Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.

Med 0 cykelparkeringar är bilen king of f. everything I Vetlandas nya city

Det är nu hela 25 år sedan jag flyttade från Vetlanda. Eller rättare sagt flyttade från det lilla industrisamhället Ekenässjön strax norr om Vetlanda.

Eftersom få utbölingar vet var Ekenässjön ligger svarar jag ofta, för enkelhetens skull, att jag kommer från Vetlanda när någon frågar. Åtminstone om personen inte råkar vara väldigt smålandsbevandrad. I Vetlanda gick jag på både högstadiet och gymnasiet.
När skolan var slut kunde man ”dra på stan” och till exempel fika på Cecil, käka pizza på någon av alla pizzerior eller spela Nintendo på Expert, innan man tog bussen tillbaka hem mot Ekenässjön.

Den klart största synbara förändringen, sedan jag bodde i trakterna, är att det byggts ett helt nytt centrum. Eller som kommunen valt att kalla det: ”Nydala – Höglandets största handelsområde”. Det ligger några kilometer norr om den gamla stadskärnan. Man kan alltså säga att det numera finns två centrum i Vetlanda. Ett äldre och ett modernt.

Det behöver ju inte vara något fel med att bygga nya stadsdelar. Det känns tvärtom som en enorm möjlighet att skapa något nytt, en mysig plats där olika människor kan och vill spendera tid.

Hur väl har det tagits vara på dessa möjligheter i Vetlandas nya centrum?

Jag bestämmer mig för att, från mitt föräldrarhem i Ekenässjön där jag befinner mig några dar för att hälsa på mor och far, cykla in och ta mig en närmare titt och dela med mig av mina betraktelser.

Pappas Skeppshult är ganska trögtrampad men det gör mig ingenting. Det är bara 7 kilometer flat terräng via cykelleden att trampa. Det var längesedan jag cyklade under en så knallblå himmel. Fortfarande finns fläckvis en del is och snö på cykelvägen men det mesta har smält bort. Har cyklat sträckan så många gånger förut. Särskilt i glappet mellan moppe och bil, under min tonårstid, på väg till Njudungsgymnasiet. Vet fortfarande precis vad som döljer sig efter var och varannan krök.

Cykelvägen mellan Ekenässjön och Vetlanda

Efter ungefär femton minuters trampande i solen vars strålar gett mitt vinterbleka nylle en välbehövlig omgång, skymtar jag mitt mål.

Riksväg 47 skär igenom nya stans två delar, den östra och den västra. Störst butiksutbud finns på den östra sidan. På västra sidan tornar Biltemaskylten upp sig, i närheten ligger en MAX snabbmatsrestaurang och byggvarukedjan Byggmax. Det finns också köpmöjligheter söder om den östra och västra delen i form av Rusta och ÖoB (priset är skillnaden, du vet… ).

Det som är gemensamt för den östra, västra och södra delen, vid en första anblick, är att byggnaderna påminner en del om någon av Ekenässjöns alla industrier. Alla butiksbyggnader ser i form och färg ungefär likadana ut. Nya stan har sedan den första butiken etablerade sig 2005 växt ut till den plats i kommunen där det övervägande konsumtionsflödet pågår.

Jag bestämmer mig för att först och främst ta mig en närmare titt på den östra sidan. En öde och enorm asfaltsplan möter mig efter att jag svängt av från cykelvägen. Vårsolen försöker tvätta bort asfaltens gråhet med sina starka strålar, gör sitt bästa för att få den att se så inbjudande ut som bara är möjligt för en öde och enorm asfaltsplan. Det går så där för vårsolen.

Nästan inga bilar står parkerade här eftersom få affärer ännu öppnat för dagen. Jag blickar ut över det uppradade butiksutbudet: Växtkraft, Granngården, Hjem & Fix, Jysk, Lekia, Elgiganten, Intersport med mera.

