Kan nån förklara varför cyklisten skulle frysa mer än skidåkaren?

Som vintercyklist får jag en del kommentarer av kollegor och vänner. Särskilt nu när det är riktig vinter med snö och minusgrader och allt.

Vid närmare eftertanke handlar det främst om en specifik återkommande kommentar. En fråga. Den formuleras på pricken likadant varje gång den ställs. Det har den gjort ända sen jag började att vintercykla för snart tio år sedan. Så här lyder den:

– Det är lite väl kallt att cykla nu va?

Nu kanske det låter på mig som att jag blir irriterad när nån ställer den frågan.

Men så är det absolut INTE. För mig väcks istället en ny förhoppning om att äntligen få ett genomtänkt svar på min motfråga. Så som vanligt frågar jag tillbaka:

– Menar du då också att det just nu skulle vara för kallt att åka pulka, skidor, spark, skridskor också?

Människan börjar tveka, kanske skruva på sig lite.

– Njae…hm…nej…det menar jag ju inte kanske…

Sen blir det tyst.

Jag ser med ivrig förväntan fram emot att bli golvad av en vattentät teori om varför utövaren av ovannämnda vinteraktiviteter skulle lida mindre av kylan än en cyklist. Så där står jag med uppspärrade ögon och väntar på att det ska komma nåt klokt.

Men det är så tyst så tyst. Så tråkigt tyst blir det.

Och det är likadant varje gång. Aldrig presenteras nån ny synvinkel eller smart reflektion om varför just vintercyklisten skulle frysa mer än de andra.

Jag provar en möjlig teori med mig själv för att utmana min eventuella trångsynthet. Om man har rikligt med brun fettvävnad i kroppen lär man vara mer resistent mot kyla. De som har lite av den varan fryser mer än de som har mer, om jag fattat rätt. Men varför skulle isåfall vintercyklisten generellt ha mindre brun fettvävnad än de som åker pulka, skidor, spark och skridskor? Det kan ju inte vara logiskt att förutsätta det.

Så vad är anledningen till att så många undrar om det inte är för kallt för just oss som cyklar på vintern?

Jag kan ju haft otur och inte träffat rätt person, som faktiskt kan förklara för mig…

Så någon därute! Snälla, hjälp mig att förstå…

Vilken är den perfekta vintercykeln? Finns den ens? En av livets stora frågor.

Det kan snart, kanske redan om nån dryg månad, vara dags att kränga på dubbdäcken och förbereda sig för en ny säsong av vintercykling.

Därför tänkte jag gå in på en av livets stora frågor.

Vilken är den perfekta vintercykeln?

Jag köpte för ett par år sedan en så kallad multi-purpose-bike – delvis med tanke på att äga nåt robust med plats för rejäla dubbdäck som fixar alla underlag.

Och jag diggar min Pelago Hanko och anser den både mångsidig och vacker. Men nån utmärkt vintercykel, som den bland annat marknadsförs som, är den inte.

Pelago Hanko – Vacker och bra men inte helt lyckad som vintercykel

Kedja, drev och komponenter är helt blottade och därmed fullständigt försvarslösa mot vägsalt, väta och annat sånt jox som hör vinterväglaget till. Utanpåliggande växlar är, och det hävdar jag bestämt, inte lyckat om du vill slippa byta hela paketet efter bara en halv vinter (alternativt daglig rengöring). Och det är ju både dyrt och omiljövänligt. I det avseendet är faktiskt min Bakfiets bättre, där det allt känsligt skyddas i form av ett heltäckande kedjeskydd.

Heltäckande kedjeskydd. Inte dumt mot snö, salt och väta.

Bakfietsen har dessutom navväxlar som ju också är långt mer skyddade än utanpåliggande. Men å andra sidan är heldragna vajerhöljen på navväxlar (till ex. 3, 7, 8 vxl) mer köldkänsliga eftersom kondens ansamlas och inte släpps ut, och vips har du en oönskad single speed, det vill säga fastfryst växel, hoppas inte den högsta (eller lägsta).

Blev uppmärksammad på, genom kommentar på FB, att detta går (kanske?) att råda bot på med en T-koppling med smörjventli som monteras strax ovanför vevpartiet. (Det kanske leder till att jag fixar en sån till min Bakfiets och använder den som vintercykel.)

