Det är nu hela 25 år sedan jag flyttade från Vetlanda. Eller rättare sagt flyttade från det lilla industrisamhället Ekenässjön strax norr om Vetlanda.
Eftersom få utbölingar vet var Ekenässjön ligger svarar jag ofta, för enkelhetens skull, att jag kommer från Vetlanda när någon frågar. Åtminstone om personen inte råkar vara väldigt smålandsbevandrad. I Vetlanda gick jag på både högstadiet och gymnasiet.
När skolan var slut kunde man ”dra på stan” och till exempel fika på Cecil, käka pizza på någon av alla pizzerior eller spela Nintendo på Expert, innan man tog bussen tillbaka hem mot Ekenässjön.
Den klart största synbara förändringen, sedan jag bodde i trakterna, är att det byggts ett helt nytt centrum. Eller som kommunen valt att kalla det: ”Nydala – Höglandets största handelsområde”. Det ligger några kilometer norr om den gamla stadskärnan. Man kan alltså säga att det numera finns två centrum i Vetlanda. Ett äldre och ett modernt.
Det behöver ju inte vara något fel med att bygga nya stadsdelar. Det känns tvärtom som en enorm möjlighet att skapa något nytt, en mysig plats där olika människor kan och vill spendera tid.
Hur väl har det tagits vara på dessa möjligheter i Vetlandas nya centrum?
Jag bestämmer mig för att, från mitt föräldrarhem i Ekenässjön där jag befinner mig några dar för att hälsa på mor och far, cykla in och ta mig en närmare titt och dela med mig av mina betraktelser.
Pappas Skeppshult är ganska trögtrampad men det gör mig ingenting. Det är bara 7 kilometer flat terräng via cykelleden att trampa. Det var längesedan jag cyklade under en så knallblå himmel. Fortfarande finns fläckvis en del is och snö på cykelvägen men det mesta har smält bort. Har cyklat sträckan så många gånger förut. Särskilt i glappet mellan moppe och bil, under min tonårstid, på väg till Njudungsgymnasiet. Vet fortfarande precis vad som döljer sig efter var och varannan krök.
Efter ungefär femton minuters trampande i solen vars strålar gett mitt vinterbleka nylle en välbehövlig omgång, skymtar jag mitt mål.
Riksväg 47 skär igenom nya stans två delar, den östra och den västra. Störst butiksutbud finns på den östra sidan. På västra sidan tornar Biltemaskylten upp sig, i närheten ligger en MAX snabbmatsrestaurang och byggvarukedjan Byggmax. Det finns också köpmöjligheter söder om den östra och västra delen i form av Rusta och ÖoB (priset är skillnaden, du vet… ).
Det som är gemensamt för den östra, västra och södra delen, vid en första anblick, är att byggnaderna påminner en del om någon av Ekenässjöns alla industrier. Alla butiksbyggnader ser i form och färg ungefär likadana ut. Nya stan har sedan den första butiken etablerade sig 2005 växt ut till den plats i kommunen där det övervägande konsumtionsflödet pågår.
Jag bestämmer mig för att först och främst ta mig en närmare titt på den östra sidan. En öde och enorm asfaltsplan möter mig efter att jag svängt av från cykelvägen. Vårsolen försöker tvätta bort asfaltens gråhet med sina starka strålar, gör sitt bästa för att få den att se så inbjudande ut som bara är möjligt för en öde och enorm asfaltsplan. Det går så där för vårsolen.
Nästan inga bilar står parkerade här eftersom få affärer ännu öppnat för dagen. Jag blickar ut över det uppradade butiksutbudet: Växtkraft, Granngården, Hjem & Fix, Jysk, Lekia, Elgiganten, Intersport med mera.
I gamla centrum finns trottoarer längs med butiksutbudet att strosa på, tydligt särskilda från bilvägen. I nya stan finns inga nivåskillnader mellan bilister och flanörer. Har man varit på Intersport och ska vidare till Rusta känns det som att tanken är att man ska ta bilen dit, trots att sträckan bara tar tre minuter att gå. Jag har aldrig varit i USA, men jag har hört att i många städer där kan man inte ”gå på stan”. För det finns helt enkelt ingen yta att gå på. Trots att man till exempel bara ska ta sig från snabbmatstället till klädaffären som bara ligger några minuters promenad därifrån, tar man bilen dit. Det är så stadsmiljön är designad, med minimalt eller inget utrymme för gående eller cyklister. Det verkar som att en del av den amerikanska bilstadsmodellen lyckats med bedriften att hitta hela vägen fram till min lilla avlägsna uppväxtort belägen i Smålands inland, omgiven av djupa skogar.