Vetlandas nya centrum

I gamla centrum finns trottoarer längs med butiksutbudet att strosa på, tydligt särskilda från bilvägen. I nya stan finns inga nivåskillnader mellan bilister och flanörer. Har man varit på Intersport och ska vidare till Rusta känns det som att tanken är att man ska ta bilen dit, trots att sträckan bara tar tre minuter att gå. Jag har aldrig varit i USA, men jag har hört att i många städer där kan man inte ”gå på stan”. För det finns helt enkelt ingen yta att gå på. Trots att man till exempel bara ska ta sig från snabbmatstället till klädaffären som bara ligger några minuters promenad därifrån, tar man bilen dit. Det är så stadsmiljön är designad, med minimalt eller inget utrymme för gående eller cyklister. Det verkar som att en del av den amerikanska bilstadsmodellen lyckats med bedriften att hitta hela vägen fram till min lilla avlägsna uppväxtort belägen i Smålands inland, omgiven av djupa skogar.

Till skillnad från butikerna i Vetlandas äldre stadskärna finns här inga skyltfönster. Även supersoliga dagar som idag, når inget ljus in till kunder och anställda förutom kanske en gnutta via entréerna. Kortsidan som vetter åt motsatt håll och de båda långsidorna och är helt tillslutna. Jag kommer på att många av industrierna i Ekenässjön har flera fönster och faktiskt också varierande färger och former – så den tidigare jämförelsen ter sig nu ganska onyanserad. Så jag tar tillbaka den.

I gamla centrum finns ett torg. Varje tisdag pågår det torghandel där. Någon torghandel i nya stan känns avlägsen. Rent praktiskt skulle man kunna avgränsa en del av parkeringsfältet för en tillfällig marknadsplats. Men idén känns verklighetsfrånvänd, orealistisk och motbjudande. Så låt oss släppa taget om den och gå vidare.

Djur och människor K.E. Lindberg

I gamla centrum finns en fontän och den intilliggande skulpturen ”Djur och människor” (1956) skapad av K.E. Lindberg. Ett konstverk som bär på sin egen historia som till exempel en guide skulle kunna berätta för några nyfikna turister. Om jag föreställer mig en guidad stadsvandring med fokus på den moderna delen av stan har jag svårt att föreställa mig vad guiden skulle välja att fokusera på. Skulle han försöka berätta något intressant om Elgigantens byggnad? Om arkitektens vilja, ambition och om detaljerna som gör just den skapelsen unik? Eller bär kanske någon av alla hundratals av parkeringsplatser på någon dold spännande historia värd att föras vidare? Vad vet jag, annat än att jag skulle känna en hel del empati för den guiden.

I gamla centrum finns relativt många cykelparkeringsplatser. I nya stan finns inte en enda (med undantag för Biltema, 4 cykelställ). Kanske är man som cyklist inte så intressant som kund med sin, jämfört med bil, bleka kapacitet att få med sig prylar hem.

Hade inte tänkt det men kan inte låta bli att ta en runda till gamla centrum också. Är ju här så sällan så lika bra att passa på. Så jag trampar vidare söderut, passerar Hydro arena, Hasses gatukök, Kvarndammen och Kyrkan innan jag når fram till gamla centrum. Jag behöver inte cykla länge på Storgatan innan jag ser att många butikslokaler gapar tomma. Först en, sen några meter bort en till och ytterligare en butik bredvid, som att den förgående dragit med sig sin granne i fallet.

Tomma butikslokaler – en vanlig syn i Vetlanda

Att infrastrukturen faktiskt uppmuntrar till att gå eller cykla mellan butikerna har varit en klen tröst för de som gett upp eller tvingats flytta sin verksamhet till mer lukrativa breddgrader.

Efter en nostalgisk stund i min gamla stadskärna har det blivit dags att börja trampa tillbaka mot Ekenässjön igen. Jag har inte fått i mig mitt morgonkaffe, så på tillbakavägen stannar jag till vid Biltema. Där kan man, förutom övrigt utbud, både fika och äta korv. Jag går in, beställer en kaffe. Den kostar fem kronor. Vill man ha en kokt korv med bröd kostar den också fem kronor. Det vill inte jag.