Annat vinteralternativ är helt enkelt en gammal billig enväxlad skrutt? Särskilt trist för en cykelentusiast att ta sig runt på. Men skönt att slippa slita på finåket och kanske minst dåliga alternativet?

Som sagt, det här är en komplicerad fråga, men remdrift då? Är det kanske svaret? Remen rostar knappast. Men hur reagerar till exempel Gates belt drive på snö och kyla? Jag har inga erfarenheter rörande detta, men är himla nyfiken.

Jag har gett mig själv uppdraget att fortsätta söka efter en bra vintercykel. Och det sägs ju att den som söker den skall till slut finna.

/d.sennerstrand@nullgmail.com

 

 

Jag ska börja med hjälm.

Sålde min dotters sparkcykel igår på Blocket. Köparen frågade om jag möjligen var den David Sennerstrand som driver bloggen Liv utan bil. Och det är jag ju. Eller driver förresten, har inte skrivit sen mitten av januari så det är ju öppet för tolkning – vad det nu innebär att driva eller inte.

Hur som helst så fick jag inspiration att skriva av sparkcykelköparen. Det finns ju folk som faktiskt läser bloggen och tycker den inspirerar till ett bilfritt liv, blev jag påmind om. Så jag ska försöka skärpa mig och börja producera inlägg igen.

Vintern, har jag märkt, lägger för min egen del en liten sordin på cykelintresset. Såklart cyklar jag varje dag, och ingen snö eller kyla kan få mig att sluta, men det ska erkännas att lusten är större på sommarhalvåret än på vinterhalvåret.

En sak jag använder på vintern, mindre på sommaren hittills, är hjälm. Har motiverat det med ett lynnigare underlag under de här månaderna.

Av 100 fall från cykel så slår huvudet i ca 10 gånger. Hjälmen har en positiv effekt i hälften av de fallen som huvudet är inblandat. Jag är inte hjälm-motståndare men anser att man måste ha en realistisk uppfattning om hur skyddad, eller rättare sagt INTE skyddad, man är – för att cykla säkert.

I Stockholm har det blivit lite snett med detta, bland annat för att man fokuserat (NTF, Trafikverket…) mer på betydelsen av medborgarens hjälm-användande, som det viktigaste skyddet, än utformandet av en fungerande och sammanhängande cykelinfrastruktur.

Läs min artikel, för utförligare resonemang, riktad till NTF angående hjälmlag: ”Att cykla är idag är nästan det farligaste man kan göra i trafiken” – Gasen i botten mot en stillasittande nation. 

Men rubriken till detta inlägg lyder ju: ”Jag ska börja med hjälm.” Och då menar jag året om.

Varför detta?

För nån vecka sen glömde jag min hjälm på en restaurang. Jag har frågat efter den men den verkar vara borta. Så jag har cyklat utan de senaste dagarna. Det känns inte bra längre. Jag känner mig skör och oskyddad. Kanske är det mina 40 fyllda som tar ut sin rätt, eller så har jag väl bara blivit van – vintern har ju varit sällsynt lång. Men faktum är att jag vill ha hjälm för jämnan nu. Det ”KÄNNS” bäst.

En cykel-vän har berättat att han har hjälm enbart för att lugna de nära och kära som blivit nervösa när han inte haft hjälm. Inte för att han själv anser att det har någon större effekt.

Känner igen det där med oron från andra…kanske ett giltigt skäl?

Inser fortfarande att hjälmen är ett relativt litet skydd och vill man skydda sig på riktigt ska man nog satsa på krockkudde-konceptet Hövding istället, som i tester visat sig överlägsen hjälmen. Men jag är inte där. Än.

Jag är förtjust i saker som man reducera storleken på. Allt ifrån det klaffbord i köket som jag sitter vid i skrivande stund, till min uppblåsbara SUP – och vidare till mina älskade vikcyklar förstås.

Och det finns en hjälm med liknande egenskaper som jag sneglar på. En aning hopfällbar är den, ca 30% av dess storlek försvinner. Kanske tillräckligt för att den ska passa i väskan. Ska prova den vid tillfälle. Tycker den ser rätt bra ut och den lär vara flexibel och anpassa sig efter huvudformen. 

hjälm

Carrera foldable helmet

Ska åka och prova i dagarna. Sen får vi se, när våren nu är på väg, om jag fortfarande står fast vid min omvändning angående hjälmanvändande eller inte om ett par månader.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet. TACK!

