Stockholm får nya el-lånecyklar, varav 500 med låda! till årsskiftet #VOI

Stockholm kommer få nya lånecyklar via el-hyr-sparkcykelföretaget VOI inom en snar framtid. Ca 7000 vanliga el-cyklar och 500 lådcyklar blir det. För ett årskort får man pröjsa en femhundring ungefär.

Och det bästa av allt, systemet stänger inte utan är öppet dygnet runt hela året, eller rättare sagt i minst 7 år oavbrutet. För så länge gäller upphandlingen. Sthlm City Bikes, det förra lånecykelsystemet, stängde 22:00 varje kväll och stängde ner totalt mellan november och april. Det var svårt att förstå varför, men dags att gå vidare med det här mycket mer sofistikerade konceptet och släppa taget om det gamla. Framåt marsch mot en fossilfri innerstad.

Foto: Press

För att ha möjligheten att kunna låna en lådcykel, med alla behov som en sån tillfredställler, känns ju väldigt efterlängtat. Jag vet inte någon annan stad i världen där det är möjligt och blir faktiskt stolt över vår huvudstad som kanske håller på att ta täten i tillgänglighetsligan-för-hållbara-transporter-som-typ-alla-har-råd-med.

Ett minus och lite smolk i bägaren är att gränsen för hur länge man får sträck-låna cyklarna halveras. Förut var det 3 h, nu blir det bara futtiga 1,5 h. Det innebär ju förstås vissa begränsningar, men vi får hoppas att man ökar tiden med tiden.

En annan reflektion är om det verkligen är idealt att satsa på trehjuliga lastcyklar. Jag menar att det går snabbare att bli bekväm med tvåhjuliga samt att de tar mindre plats på Sthlms inte alltför breda cykelbanor.

En fördel med den trehjuliga är dock man slipper ha med hjälmar till barnen då man helt lagligt kan låta barnen åka utan hjälm i en trehjulig.

Hur som helst ser jag med spänning fram emot vad det här systemet kan göra för att minska biltrafiken i innerstan.

På SVT kan man se en liten film med trafikborgarråd Daniel Helldén (MP) som stolt pratar om att upphandlingen äntligen ser ut att gå iland.

/DS

Appen Karma har hjälpt mig att bryta den svenska plastpåsbröd-förbannelsen

Jag har, som så många andra svenskar, mångårig erfarenhet av att konsumera bröd ur plastpåse. Och jag var länge övertygad om att de flesta av västvärldens invånare köpte plastpåsbröd på snabbköpet, precis som vi gjorde.

Men när jag genom ett semesterbesök i Köpenhamn blev medveten om att grannlandet hade en så mycket mer civiliserad och utvecklad brödkultur (fri från plast) än vår egna, blev jag avis. De besökte dagligen sina nästan snuskigt gemytliga och pittoreska bagerier, och inhandlade nybakt bröd av högsta kvalitet utan att ens be om ursäkt för det.

Om jag själv hade växt upp detta sätt, likt danskarna, och fått dra in doften av nybakt toppklass-bröd varje morgon, så är jag säker på att jag inte obegåvats med ett så vansinnigt dåligt morgonhumör som nu tyvärr är fallet.

För att sammanfatta saken.

Plastpåsbröd från självbetjäningsbutik är deprimerande och färskt bröd från den glade bagaren är upplyftande. Länge leve den riktiga brödkulturen! 

Men det var då och nu är nu. Brödkulturen har det senaste decenniet tagit stora steg även hos oss. Särskilt i storstan, men på sistone har den även letat sig ut till en hel del småorter. Ett exempel är min lilla uppväxtort Ekenässjön med knappt 1500 invånare. Nu finns där, sen nåt år tillbaka, ett högklassigt surdegsbageri som lokalbefolkningen är väldigt förtjusta och stolta över och gör vad de kan för att stödja.

Men nu till ett annat problem. Jag bjöd in ett par danska vänner på lunch får några år sedan när de var på semesterbesök i Stockholm. Men ett språkligt missförstånd, såklart danskarnas eget fel med sitt oartikulerade tungomål, gjorde att de kom en dag för tidigt.