”Ska du ha en bulle också? den ingår i kaffepriset” frågar tjejen bakom disken.

Jag tackar ja till bullen. Fyller min kopp. I caféavdelningen har några seniorer slagit sig ner för att äta frukost. Mer specifikt består fruktosten av kokt korv med bröd för fem kronor. Jag tar en sipp av mitt biltemakaffe och äter en bit av bullen. Det smakar precis så som jag förväntar mig att biltemakaffe och biltemabulle för fem kronor ska smaka. Sen fortsätter jag min cykeltur tillbaka mot Ekenässjön, fullt medveten om att Vetlanda är långt ifrån den enda småstaden i Sverige där det poppat upp helt nya centrum. Och alla ser nästan precis likadana ut som det jag just beskrivit.

/DS


Lyckad nypremiär i Sunne efter att ha hamnat mitt i EPA-land

Min nya och mer musikaliska version av ”Konsten att leva utan bil” kräver mer utrustning. Det mest skrymmande i form av en akustisk gitarr. Men även några stativ och lite annat. Ju mer man packat med sig när man vikt ut och vikt av mot nya äventyr med en Brompton, ju mindre ser cykeln ut. Man upplever sakers storlek i relation till varandra. Kanske en aning udda syn för vissa oinvigda. Men det är nog bara en övergångsfas.

Riggad för gig utan bil

Faktum är att gitarren i gigbagen på ryggen nästan är större än fordonet jag färdas på.

Motsatsen till en Brompton är EPA-traktor. Och plötsligt var det fullt av dem i Sunne centrum på fredagkvällen. Komiskt att just en EPA-traktor numer utgör en del av innehållet i min StandUpföresläning. Man har ju sina erfarenheter från småstadskulturen eftersom jag själv råkar vara uppväxt i lilla Vetlanda. En av EPA-traktorerna i Sunne märkte ut sig lite mer än andra.

Motsatsen till Brompton?

Jag lämnade John Diarre och Sunne Centrum bakom mig ganska så omgående. Hade sju kilometer att cykla till Hotellet. Trots rätt tung packning var det hyfsat njutbart. Kanske 3 av 5.

Närmar mig sov och gigplats – Hotell Frykenstrand

Föreställningen gick strålande. Min idé har varit att göra den mer humoristisk än tidigare. Att döma av publikens reaktioner lyckades detta.

Senare i april är det nytt gig på samma ställe och sen ytterligare två inbokade i maj.

Längesen det var så kul att uppträda.

/DS

Det skulle bli rätt dålig stämning om jag kom till giget med bil

På fredag ska jag till Sunne för att göra min långkörare ”Konsten att leva utan bil”. Min standupföreställning har legat nere under pandemin men nu har den börjat boka på igen. Den har uppdaterats en del sen senaste framförandet våren 2020. Bättre, roligare och mer musikalisk – så är så sugen på att möta publiken igen.

En oskriven och inte så lite självklar regel är att jag aldrig tar mig till gigen med bil. Det skulle ju bli himla märkligt och risk för rätt dålig stämning. Och så skulle det bli svårt för mig att se mig själv i spegeln efteråt. Men det bästa är att jag inte avstår en frestelse. Vikcykeln kombinerat med framförallt tåg har hittills löst alla situationer, inte som nödvändigt ont utan som ett njutbart sätt att ta sig runt. Det ideala är om platsen för giget ligger en bit bortom tågstationen, så cykeln kommer till sin rätt. Mitt multimodala budskap blir tydligare och jag blir gladare.

Och det bästa av allt, på fredag kommer jag få avnjuta den multimodala resekonstarten när den är som bäst. Platsen för framförandet är Hotell Frykenstrand, beläget 7 km utanför Sunne centrum.

Varför ”som bäst”? Jo för att enligt arrangören går det ingen (eller knappt ingen) kollektivtrafik dit. Den multimodala resekonstarten (försöker etablera begreppet som du märker) blir därför i det stora hela en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna ta sig dit utan bil.

Underbart upplägg från början till slut.