DS

SUP + LÅDCYKEL=SANT

Sup-säsongen är inte över. Fick en våtdräkt i 40-års present av mina syskon. Den gör det möjligt att SUP:a ända in i vintermånaderna.

IMG_8682

Under mysbyxorna och den stickade tröjan sitter min 40-års present 

Att förlänga säsongen för aktiviteter som traditionellt utförs på sommaren passar mig perfekt. En solig novemberdag (7 grader) som denna var som skapt för en SUP-tur på Brunnsviken, strax norr om stan.

Sannolikheten för att man ramlar i vid det här laget (nu när man fått koll) är ungefär lika stor som att trilla med cykeln.

Jag sa ändå till min tjej och paddelsällskap efter en stunds paddlande, att det hade ju varit lite spännande att få reda på vad våtdräkten skulle stå pall för i det kalla vattnet.

Jag behövde inte undra så värst länge. Efter en paus vid Brunnsvikens kanotklubb så paddlade jag, av omständigheter jag inte kommer att gå in på, för nära land och fenan som sitter under brädan tog i en sten och jag dratta i.

Det var ingen direkt skräckupplevelse (mer förvåning eftersom det så sällan händer) och våtdräkten utförde sin uppgift, med att hålla mig hyfsat varm, med beröm godkänt.

Men sen stod vi båda på land, ganska så långt hemifrån, och en av oss var dyngsur och hade en viktig vecka med föreställningar framför sig.

Nu hade det börjat att blåsa upp och jag höll på att bli kall. Att paddla hem skulle ta för lång tid (förkylningsrisken skulle öka markant).

Vi släppte ut luften ur brädorna, vek ihop dem, började springa hemåt bärandes på de båda SUParna. Men utan tillhörande ryggsäckar, som vi lämnat kvar vid en brygga i närheten av Stallmästaregården, blev det alltför otympligt och vi tog oss fram sakta.

Emma föreslog att vi skulle gömma brädorna och hämta dem senare. Efter en stund gick jag med på det (trots att de är värda en hel del och stöldrisken uppenbar). Vi hittade ett buskage som kändes hyfsat säkert, sprang hem och jag tog ett hett, hett bad för att eliminera eventuella sjukdomsrisker.

Att först hämta SUParna på en plats samt de båda ryggsäckarna plus pumpar på en annan – skulle bli tidskrävande, tråkigt och träligt.

Åtminstone om man inte har en lådcykel.

Men nu är det ju lyckligtvis så att vi råkar vara lyckliga ägare (håll i hatten) av en sådan.

IMG_8683

Att hämta upp alltsammans blev därför smidigt, småroligt och snillrikt istället för tidskrävande, tråkigt och träligt.

Lådcykel + SUP har en en gång visat sig vara en strålande kombination.

Ungefär så lyder dagens vittnesmål.

/DS

Min vintercykel-text publiceras i en av norges största tidningar #morgenbladet

Min skildring av en cykeltur till jobbet, den värsta snökaos-dagen på typ 100 år, har uppmärksammats en hel del i Norge den senaste tiden.

Först ut var Olympastadion.no, som kan beskrivas som en litterär sportsidsskrift. En av redaktörerna, Endre Ruset, såg till att texten översattes till norska och publicerades.

Och nu häromveckan publicerades texten även i Morgonbladet, en tidning man kan likna vid DN eller SVD, och har därigenom exponerats för tusentals läsare.

Tidigare har den också publicerats på Cykelfrämjandets hemsida.

Uppmärksamheten bidrar såklart till lusten att fortsätta skriva om cykling, i synnerhet på ett lite mer litterärt vis.

Har du missat att läsa den hittar du den HÄR i sitt original.

Ds

Låt staden bjussa på cykeldubbdäck till alla som vill ha

Vi hade lite samkväm hos mig nån vecka före jul. Julmys helt enkelt. Tillsammans med människor med extremt eller jätte stort intresse av att trampa sig fram, och således också att få andra att göra detsamma.

vintercykling

Hur ska man öka antalet cyklister under vinterhalvåret? blev kvällens stora spörsmål.

Även om vi som cyklar på alla slags underlag blir fler och fler, är det onödigt många som inte förstår att klassa cykeln som ett året-runt-fordon. Tyvärr.

Och fina förslag kom såklart upp. Ofta rörande förbättringar av underhåll på diverse cykelinfrastruktur vintertid.