Jag hade redan införskaffat alla ingredienser till den tomatsoppa med en touch av apelsin och ingefära som jag planerat bjuda på. Men bageribrödet hade jag såklart väntat med att inhandla för att det skulle avnjutas så färskt som det bara kunde.

Danskarna steg på, vilket som sagt gick bra även om det var fel dag, och jag började med soppan, men erkände mig samtidigt brödlös. Den ena dansken erbjöd sig att ordna detta och fick låna min Brompton bort till närmsta bageri. Inom tio minuter är han tillbaka med en fin och mycket god limpa med fruktinslag och allt.

Senare under middagen kunde han inte hålla sig utan att berätta att det visserligen var ett gott bröd, även med danska mått mätt, men att sextio kronor för en limpa var något alldeles främmande för honom. I Köpenhamn, där de bodde, var färskt och äkta bageribröd inget som förknippades med lyx, inte ens vardagslyx utan mer bara vanlig vardag.

Jag insåg att han hade rätt. I Stockholm hade färskt bröd från lokalt bageri, på nåt sätt, blivit till en lyxprodukt man unnade sig vid speciella tillfällen. I Köpenhamn, berättade danskarna, med deras så mycket mer blygsamma priser, var det en dagligvara, och innebar inte mer flärd än att ha ett paket mjölk ståendes på frukostbordet.

Det enda som visade sig ha ändrat sig, för egen del, var att jag bytt ut plastpåsbröd mot färskbröd vid festliga tillfällen eller på helger. På veckodagarna var jag lik förbannat fast i den förhatliga plastpåsbröd-kulturens fasta grepp.

Och så har det sett ut tills nu ungefär. Appen Karma har lett till en radikal och omvälvande förändring. En räddning. En så efterlängtad revansch på alla falsk-bröd-producenter som envisats med att hålla fast i plast, år efter år.

Jag har nämligen sen ett bra tag tillbaka haft råd att unna mig och min familj: surdegslimpor med valnötter, danskt rågbröd, franska baguetter, nåt enstaka bakverk, lyxiga smoothies och en del andra läckerheter. En och annan falafel-sallad och vegetarisk gryta har det också blivit.

Man strövar omkring och så kommer det ett pling i luren. Jag gillar vanligtvis inte när mobilen gör ljud och tillåter väldigt sällan notiser i mina appar, men Karma utgör ett välavvägt undantag. Man kikar och ser att man till exempel har 30 meter till Thelins bageri där man kan få en härlig valnötslimpa (surdeg, alltid surdeg) för mindre än halva priset!

Ett knapptryckbort, eller snarare en lätt touch, för att betala med Apple pay, och den är min. Såna där fina grejor som man bara unnade sig till fest har plötsligt blivit vardag.

Jag tar en VOI scooter hemåt med mitt fina kap, men precis när jag ska parkera scootern i närheten av Odenplan plingar telefonen till igen. Nu upplyser den mig om att det visst finns Pizza på Bröd & Salt, för knappt halva priset igen, och att det är den där stenugnsbakade med fyra ostar (av surdeg bakad såklart) och allt. Jag måste ha en sån också. Det går ju så fort. På bara en minut har jag lämnat sparkcykeln och är redan på väg ut, nöjd med pizzan, fint förpackad i påse av oblekt papper.

Oj vad lätt och roligt att vara lite mer miljövänlig genom “att rädda” mat som annars skulle slängas. Varför behövde man vänta så länge på den här fantastiska appen som gör det möjligt att lyxa upp sånt som mestadels är överproduktion. Bagaren eller kocken eller vem det nu handlar om, har gjort fler produkter än vad som kommer att gå åt. Läget bedöms oftast några timmar innan stängning. Och det verkar till användarnas glädje produceras överflöd mycket ofta.

Det erbjuder oss som använder Karma att med lätta steg trippa in både här och där och rädda ännu fler läckerheter. Stan är som ett enda stort härligt smörgåsbord vissa tidpunkter på dagen. Det känns bra att köpa genom Karma för hur mycket som slängs vill man ju inte ens tänka på. Att det nu finns ett sätt att göra upp med detta omiljövänliga resursslöseri är helt underbart.

