förberett oss, investerat i dubbdäck och rotat fram långkalsongerna längts inne i garderoben. Nu samhälle, det är din tur nu, har du gjort ditt för oss? Är vi, denna tidigare lilla förtryckta grupp kämpar som vägrar att motoriseras och bidra till en förgiftad innerstadsmiljö, hänvisade till drivorna? Eller tas vi numera äntligen på allvar och får samma prioritet i snöplogandet som andra fortskaffningsmedel?

Det ringer. Det är Maggan, min kollega. Hon säger att hon är insöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbanan går inte, bussarna går inte, taxibilar tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Hon är stressad och uppriven, det är hon som har helhetsansvaret över kvällens repetitioner.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” frågar hon.

”Javisst” svarar jag, jag cyklar. Hon skrattar till och frågar om jag möjligtvis kan ta ansvar, så att den viktiga repetitionen flyter på.

”Okej”, svarar jag.

Jag måste skynda mig nu. Ut på Norrtullsgatan. Inser att jag måste gå första biten. Kommer fram till södra Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, säger han och vi byter några ord och klagar över att de verkar ha prioriterarat bilisterna. Jag sätter mig på cykeln och börjar trampa. Det står ett gäng vid en busshållplats och väntar. En del ler åt mig och min kamp mot snödrivorna:

”Upp i sadeln med er, nån buss kommer inte att komma!”, ropar jag. De brister ut i ett stort kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte fortare än att gå” ropar nån tillbaka. Jag inser att han har rätt och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara i drivorna.

Jag kommer till Norra kyrkogården, och längs med den upptäcker jag till min förvåning att nån har – plogat. Som ett skott flyger jag fram på den plogade cykelbanan och det är en härlig känsla när mina nya dubbdäck greppar tag om det nu mycket angenämare underlaget.

Plogade cykelvägar och det går hur bra som helst.

Sen väntar ett kaos i form av slirande bilar, en buss som fastnat, irriterande och stressade stockholmare som tutar och svär. Ingen kommer nånstans – utom jag. Jag är den enda av trafikanterna som faktiskt rör på sig och min Koga Miyata det enda, i den krävande terrängen, dugliga fordonet. Och jag var bara tvungen att med min ena hand filma den bisarrra situtationen.

Trafikkaos råder.

En kort stund efter, hittar jag än en gång nyplogade cykelvägar som tar mig nästan hela vägen fram till repetitionen på Solna Gymnasium.

Efter 75% cykling och 25% promenad var jag äntligen framme.

Min kanske mest utmanande cykelutfärd hittills var över. Ögonblicket var tvunget att förevigas. Fortfarande 0 ocyklade dagar i vinter.

Hemvägen var mindre dramatisk.

/DS

Skickat via Blogsy