Min nya 2.0 version av Konsten att leva utan bil kräver en gitarr och lite mer utrustning än den förra. Det kan komma att bli en mindre utmaning. Men med en gigbag på ryggen, min större väska (touring) som fästes under styret på min Brompton, så har jag stora förhoppningar om att det går att lösa.

Fortsättning följer…

/DS

Att för mig äga begagnad bil i 3 år, över 8 lax/mån – gör din egen bilkostnadskalkyl

För snart tio år sedan gav jag mig på en rejäl utmaning. Att ta reda på hur mycket det skulle kosta för mig att äga bil. Ganska komplicerat eftersom det finns mycket att ta hänsyn till. Men tveklöst så handlar det om en av de absoluta största utgifterna för svensken. För många överstiger den del av lönen de lägger på bilen till och med kostnaden för boendet. Historiskt så har värdet på bostäder oftast gett stora avkastningar med tiden. Värdet på bilen sjunker som en sten i samma stund man gett den leende bilförsäljaren sitt handslag. Så frågan är om inte bilen, för många, tar hem förstaplatsen i livets utgiftstopp ändå. 

Nu finns, till skillnad för tidpunkten för min gamla uträkning (här), bra verktyg på webben som förenklar det hela. Tacksam för det eftersom det var ett rätt svettigt jobb jag la ner sist. I det här inlägget blir det bara en enklare form av överslagsräkning, utifrån en specifik modell, som jag tänkte dela med mig av.

Vill uppmuntra till att göra din egen uträkning, och pinna in det som gäller för dig, genom att använda dig av M Sveriges bilkostnadskalkyl (den tjänst jag själv använt).

Kostnaden kommer variera rejält beroende på: var du bor, vilken bil du har, hur du kör, hur gammal du är, hur mycket du kör, hur ofta du felparkerar och en del annat. 

Att få fram en genomsnittsutgift för svenska bilägare är därför ganska ointressant eftersom spännvidden är så mäkta bred. Mer eggande är att använda sig själv som exempel i uträkningen och ta det därifrån.

Nu till verket. 

I förra uträkningen hade jag en sämre inkomst än idag. Nöjde mig med att köpa en 5 år gammal Honda. Idag tjänar jag lite mer så kommer unna mig något lite fräschare. Fyrhjulsdrift är viktigt för jag vill kunna ha möjlighet att sätta i och dra upp min feta motorbåt med dubbla utombordare (2 x 150 hk) som jag ska skaffa inom kort (leker vi). Siktar på att äga bilen i 3 år, vilket är viktigt att ha koll på för att uträkningen ska funka.

Jag spanar in en Volkswagen T-Roc 2.0 Style4Motion autohero.com

Oj, oj, oj den blir perfekt. Det skulle kännas mäktigt att brumma runt i en sån, tänker jag att jag tänker och bestämmer mig för att slå till.

Pris: 296 000 kr, 

Registrerad: 2019

Miltal: 59200

Växellåda automatisk

Fordonsklass: SUV

CO2-utsläpp 134 g/km

Blandad förbrukning är 6,7 l/100 km

Reg nummer: ARM23F

Skatt

Till att börja med är jag intresserad av hur mycket i årlig bilskatt jag ska pröjsa. Genom https://bilskatt.nu/ är det bara att slå in bilens reg-nummer så kommer beloppet upp.

5 619 SEK

Försäkring. och parkeringskostnader

För försäkring (738:-/mån Trygg Hansa) och parkering (som är dyrt i Sthlm) får jag betala ungefär 21600:-/år

Jag betalar hela bilen på en gång och tömmer bufferten

Jag gillar inte lån med dyra räntor, så jag bestämmer mig för att länsa min buffert och betala hela summan på en gång. Inte så kul men slipper kostnader för billån helt.

Jag slår in alltsammans i kalkylen, plus en del annat som antal mil per år, bränsleförbrukning, service och sånt som jag får uppskatta…

Och vips kommer svaret upp.