Det klagas mycket på skärm, på smartphonekulturen, att den är anledningen till att barn inte leker ute och läser riktiga böcker längre. Det tjatas på vuxna som inte leker med sina barn för att de föredrar att kolla på sina mobiler istället. Och på att skärmar även bär skulden till ungdomars ökade problem med psykisk ohälsa. Och det ligger säkert mycket i allt detta. Men man måste också ibland uppmärksamma fördelarna. Utan smarta telefoner och den hypereffektiva kommunikation den erbjuder oss så skulle till exempel inte en sån här briljant app-idé som Karma vara möjlig.

/DS

 

Blinkee – elmoppen som funkar ungefär som VOI finns nu i Sthlm

Blinkee är här. Visste att den polska scooteruthyrnings-tjänsten skulle få premiär i Stockholm nån gång under våren och har hållt ögonen öppna. Och så igår under en promenad får vi plötsligt syn på en i närheten av Kulturhuset. Äntligen! Det är ju riktigt roligt med alla de här app-idéerna som dyker upp den ena efter den andra och konkurrerar om hur man väljer att ta sig från A till B.

Blinkee är en elmoppe som funkar nästan exakt som elsparkcyklarna: VOI, LIME, GLYDE och TIER (kan ha tillkommit nån? Läs tidigare inlägg HÄR). Man hittar den via gps-funktion och hyr den superenkelt med app i mobilen, som är mer regel än undantag nuförtiden. Det verkar stå ett fyrtiotal utspritt i stan just nu, de är med andra ord inte jättemånga än.

Emma på en Blinkee

I bagageutrymmet längst bak, som öppnas med en grön knapp vid sidan av gashandtaget,  finns två hjälmar. Där ska också finnas två hygienmössor att ha under hjälmen men det saknades på den vi använde.

Man får utförliga instruktioner i appen och det tar inte många minuter innan man är iväg. Det är också möjligt att boka en Blinkee i max 15 minuter utan att behöva vara i närheten av den. Bra grej som jag saknat på elsparkcyklarna, som ibland snöpligt blivit tagna när man kommit fram, efter att man tagit sikte på en genom appen.

Mopparna känns stabila och av hög kvalité. Det är iallafall mitt första intryck. Denna provtur sträcker sig från Brunkebergstorg till Norrtull. Det är lite drygt 3 kilometer. Priset är 3,90 per minut. Hela resan tar ungefär 17 minuter. Jag gjorde ett oklokt vägval och fick vända och så hade jag lite oflyt med trafikljusen, vilket drygade ut restiden . 62 kronor kostade det hela. Det känns rätt saftigt. Men det är ju klart billigare än att till exempel ta taxi motsvarande sträcka.

För att kunna komma in Blinkees hyrsystem måste man scanna sitt körkort. Det fick mig att tro att det var Klass 1 moppar (45 km/h) det handlade om eftersom de kräver B-körkort eller åtminstone mopedkörkort. Det är det tyvärr inte. Jag fick upp den i 27 km/h som mest och avsaknaden av registreringsskylt skvallrar om att det rör sig om en Klass 2 moped med en hastighetsbegränsning på 25 km/h.

Det känns som en besvikelse. Om det inte går fortare varför ska man hyra en mycket dyrare moped istället för en elsparkcykel (ynka 5 km/h är skillnaden) funderar jag på. Kanske just om man är två isåfall och vill sitta på samma fordon.

Hade det varit en snabbare moppe skulle den lämpa sig för längre turer och  kännas mer som komplettering av den uppsjö hyra-med-smartphone-fordon som finns idag. Jag hoppas på en uppgradering till 1 klass-scooters (som tyvärr inte känns så sannolik) om konceptet ska bli riktigt tilltalande för mig.

/DS

Håller ägandet av ett eget fordon på att spela ut sin roll i större städer?

Om jag till exempel går från mitt hem mot Odenplan, en ungefär 7 minuter lång promenad, erbjuds jag en uppsjö av olika transportsätt som enkelt låses upp med min lur.