Även om jag nu cyklar varje dag på min utmärkta allväderscykel Pelago Hanko, så har jag såklart inte alltid varit vintercyklist. Om sanningen ska fram blev jag inte frälst förrän så sent som vintern 2012.

Varför så sent?

Jag trodde helt enkelt inte på cykeldubbdäckets kapacitet. Insåg inte vilken skillnad det kunde det kunde bidra till. Vandrade i ovetskap och tvivel i så sorgligt, och så onödigt, många år.

Istället för att upprepa mig och redogöra vittnesmål om något som jag har redan vittnat om här på bloggen klistrar jag in ett avsnitt från min text: Tack vare mina dubbdäck.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Det var så det gick till.

Jag behövde helt enkelt bara prova. Och hade jag inte gjort det hade jag fortfarande åkt kollektivt till jobbet under sisådär 3-5 månader.

Därför är jag övertygad om att det mest effektiva, för att öka antalet vintercyklister, är att få så många som möjligt att prova cykla med dubbdäck.

Hur ska det gå till?

Jo. Kommunalt friskvårdsbidrag kan man få. Ofta relativt mycket pengar som bland annat gör det möjligt att cykla – inomhus (spinning). Men några ekonomiska incitament för att cykla på riktigt är det ont om.

För varje individ som börjar cykla finns ett mångbottnat mervärde. Både för samhället i stort och för den enskilde. Det handlar om hälsoeffekter, miljöeffekter, yteffektivitet samt att det lämnar plats över i kollektivtrafiken till folk som verkligen behöver den. Det vet vi nu.

Vore det inte då ett synnerligen begåvat intiativ att låta kommunen bjussa på ett par cykeldubbdäck till alla som vill ha?

Tänk vilken oerhört välsmakande reform.

Då skulle många fler åtminstone testa vintercykling, och jag är övertygad om att antalet åretruntcyklister skulle växa dramatiskt.

För att möta vinterunderlaget med dubbdäck är inget annat än ren och skär magi.

Det är bara att smaka och se.

/DS

Tack vare mina dubbdäck


Min text om vintercykling. Om en cykeltur till jobbet en snökaosdag utan motsvarighet dec. 2012 har nyligen blivit publicerad och översatt till norska i Olympiastadion

Lägger ut den på svenska här på bloggen.  

Vinter. För många betyder det att cykelsäsongen är över.

Och hade nån frågat mig för några år sedan om vintercykling är något man bör hålla på med eller inte, hade jag nog rekommenderat det sistnämnda – åtminstone under de perioder cykelväglaget är som värst.

Men det var då. Nu vet jag bättre.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

vintercyklingFoto: Elliot Elliot

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Ett par veckor senare skulle min nyvunna optimistiska inställning till att cykla året runt sättas på prov i det mest extrema av vinteroväder i Stockholm på år och dag.

Det var en viktig arbetsdag jag vaknade upp till. En stor elevproduktion på min arbetsplats Solna kulturskola, strax norr om stockholms innerstad, skulle ha genrep senare på kvällen.

Jag fick under intagandet av min frukostgröt framför TV:n höra nyhetskanaler rapportera om igensnöade vägar, olyckor, inställda flyg och tåg; bilar och bussar som stod och slirade eller hade kört i diket.

För att stärka mig själv inför utmaningen tänkte jag: Detta är en helt vanlig dag precis som alla andra, en dag då jag tar mig fram genom att cykla.

Jag hade rotat fram långkalsongerna längst inne i garderoben och min nyservade Koga Miyata från 86 med mina nya fräscha dubbdäck väntade beredd nere i cykelrummet.

Jag leder min cykel mot husets tunga ekport som vetter ut mot Norrtullsgatan. Får med viss möda upp den. Väderleken är värre än jag kunnat föreställa mig och på körbanan ligger djupa drivor av snö. Jag gör mig redo för ta mina första tramptag i den fem kilometer långa strapatsen norrut mot Solna. Stora täta flingor faller och gör sitt bästa för att sikten ska bli så knapp som möjligt. Vinden river och sliter i mig och min cykel, men med stor ansträngning får jag mina däck att klyva det decimetertjocka snötäcket och sakta ta mig framåt.