Till skillnad från butikerna i Vetlandas äldre stadskärna finns här inga skyltfönster. Även supersoliga dagar som idag, når inget ljus in till kunder och anställda förutom kanske en gnutta via entréerna. Kortsidan som vetter åt motsatt håll och de båda långsidorna och är helt tillslutna. Jag kommer på att många av industrierna i Ekenässjön har flera fönster och faktiskt också varierande färger och former – så den tidigare jämförelsen ter sig nu ganska onyanserad. Så jag tar tillbaka den.
I gamla centrum finns ett torg. Varje tisdag pågår det torghandel där. Någon torghandel i nya stan känns avlägsen. Rent praktiskt skulle man kunna avgränsa en del av parkeringsfältet för en tillfällig marknadsplats. Men idén känns verklighetsfrånvänd, orealistisk och motbjudande. Så låt oss släppa taget om den och gå vidare.
I gamla centrum finns en fontän och den intilliggande skulpturen ”Djur och människor” (1956) skapad av K.E. Lindberg. Ett konstverk som bär på sin egen historia som till exempel en guide skulle kunna berätta för några nyfikna turister. Om jag föreställer mig en guidad stadsvandring med fokus på den moderna delen av stan har jag svårt att föreställa mig vad guiden skulle välja att fokusera på. Skulle han försöka berätta något intressant om Elgigantens byggnad? Om arkitektens vilja, ambition och om detaljerna som gör just den skapelsen unik? Eller bär kanske någon av alla hundratals av parkeringsplatser på någon dold spännande historia värd att föras vidare? Vad vet jag, annat än att jag skulle känna en hel del empati för den guiden.
I gamla centrum finns relativt många cykelparkeringsplatser. I nya stan finns inte en enda (med undantag för Biltema, 4 cykelställ). Kanske är man som cyklist inte så intressant som kund med sin, jämfört med bil, bleka kapacitet att få med sig prylar hem.
Hade inte tänkt det men kan inte låta bli att ta en runda till gamla centrum också. Är ju här så sällan så lika bra att passa på. Så jag trampar vidare söderut, passerar Hydro arena, Hasses gatukök, Kvarndammen och Kyrkan innan jag når fram till gamla centrum. Jag behöver inte cykla länge på Storgatan innan jag ser att många butikslokaler gapar tomma. Först en, sen några meter bort en till och ytterligare en butik bredvid, som att den förgående dragit med sig sin granne i fallet.
Att infrastrukturen faktiskt uppmuntrar till att gå eller cykla mellan butikerna har varit en klen tröst för de som gett upp eller tvingats flytta sin verksamhet till mer lukrativa breddgrader.
Efter en nostalgisk stund i min gamla stadskärna har det blivit dags att börja trampa tillbaka mot Ekenässjön igen. Jag har inte fått i mig mitt morgonkaffe, så på tillbakavägen stannar jag till vid Biltema. Där kan man, förutom övrigt utbud, både fika och äta korv. Jag går in, beställer en kaffe. Den kostar fem kronor. Vill man ha en kokt korv med bröd kostar den också fem kronor. Det vill inte jag.
”Ska du ha en bulle också? den ingår i kaffepriset” frågar tjejen bakom disken.
Jag tackar ja till bullen. Fyller min kopp. I caféavdelningen har några seniorer slagit sig ner för att äta frukost. Mer specifikt består fruktosten av kokt korv med bröd för fem kronor. Jag tar en sipp av mitt biltemakaffe och äter en bit av bullen. Det smakar precis så som jag förväntar mig att biltemakaffe och biltemabulle för fem kronor ska smaka. Sen fortsätter jag min cykeltur tillbaka mot Ekenässjön, fullt medveten om att Vetlanda är långt ifrån den enda småstaden i Sverige där det poppat upp helt nya centrum. Och alla ser nästan precis likadana ut som det jag just beskrivit.
/DS