Inom mindre än en halv minut kan jag till exempel susa iväg på en el-sparkcykel. Det finns vansinnigt många att välja på. Vad jag vet är det nu fyra företag som erbjuder det smartphonebaserade uthyrningkonceptet (i den ordning de etablerades i Sthlm): svenska VOI, amerikanske Lime, tyska Tier och Glyde (vet ej ursprung i nuläget).

Prisexempel för användning i 10 min mellan konkurrenterna.

Glyde: 5kr + 10 x 1,8/minut=23 kr
Voi: 10kr + 10 x 1,5/minut= 25 kr
Tier: 10kr + 10 x 1,5/minut = 25 kr
Lime: 10kr + 10 x 3/minut = 40 kr

Lime särskiljer sig, som du kan se, som det med marginal dyrare alternativet. De använder en mer påkostad sparkcykelmodell av högre kvalité vilket kan vara en del av förklaringen. 

Många har upptäckt, allt från fjuniga pubertetsynglingar till åldersstigna pensionärer, att det går utmärkt att ta sig fram kortare sträckor med elsparkcykel.

Vill jag ha en cykel istället finns EU-bike som budget-alternativ, en femma för en halvtimme, där man gör hela jobbet (trögtrampade som attan) själv helt oelektrifierat.

Senare i år hoppas Stockholm stad vara färdiga med upphandlingen av deras eget nya cykeluthyrningssystem, nu när Stockholm City bikes (bild t. v.) är blott ett minne. Staden är fast besluten att haka på trenden med elcyklar (hur ska elen räcka till allt och alla?!) och ser gärna en aktör som även kan erbjuda lådcyklar i sina stall. “Det ska vara minst 3 000 stycken. Det nya lånecykelsystemet ska även vara året om och finnas runt om i hela staden, i alla stadsdelar.” kan man läsa i Stockholm Direkt.

Det här med att få med sig barn på några fler alternativ (än Aimos bilar) är ju bara en så himla begåvad idé. Så hyr-lådcykel vore ju inte ovälkommet precis. I dag använder många, mig själv inkluderad, sparkcyklarna för att även kunna få med sig ett barn (halvOtillåtet) på turen. Kul men inte optimalt, lådcyklar skulle vara så mycket bättre.

Behöver jag en bil. Kanske för att ta hem något halvstort från Ikea, så ser jag i telefonen att Aimo, som fungerar nästan precis som elsparkcykelkonceptet men erbjuder istället mellanstora elbilar (Renault Zoe),  har fyra fordon lediga inom ungefär två minuters promenad. Bilarna har en maxräckvidd på 30 mil och jag kan se i appen att samtliga alternativ har tillräckliga batterinivåer för att ta mig mellan 10-15 mil. Aimos prissättning är något komplicerad. De använder ett flexibelt system som anpassas efter behov:

6 kr/minut
Första timmen 150 kr
Från andra timmen 200 kr
Per dag 990 kr
Pris/km (över 300 km/resa) 3 kr

Kanske behöver jag nåt mellanting. Något som snabbt kan ta mig en bit utanför stadskärnan som inte nödvändigtvis behöver vara en bil. Då finns (snart, nån gång i vår) polska Blinkee som tror stenhårt på elmopeder, som vanligt med samma tillgänglighetsgrad via mobilen som elsparkcyklarna. I nuläget finns ingen Blinkee till mig, men appen är klar och det är bara en tidsfråga innan det dyker upp hur många moppar som helst att välja och vraka emellan. Vad jag kan förstå så ska företaget även hyra ut elcyklar. Kostnaden är kort och gott ca 3 kr per minut enligt deras prisuppgifter på hemsidan.

 

Och det här med att så otroligt många transportalternativ finns att tillgå, utan att själv behöva äga, är något helt nytt. Man behöver bara backa till förra sommaren då läget såg helt annorlunda ut. En utveckling har tagit fart, helt av sig självt, med potential att för många ifrågasätta sitt eget ägande av allt från cyklar, bilar och andra typer av fortskaffningsalternativ (och för den delen många andra ting genom andra liknande utlåningstjänster). Allt ska gå på el (med undantag för EU-bike) det är tidens melodi och gäller för alla aktörer. Detta kan påskynda dödförklarandet av det fossildrivna fordonet i medelstora och större städer.