Det ringer. Jag stannar och gräver fram mobilen ur min högra bröstficka. Inte en ultimat förvaringsplats då de stora snöflingorna letat sig in och blivit till vattendroppar vitt utspridda över displayen. Det är Maggan, min kollega som säger att hon är totalt insnöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbana och bussar är inställda, taxi tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Maggan är stressad och uppriven, det är hon som har huvudansvaret över kvällens repetitioner med hundratals elever inblandade.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” suckar hon förtvivlat.

”Javisst” svarar jag ”jag cyklar ju”.

Maggan skrattar till ungefär som om hon inte riktigt vet om jag skämtar eller inte, men frågar om jag i så fall kan ta över ansvaret för den viktiga repetitionen.

”Okej det är lugnt”, svarar jag samtidigt som jag får syn på buss 515, vilken jag själv skulle nyttjat för att ta mig till Solna denna dag; om jag nu inte på senare tid gått och blivit cykel-dubbdäcks-frälst vill säga. Och det visar sig varit tur för bussen har tydligen fastnat strax efter Roslagstull i närheten av Wennergrens center. Den står där och kämpar för att ta sig loss men kommer inte en decimeter.

Jag avslutar samtalet med Maggan och cyklar vidare. Närmar mig södra delen av Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist som ser ut ungefär som en cyklande snögubbe:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, flämtar han plågat och fortsätter söderut i snöyran.

En grupp människor står och väntar på buss 515 vid Haga södra. Ett par av dem ler oförstående åt mig och min kamp i snökaoset:

”Nån buss kommer tyvärr inte att komma, den har fastnat!” ropar jag åt folkmassan.

De brister ut i ett något i Stockholm så ovanligt som ett kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte mycket fortare än att gå” ropar nån tillbaka.

Jag inser motvilligt att det ligger något i det han säger och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara.

Jag svänger av mot Norra kyrkogården, fortsätter att cykla längs med den, upptäcker till min stora förvåning att det lite längre fram är…plogat. Som ett skott flyger jag plötsligt fram och det är en härlig känsla när dubbdäcken beslutsamt greppar tag i det nu mycket angenämare underlaget.

Nästa avfart är Hagavägen, där ligger återigen snödrivorna djupa. Ännu djupare.

Ett par mindre bilar och en buss har kört fast, stängt av sina motorer, gett upp. Busschauffören har inte brytt sig om att slå av sin ena blinkers som med ett ihärdigt tickande förstärker stämningen av uppgivenhet där han sitter på sin förarplats och modfälld blickar ut i tomheten.

Den enda, på platsen, som fortfarande kämpar för att ta sig loss är en korpulent man i övre medelåldern i en stor svart BMW. Han bara sitter där i sitt fordon och gasar. Bilen gungar på sin höjd fram och tillbaka några centimeter, trots det fortsätter han att trycka gasen i botten så motorn bokstavligen vrålar.

Jag passerar honom sakta, trampar på bäst jag kan, han vrider sakta huvudet åt mitt håll, jag lägger märke till en sträng saliv som hänger ner längs mannens ena mungipa, våra blickar möts för ett kort ögonblick, hans stora svarta pupiller avslöjar att han är helt vansinnig. Han har tydligen stora problem att acceptera det faktum att han inte kommer ur fläcken; trots sina hundratals av dyrköpta hästkrafter. Jag anstränger mig för att se medlidande ut, inser att det finns en risk att han uppfattar mitt mjuka ansiktsuttryck som en provokation. Av hans iskalla blick att döma är det precis det han gör.

Jag svänger av mot Råsundavägen och lämnar den arga mannen i BMWn och de andra strandsatta bakom mig. Då slår det mig plötsligt.

Denna dag, kanske decenniets vädermässigt mest extrema, representerar jag det enda av trafikslag som överhuvudtaget tar sig fram. Tack vare mina dubbdäck.

Så slutade min Black Friday

Black Friday. Egentligen borde jag bara ta en sömntablett eller två och sova bort denna hemska dag. För jag avskyr den. Folk blir som besatta.

MEN det är svårt när den cykel man sneglat på, lite då och då under flera år, men avstått för att jag tyckt den varit aningens överprissatt plötsligt, under en endaste dag, står tillgänglig med hela 20% rabatt på Gamla stans cykel.

Trots denna näst intill obeskrivligt kraftfulla frestelse så bestämmer jag mig för att avstå.