Rätt saftigt. Och då har jag som sagt sluppit undan räntor för banklån (tack vare att jag kunnat spara pengar genom alla år som bilfri). 8344:- i månaden är för övrigt mer än jag lägger i hyra för min rymliga tvåa i Vasastan.

Diagrammet visar att på tre år får man räkna med en värdeminskning på ungefär 120 000:- (enligt M Sveriges bilkostnadskalkyl)

Andra kostnader att ta hänsyn till

Men självklart tillkommer andra kostnader för till exempel tågresor när jag inte äger en bil. Och ett par gånger om året hyr jag faktiskt bil. Min uppskattning är att jag lägger ut ca: 12 000:- per år på detta. Till jobbet cyklar jag, milkostnaden för cykling är otroligt låg och jag bryr mig inte om att fördjupa mig i det just nu (kanske i ett annat inlägg).

Det finns massor av andra komplicerade aspekter att förhålla sig till. Bland annat kopplingen till ökad sjukfrånvaro om man inte får lika mycket rörelse på annat håll som cyklingen motsvarar. Förlorad ränta/avkastning för de pengar bilköpet sväljer och mycket annat.

Enkel sammanfattning. Det finns mycket att tjäna, i pengar och tid, att livsnjuta genom att avstå bilägandet!

Lycka till med uträkningen.

(Sedan inlägget skrevs har dieselpriset gått upp några kronor)

/DS

SJs nya X2000 – ett av världens minst moderna tåg

SJs sida:

”Tänk dig att du kliver ombord på ett helt nytt tåg. Du möts av en modern miljö med ny inredning, ljusa färger och en atmosfär som andas resande och förväntan. När du slår dig ner gör du det i en stol som har utvecklats för att du ska sitta bekvämt hela vägen. Du kan jobba, läsa, se en film eller bara drömma dig bort. Blir du hungrig går du till bistron och njuter av något gott. Och din tågresa blir mer driftsäker med hjälp av nya tekniska system.

Nya prisbelönta X 2000 är ett supermodernt, men återvunnet och återanvänt tåg. Ett tåg där det mest spektakulära är att vi har sparat mer än 5 000 ton rostfritt stål genom att återanvända hela skalet från det gamla tåget. Inte så dumt, eller hur? Första tåget är redan i trafik, de andra rullar ut allt eftersom.” sj.se

Ständigt cykelförbud råder

Oj vad vackert det låter. Men något viktigt saknas. Något fundamentalt har missats för att ett tåg ska accepteras gå under benämningen: ”supermodernt”. Inte ens ”modernt”, ”nästan modernt” eller ”pyttelite modernt” är begrepp som SJ bör använda i sin presentation av sina nya X2000. Man hade chansen att göra om och göra rätt, men tog den inte. Varför är en gåta. Ingen kan förklara. Att skryta om den där utmärkningen från Naturskyddsföreningen ”Bra miljöval” gör man brett och stort. Det gör, i sammanhanget, SJs tvärnej till att få lov att medtaga planetens mest sympatiska, klimatsmarta, nyttiga och anspråkslösa fordon ännu sorgligare. Ett hån mot folk som strävsamt försöker vardagspussla och planera för ett mer bilfritt liv. Och mot hållbarhetsturismen. Om jag vill cykla Siljan runt med min egen cykel så tycker SJ att jag ska ta bilen till min utfärdspunkt. Osmakligt. Perverst.

Lilla jag spände min nätta båge så hårt jag kunde, för att SJs mäktige skulle vakna ur sin slummer, när det begav sig. Den gick rakt itu och i småbitar. Men jag försökte iallafall.

Ur ett blogginlägg från fjärde februari 2014:

Jag:

Hej Är nyfiken på om SJs nypresenterade satsningar rörande omfattande renoveringar av SJ2000-tågen, öppnar upp för möjligheten att kunna ta med sin cykel på tågen. Kan du inte svara på detta, hänvisa mig gärna till nån som kan. Mvh David Sennerstrand

Efter tre mail till SJs kundtjänst fick jag till slut svar:

Svar

Tack för att du har kontaktat oss.