Det här med att inte äga sitt fordon är egentligen en befriande tanke. Jag behöver inte vara rädd för att det ska bli stulet, att det ska hända något med min dyra nya fina och det blir knappast, enligt delningsekonomins kultur, ståendes oanvänt under längre period. Bilar står i regel parkerade 95% av tiden. Tänk så mycket plats som skulle kunna frigöras för trevligare ändamål om inte så förbaskat många skulle behöva känna att: “Jag måste ha min egna! Den ska vara min, min och bara min.”

Men för att nyansera en aning så här i slutet av inlägget. De som använder sitt fordon dagligen, och verkligen behöver det, kommer säkert fortsätta att se ägandet av det som enda alternativet ett bra tag till. Om jag bara går till mig själv så svider tanken (inte så lite heller) på att mina vackra cyklar inte just skulle få fortsätta att vara mina. Men delningsekonomins framfart ger mig kanske anledning till att reducera antalet.

/DS

VOI VS LIME

Elsparkcyklarna, som man i en handvändning kan hyra med mobilen, har tagit över stan. Svenska VOI var först ut men i den andra ringhörnan finns numer hårt motstånd i form av amerikanska  Lime. 

Sparkcyklarna verkar irritera alla politiker i stan utom trafikborgarråd Daniel Helldén (MP). Man kan ju lämna och plocka upp dem lite var som helst och själva “ostrukturen” i detta tilltalar användare, som inte behöver uppsöka nån speciell hyrstation (hittas genom GPS-funktion) och lämnas vart som helst, men ej beslutsfattare.

Även om det rent logiskt tänkt är svårt att förstå varför man skulle föredra ett fordon med en hastighetsgräns på max 20 km/h och med kaloriförbränning 0, framför cykel (eller elcykel), så har jag bestämt mig för att gilla konceptet.

Varför? Det är rätt kul och har potential att minska bilåkandet i city.

Funktion finns också – åtminstone för en del. Min tjej Emma är cellist. Cellon är ett stort instrument som bäres på ryggen i ett cellofodral (med ryggsäcksfunktion). Ovanligtvis så finns ej (förutom vissa lådcyklar) någon cykel som inbjuder till harmoni för ändamålet. Och i denna specifika kategori (människor-med-stora-instrument-på-ryggen-kategorin) så är en elsparkcykel faktiskt att föredra. Cellon blir förskonad från diverse istötningar i pakethållare samt störande sadel-ihakningar, vilket kan vara smått irriterande.

Hon har med andra ord haft nytta av elsparkcyklarna när hon farit fram emellan gigen, hemmet och gigen igen innanför stadskärnans gränser.

Tyvärr har VOI, för oss båda, ofta krånglat vid själva upplåsandet. Appen säger till exempel att man ska stå närmre VOI:en men det hjälper sällan och det är tydligt att det finns en del tekniska hang ups att ta tag i. En annan baksida är att scootrarna tas ibland in ganska tidigt på kvällen, för laddning.

Appen och de elsparkcyklar Lime erbjuder har hittills funkat bättre. Och  Limes tillgänglighetstider överglänser VOIs med råge. Tyvärr kostar de dubbelt så mycket att använda. 3:-/min jämfört med VOIs 1,5:-/min. Båda kostar en tia att låsa upp varje gång.

Jag stödjer hellre en svensk uppstickare än en amerikansk Goliat men vill så klart att det ska funka så sömlöst som möjligt också. Man måste kunna lita på att fordonen ska fungerar om de ska fylla ett hålrum i vardagen. Annas reduceras det hela till en halvt meningslös lek och bus-grej. Och jag gissar och hoppas att folket bakom har större ambitioner än så.

Är inte helt säker men vad jag kan förstå, efter en del goglande, heter modellen bakom VOI: Ninebot by Segway ES2 och kan köpas för åtta tusen på till exempel Elgiganten.