Istället väljer jag att dela ett budskap från Green peace på min FB-sida:

black-friday

Men sen, ironiskt nog, smyger det sig på nåt slags ”avstår jag det stora är jag åtminstone värd nåt litet” – känsla.

Hörlurar. Med brusreducering. Gör att man kan stänga av ljudet från omgivningen, gå in i sin bubbla, bara höra och vara i sin egen musik. Perfekt som tröst. Visst är jag värd ett par sådana, för en tusing (300:- BF-rabatt) efter att ha avstått en cykel för 9700:-?!

Jag cyklar bort till närmaste Elgiganten och köper ett par Philips som lite senare skulle visa sig inte vara alls lika fantastiska som testerna utlovat.

Jag börjar må dåligt över att jag beter mig så karaktärslöst; att jag ena stunden delar ett tydligt klimatbudskap på FB och i den andra själv beblandar mig med de fyndkåta hemelektroniksjägarna.

Försöker släppa. Klockan är halv fyra, dags att hämta dottern. Tar lådcykeln eftersom vi ska handla en del. Inne på hemköp, i kön lite senare, börjar det plinga frenetiskt i min telefon. Det är en polare som befinner sig på Gamla stans cykel. Jag har tidigare bett honom att kolla om de har en Pelago Hanko i min storlek om han ändå skulle dit och kolla läget. Jag får reda på att den finns i min storlek.

Den starka känslan av köplust börjar smyga sig på igen. Har inte köpt en cykel på 3-4 år. Jag är cykelbloggare och cykling (och allt det för med sig) utgör en stor del av min identitet och hur jag ser på mig själv. 2500:- i BF-rabatt. Jag kanske ändå skulle…Ungefär så går tankeströmmarna.

Jag bestämmer mig för att åtminstone åka dit för att utsätta mig och mitt förhållningssätt till Black Friday för lite prövning…eller jag vet inte. Men jag köper iallafall en glass till Bellla, sätter henne i lådcykeln tillsammans med matvarorna och rullar bort mot Gamla Stan. Självklart ångrar jag mig på vägen, tänker mest att det var en rätt dålig idé, men väljer ändå att fortsätta och ungefär 30 min senare har jag blivit ägare till en Pelago Hanko:

10_pelago_hanko

Pelago Hanko is a multipurpose bicycle that sets the standards for versatile city riding. It’s the Pelago translation of the popular hybrid bicycle: urban classic with no compromise on the design and technical performance. Hanko can be equipped for commuting, touring and all-around urban riding regardless the weather conditions.

Jag tycker att den är helt sjukt tilltalande. Funkar till allt.

När jag skriver detta faller ett tätt snöfall utanför mitt fönster. Och jag är i skriande behov av ”en riktig” vintercykel, vilket det här onekligen verkar vara, även om det svider att börja cykla i vinterväglag med en ny cykel. Men den ska användas. Det ligger i dess natur.

Ungefär så. Ska hämta den på tisdag. Inser nu, efter att ha reflekterat vidare, att jag behöver den i mitt stall. Ett välbehövt komplement till mina två vikcyklar och lådcykeln. Ångrar mig inte en centimeter. Än så länge.

Så slutade min Black Friday. Gick jag från skeptiker till inbiten hard core-medlem i BF-klubben?

Får försvara mig med: ”It´s a good deal if you need it.” Och det gör jag. Hörlurarna lämnade jag däremot kvickt tillbaka.

DS

Vinterparkering av lådcykel – ställa av eller använda?

Fick ett mail med en fråga igår. Publicerar svaret här.

Hej David,

En kort undran bara, jag gör mitt första år med lådcykel och nu undrar jag om vinterförvaring. Vad gör du? Står den inomhus under snöperiod eller är den helt enkelt så tålig att den uthärdar det mesta?

