Att fortsätta blogga vore som otrohet i dess renaste form. För jag har blivit förälskad. I en BMW X5.

Jag har i cykelbloggosfären gjort mig känd som en som ifrågasätter bilens ohotade position på trafikmaktordningens högsta topp, som en som ställer sig skeptisk till de som gjort bilen till sitt naturliga val att ta sig fram i storstaden. Jag har hittills med kraftfulla ord, sedan 2010, förespråkat det mer miljösnälla, hälsonyttiga, och kostnadseffektiva transportmedlet cykel.

Men nu är det slut.

För när man är kär säger hjärtat till och då får huvet säga vad det vill.

Och det är jag nu.

Det hände igår. I Solna. Stockholmregionens svar på den amerikanska bilstadsmodellen; full av motorvägar tvärs och kors där biograf, köpcentrum och maxistorhandlare ligger glest mellan varandra, och tillsammans utgör en plats så långt från promenadstadsvisionen man någonsin kan komma.

Jag var på väg hem mot Vasastan med min svarta vikcykel. Av en tillfällighet körde jag förbi ett bilvaruhus. Det händer nästan aldrig att jag tittar in i ett bilskyltfönster, men nu kliade det på min näsas vänstra sida, vilket var tillräckligt för att jag under själva kliandet skulle vrida huvudet så långt åt höger att jag skulle få syn på den. En svart BMW X5.

Jag fick omedelbart en kärlekspil i hjärtat. Jag blev totaldrabbad av dess former, uttryck och maskulina utstrålning. Det fanns inget att göra. Jag visste i samma ögonblick att denna bil kommer jag att älska tills solen slocknat, allt liv slutat andas och alla planeter dött ut. I samma stund gav jag den mitt hjärta och idag kommer vi att förenas och bli ett.

Banklånet är redan klart.

Jag ska gå upp i arbetstid, börja handla på Lidl. Mina månadsutgifter kommer att dubbleras. Från ögonblicket jag lämnar affären i eftermiddag kommer bilens värde att minskas med minst 60 000:- Ska också betala 3500:- i månaden för ett bilgarage i närheten av mitt hem.

Men kärleken har inget mätbart pris. Utan min BMW skulle jag för alltid vara tom, ihålig och ensam.

Idag lägger jag ner bloggen. Jag är fullblodsbilist nu. Jag är med SUV. Att driva den vidare vore som otrohet i dess renaste form. Tack och förlåt till er som läst mina inlägg. Jag kommer att sakna bloggandet men nu börjar nåt nytt. Dags att gå vidare. Farväl.

/DS

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat. Bokmärk permalänken.