Tyvärr finns inga planer på det med i den nya renoveringsplanen. Du kan idag ta med din cykel ombord om den är nedmonterad och transporteras i en cykelväska. 

Med vänliga hälsningar SJ AB Jesper Axelsson

Nedmonterad kan du va själv Jesper.

När tåget ifråga kommit fram och jag till exempel har fem km kvar på resan, som jag så gärna så supermiljövänligt hade trampat, så ska jag behöva montera ihop och isär, hantera en as-stor cykelväska som pepp för att jag skippat bilen? Känns det som en rättvis lösning för oss som attraheras av den multimodala resekonstarten?

Jag ger mig dock inte vid det här laget och får tag i rätt person till slut, produkt och konceptansvarig Jakob Åhgren. Han svarar så här efter mängder av mejl från mitt håll.

Hej David,

Tack för ditt engagemang i frågan! Först vill jag klarlägga att man redan idag får ta med hopfällbara cyklar på alla SJs tåg. Denna möjlighet kommer även att finnas i framtiden.Utöver detta pågår tex ett projekt med låne-cykel i Uppsala.Beträffande frågan om upprustningen av våra SJ 2000 snabbtåg och huruvida det i framtiden kommer att vara möjligt att medta en vanlig cykel ombord på dessa tåg eller inte, så är detta ännu inte helt bestämt.

Processen med att bestämma hur utrymmet ombord skall disponeras och vilka förmågor som byggs in i ett snabbtåg är ett komplext arbete som innebär en avvägning mellan en stor mängd krav och faktorer. Som exempel kan nämnas att det skall skapas plats för vanliga sittplatser, rullstolar, bagage, plats för djur, barnvagnar et cetera, samtidigt som allting som byggs in ombord skall underlätta hög punktlighet, smidig ombordstigning och god framkomlighet ombord, samt följa standarder inom säkerhet, brandkrav, nödutrymning, arbetsmiljö etc.

Hur de upprustade SJ2000 tågen kommer att utformas kommer att presenteras allra tidigast under 2015, inte innan dess.

Med vänliga hälsningar Jakob Åhgren

Produkt & Konceptansvarig SJ Snabbtåg

Man behöver inte ha alla hästar hemma för att förstå vad Herr Åhgren menar med ”…man redan idag får ta med hopfällbara cyklar på alla SJs tåg. Denna möjlighet kommer även att finnas i framtiden”.

Undertexten går inte att missa ens om man försöker. Den får mig att associera till hur Mona Sahlin formulerade sig en gång rörande SD: Aldrig någonsin, någon gång, någonstans…

Särskilt när han (Jakob) resonerar vidare och försöker försvara sig med att planera tåg-utrymmen är ren raketforskning. Det är märkligt hur otroligt bra det går att planera in cykelutrymmen på nästan alla tåg i hela världen, utom just för SJ i Sverige. Rör det sig om nåt slags obrytbart hemligt kontrakt underskrivet på Bil Swedens högkvarter för längesedan?

Saknas en symbol

Den här lilla ordväxlingen (mellan mig och SJ) utspelade sig för flera år sedan. Nu vet vi att de nya tågen blev rejält försenade och att det är först nu de är redo. Utan utrymmen för cykel. Om jag uttrycker mig snällt handlar det om gravt besudlade (skrev jag besudlade?Ja.) tåg som rullar ut på Sveriges järnvägar.

Ska påminna om att året är 2022.

Vi är i framtiden.

SJ är nån helt annanstans.

/DS

Han utstrålar salighet i hela sitt väsen när han får syn på en traktor – varför?

Tänker skriva om nåt som jag tänkt på en hel del, i många år. Det är så svårt att förstå. Ett stort och komplicerat ämne som skulle behöva massor av forskning och mängder av studier av väldigt smarta människor för att ens bli lite klok på.

Vad jag vet finns inget brett vetenskapligt underlag. Det är en gåta för det är något så konstigt och så fascinerande på en och samma gång. Nu tar jag i men jag menar att det vilar en outforskad mystik över det hela. Kanske är det för svårbegripligt för att riktigt ta sig an helt enkelt.