Konkurrenten använder sig av Lime-S Generation 3 som är framtagen för att tåla viss ovarsamhet och lär ha en räckvidd på nästan fem mil. Den känns också mer påkostad och stabil än de modeller VOI använder sig av.

Jag hoppas, tvärtemot många politiker, att elsparkcyklarna blir mer pålitliga och är här för att stanna. Bland annat för att sänka tröskeln till hållbart resande även för de smått lata, de med instrument på ryggen och inte minst de med överaktiva svettkörtlar.

VOI VS LIME 0-1.

/DS

 

 

 

Jag har testat VOi #elsparkcykel


Elsparkcyklar som står utspridda lite här och där, i huvudsak innanför Stockholms tullar, som man på några sekunder hyr med mobilen. Detta ska dagens inlägg handla om. Jag kunde inte låta bli att testa. Det är ju redan ganska populärt och man ser inte sällan folk, gammal som ung, elsparkcykla sig fram genom stan.

Man börjar (såklart) med att ladda ner en app, sen registrerar man kreditkort och mejl och så är det bara att söka upp närmsta scooter (företaget verkar vilja benämna dem så), via gps, – och köra iväg.

Det började inte bra. Bor i norra delen av stan och fick gå ungefär en och en halv kilometer för att hitta en med tillräcklig batteristyrka (batterinivå syns på var och en i appen). Men det fanns snopet nog ingen sparkcykel där det enligt appen skulle finnas en. Mejlade kundservice, berättade om problemet och fick svar på ungefär 5 sekunder och en förklaring på att den kan ha blivit intagen på innergård av nån kriminell. Så jag fick springa hem och lägga mig istället.

Gas till höger, broms till vänster, streckkod för registrering – rätt lätt.

Nästa dag fick jag tag i en med 66% batteri och jag använde den för att förflytta mig mellan Odenplan och Norrtull där jag bor. Det kostar 10:- varje gång man läser in streckkoden för att låsa upp en och därefter 1,50:- per minut. Inte jättebilligt men rätt rimligt.

Att få tillgång till ett elektriskt fordon sådär enkelt och kunna ta sig runt i 20 km/h utan att lyfta ett finger är ganska festligt. Många tunga investerare stöttar det här svenska företaget och verkar tro stenhårt på konceptet som kommer att etablera sig i flera europeiska storstäder inom kort.

Man lär även kunna bli en “laddar-person”. Alltså en sån som underhåller maskinerna och tar hem dem för att ladda dem vid behov. Det behövs verkligen med tanke på att många fordon står med urladdade batterier, speciellt framåt kvällskvisten. Kanske man med lådcykel till exempel kan åka och samla ihop ett gäng för el-påfyllning. Det här ska man självklart få betalat för.

Men det är svårt att inte tänka: Vad är det för fel med att cykla (eller elcykla om man har en)? Är folk så himla lata?

Till exempel elcykelns fördelar gentemot en elsparkcykel är räckvidd, motion och bara det väger ganska tungt. Elcykelns hybridtanke, muskelkraft och elkraft är rätt svårslagen.

Men det är nåt med VOIs idé som känns lite roligt och väldigt lätt-tillgängligt, ett pojkleksaksbegär, det kan jag kosta på mig att erkänna. Och ibland kanske jag faller för frestelsen, annat kan jag inte lova.

En av svagheterna är att om man behöver en scooter även till kompisen så är det sällan det finns två på samma ställe. Och om man behöver ta en för pendling till jobbet ett exakt klockslag så kan man vad jag förstått inte boka en, utan måste chansa på att man får tag i en. Kanske en framtidsfunktion?

En kompis skjutsade sina två barn till skolan på en som såklart inte är tillåtet, men ganska yteffektivt får man säga. Och min tjej som har svårt att cykla med sin cello på ryggen kan ta sig fram på en scooter med sin gig-bag (det funkar om man står). Så kanske fyller VOI ett behov och är här för att stanna. De kan även få draghjälp av Uber som sägs vara intresserade av ett samarbete. 

/DS