Allt gott, Peter
Hej Peter
Hade precis samma funderingar själv inför första vintern med lådcykel. Var ska den stå under vintern? Ett alternativ var i husets cykelrum, men då skulle den behöva kånkas ner för några trappsteg, samt ställas långt inne i ett hörn för att inte vara i vägen och göra anspråk på orimligt stort utrymme. I cykelrummet skulle den med andra ord bli avställd (fult ord) och det var ju såklart inget alternativ för en vintercyklare. Lådcykeln är fullt användbar även på vintern, inte minst att ta barn och pulka till skidbacken. Nu vet jag såklart att det inte är absolut ultimat att ha den ståendes utomhus under den här delen av året, men det är precis det alternativet vi valt under de snart sex år vi varit lådcykelägare. Att den står så tillgänglig och beredd som möjligt är en filosofi vi även tillämpar den här årstiden framför att ”ställa av” som vi hade kunnat göra. Hur har den fixat det? Bra. Väldigt bra. Trälådan kan man tänka sig är nedgången vid det här laget, men icke. Den håller sig fortfarande imponerande fin. Stora problemet är nav-växlarna när det blir kallt. De fryser och det bli omöjligt att skifta växel innan det börjar töa. Vi har löst det genom att ta in lådcykeln innanför porten nån timma innan utfärd, så att växlarna tinar. Annars får man lämna den med nån mittväxel i och köra singelspeed när kylan börjar bråka. Lycka till med din lådcykelvinter och se till att använda din fantastiska cykel fullt ut.
Ha det fint, David

Att få en oinvigd att förstå varför man vintercyklar två mil är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska

”Du hade ju bara kunnat ringa så hade vi hämtat dig” sa en av mina kollegor med rakt igenom välmenande tonfall när jag kom till teatern i Vadstena för att börja repa en ny föreställning i lördags.

Nu ligger det ju till på det sättet att jag inte cyklar 2,3 mil, genom den östgötska vinterlandsbyggden, för att jag känner mig tvingad till det, utan för att jag vill.

I vagn 7 (SJ2000) finns plats så det räcker och bli över för en fullstor hopfällbar

Vad jag däremot inte vill, är att bli hämtad med bil.

Men att försöka sig på att förklara det, för en oinvigd som omöjligt kan se två mils vintercykling som annat än rent självplågeri, kan man lika gärna avstå; för det är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska.

Så jag lät bli.

En liten pik fick jag däremot för att jag ju faktiskt anlänt tidigare till repetitionen om jag bara låtit mig hämtas, eftersom vi behöver all reptid vi kan få innan premiären 20 mars.

Men då måste man fråga sig: Är det verkligen sant?

Att cykla sträckan tar ca 55 min (7-8 min längre i vinterväglag), att åka bil ca 20 min. Men då måste en fyraminuters promenad till parkeringsplatsen läggas till och kollegan måste ju åka både fram och tillbaka och därmed missa dyrbar reptid.

Jag har ju, genom strapatsen, också fixat mitt dagliga motionspass vilket innebär att jag kan vara kvar och repa längre än kollegan då hen måste iväg till sitt spinningpass.

Bjälbo kyrka

Kommer inte ställa upp massa uträkningar eller gå in på inkasserade eller bortslarvade miljöpoäng, men du fattar säkert min poäng.

Min resa såg iallafall ut såhär. Från hemmet till T-centralen på vikcykel (10 min), SJ2000 till Mjölby (1 tim 50 min) och slutligen ett pass härlig vintervikcykling mellan Mjölby och Vadstena (55 min).
 
Jag älskar att ha möjligheten att cykla både före och efter tågresan, det kommer jag att fortsätta att berätta igen och igen, för många verkar inte ha koll på det vackra med detta.
Ibland vill jag en ”riktig” touringcykel. Jag trånar till exempel efter en Pelago Stavanger lite då och då.
 
Men sen slår det mig att sålänge SJ fortsätter med sin kallsinnighet mot cyklister är en långfärdcykel man inte kan ta med på tåget inte heller speciellt användbar för cykelsemesterändamålet.
 
En begränsning jag inte vill utsätta mig för. Därför håller jag mig till hopfällbara (och låd…).
Väglaget på de små landsortsvägarna från Mjölby, via Bjälbo, till Vadstena kan närmast beskrivas som hårdpackad snö men gick hur bra som helst att cykla på med ett styck Schwalbe (30*622) winter där fram.
 
Lite som en blandning av att åka skidor och att cykla känns det som och det går verkligen upp för en hur onödigt och urbota puckat det är att begränsa cykling till endast ena årshalvan.
För att kunna repa in i det sista på söndagen liftade jag och cykeln med en ensemblemedlem till Mjölby för att därifrån ta tåget tillbaka till Sthlm. Hon skulle ändå åt det hållet och då ser inte heller jag nåt fel i att åka med och placera cykeln i baksätet.

Hopfällbart är ju nåt man väljer för att just ha möjligheten att utöva konstarten multiflexibelt resande i alla dess former.

/DS