Jag är ingen forskare och ingen supersmart väldigt akademisk människa men besitter en så kallad empirisk kompetens för att åtminstone gräva lite djupare.

Jag har varit där själv. Och jag har vänt.

Min nyfikenhet tog skruv igen när min dotter Bella visade mig ett foto på sitt 2 år gamla halvsyskon Jack Morris (på Bellas mammas sida, vi är separerade) ganska nyligen.

På bilden fullkomligt strålar Jack Morris av genuin förundran. En blick så ren och salig som om han just sett en kärlekens ängel och fyllts upp till toppen, av sin lilla kropp, med himmelsk eufori i överflöd.

”Vad är det han ser som får honom att känna så där”, frågar jag Bella.

”Han fick syn på en traktor”, svarar hon kort som att det vore den naturligaste saken i världen.

Känner du saligheten?

Och det är naturligt, för henne, eftersom Jack Morris alltid får den där religiösa blicken så fort han ser en traktor. Det spelar ingen roll hur mycket han än gråter, är arg, tjurig, hungrig eller har brummat ner sig, får han syn på en traktor förbyts alla känslor blixtsnabbt, hur jobbiga och starka de än må vara, till det där nu-är-jag-med-gud-uttrycket.

Vad är det med pojkar och fossildrivna fordon som får dom att reagera så där och i så unga år?

Och det är inte roligt, det är läskigt.

Vördnaden är, försiktigt uttryckt, helt vansinnigt sjukt oproportionerlig.

För vissa lugnar besattheten ner sig med åren. Men många män förändrar inte förhållningssättet till sånt som brummar, ryker och går på bensin under en hel livstid. Det tar sig bara andra uttryck med åren (Epa, SUV, Tipsextra…).

Och jag själv var värst av alla i min besatthet under min egen barn och ungdomstid.

När jag var fyra dreglade jag efter en 50cc knattecross, när jag var sju efter feta utombordare, i tioårsåldern efter gokarts och trimmade moppar. Och i fjortonårsåldern körde jag runt med morfars avställda SAAB i småländsk skogsterräng och vrålade, gasade och käkade medhavd bacon. Jag klev in i bilen som en mus och klev ut som en man. Genom den hittade jag min manlighet och min identitet. Det var vad jag tänkte, tyckte och trodde.

Jag har alltså varit där själv, men är det inte längre. Inte ett dugg.

Nu vill jag förstå.

Varför är vi män så tidigt i livet, så snabba att utan konkurrerande alternativ utse det fossildrivna fordonet som det som förbehållslöst ska glorifieras och upphöjas till det heligaste heliga?

Vad är det för nåt som vi verkar fått inprogrammerat ifrån att vi föds men som alltid oftast saknas hos det motsatta könet?

Och varför?

Jag vill veta.

/DS

Något förunderligt

Pratade med en vän här om dagen. Vi hade inte pratat på ett tag och kom in på ett och annat, så samtalet höll på att bli ganska långt. Det var läge för mig att dra norrut på en liten cykelsemester så jag avrundar:

”Du Magnus, ska snart dra ut på ett litet äventyr med cykel och klockan är snart 15:00 så skulle behöva komma iväg.”

”Jaha, kul, hur långt tror du att du hinner idag?”

”Vet inte riktigt, men kanske Norrtälje ungefär”

”Va?! Ända dit. Du kan väl hålla mig uppdaterad.” kommentar Magnus som låter förundrad över min dagsplan.

Norr Malma naturreservat

Några timmar senare skickar jag en bild till Magnus från Norr Malma Naturreservat nån mil norr om Norrtälje och ca 8 mil hemifrån.

För honom var det lite overkligt. Dra iväg, och cykla så långt, bara så där. Kul att få agera ögonöppnare ibland.

/DS

Så får du med en skärmknarkande elvaåring på cykelsemester

Hon vet det inte än men jag filar på en plan att få med dottern på cykelsemester i sommar.

Jag kan säga redan nu att om jag föreslog en cykelsemester från vårt hem (Norrtull) till nåt ställe längre bort än Hötorget, så skulle jag få ett så strängt och rungande TvärNEJ att det skulle ta en halv sommar att återhämta sig.

Men lösningen på de flesta av livets små djävligheter är att ta hjälp av en hopfällbar cykel. Och förhoppningsvis är den vinnande metoden att få en iPad-unge att gå med på att trampa, under en liten del sommarlovet, att inkludera en Brompton i resplanerna.

Varför?

Jo för den inbjuder till den multimodala resekonstarten. Att kombinera sig fram med olika färdmedel, valfriheten att cykla de delarna av resan som man själv föredrar. Den konstarten tror och hoppas jag även kan tilltala min dotter.

En Brompton är klockren att cykla på även för en 11-åring.

Sommaren är här och det är hög tid att presentera mitt förslag. Kanske måste nån slags muta ingå för att det hela ska bära frukt. Om det inte blir ett ja så kanske jag bara drar till med min specialare:

”Egentligen kan du inte välja det ena eller andra. Att vi ska åka är bestämt.”

Varför inte egentligen, vuxna ska väl fortfarande bestämma över sina barn 2021?

Men hoppas såklart på ett rungande JA, eller åtminstone ett OKEJ DÅ så jag slipper att använda annan taktik.

/DS

Att cykla med en bastu – snudd på poetiskt

Äntligen. Nu kan jag få med mig bastu med tillbehör på min cykel. Att införskaffa en cykelvagn blev nödvändigt. Jo det är klart, helst ville jag ha en Omnium, det vore mer elegant – men det är inte direkt ett budgetval. Och inte direkt så att det passar mig just nu efter mer än ett år av en pandemi som slagit ohyfsat hårt mot mina yrkesval.

Nu kan jag ta bastun med på cykeln!

Framifrån packat: Bastutält på front rack, ved på pakethållare bak, bänkar och aggregat på vagnen.

Inte bara har jag nu en cykelvagn, jag har också hemmagjorda vikbara bastubänkar av högsta kvalitet. Bra att ha en händig far. ALLT ska vara ihopfällbart för mer livskvalité. Det är mitt motto.

Vem tackar nej till att kliva på här?

Förut, när jag var lastcykelägare, drevs jag av att utmana gränserna för vad som var möjligt att frakta med en sådan. Nu har det blivit spännande att undersöka hur mycket man kan ta med på en vanlig cykel – och i det här fallet med en cykelvagn inblandad.

Tror det kommer funka klockrent.

Om en vän till exempel frågar:

”Du David, du har inte lust att cykla till Brunnsviken med din bastu så fixar jag bärs och så ses vi där”, är sannolikheten stor att jag är på – även om det råkar vara självaste november.

Jag kan uppriktigt säga, utan att överdriva så mycket, att jag föredrar kalla framför varma bad nuförtiden. Ja, alltså om jag har bastun med då. Ser mer fram emot att använda bastun senare i höst och under vintern än nu i sommar faktiskt.

Hur och varför?

Bastade och badade med en vän för ett tag sedan (tältet såklart). Han blev helt frälst. Först det super-heta sen det svinkalla. Det är så läkande. Det sätter igång nåt primitivt enkelt i kroppen som är motsatsen till att fastna i grubblerier. Man tvättar i skallen helt enkelt. Det var vi båda rörande överens om.

Och så kan jag också känna med cykling, speciellt långfärdscykling – huvud-rensning eller nåt åt det hållet.

Min vän blickar ut över Kalmarsund

Cykel och bastu är en vacker kombination. De är kraftfulla vapen som man framgångsrikt kan ta upp kriget mot vuxenhetens sorgliga avtrubbnings-process med. Den där destruktiva kraften som gör sitt bästa för att man ska reduceras till en innesittande Netflix-missbrukande halvfet soffpotatis. Det kan man bara inte låta hända. Det är sorglig avveckling av kroppen och av själen.

/DS