Måste skriva av mig. Hände en grej i helgen som är svår att komma över.

Bella har fyllt fyra och i lördags var det dags för hennes stora utomhuskalas. Skattjakt är ett obligatoriskt inslag och vi kom på att barnen kan få åka, i omgångar, med lådcykeln och spana efter symboler på husfasader. Om de hittade alla skulle det i sin tur leda fram till skattkartan och till sist skatten.

Nån timma innan gick jag därför runt med en krita och ritade trianglar, kvadrater, cirklar och lite annat på några olika husväggar i området.

I samma stund som jag precis ritat ett kryss på ett träd hör jag att nån närmar sig bakifrån.

”Hur gammal är du egentligen” frågar en pappa i trettioårsåldern argt med en barnvagn framför sig.

”Vad menar du” svarar jag.

”Hur gammal är du egentligen” fortsätter han envist.

Efter ett tag fattar jag att han syftar på symbolerna jag gått runt och ritat. Däremot har jag svårt att förstå varför han är så upprörd. Det rör sig om små anspråkslösa figurer – väldigt lätta att tvätta bort.

”Håller på att förbereda ett barnkalas här” fortsätter jag ganska besvärad, men så pekar han ännu argare på ordet RÖV som står skrivet med stora bokstäver på ett hus tvärsöver gatan.

Jag är 36 år gammal. Att börja försvara mig och bedyra min oskuld är inte ett alternativ, och att inleda en diskussion om det är jag som har skrivit ordet röv eller inte, kommer jag bara inte att gå med på.

Så jag kör med gammal hederlig ironi istället, i hopp om att den lite väl spända pappan och jag tillsammans ska brista ut i ett sånt där skönt garv som kan uppstå efter ett lustigt missförstånd.

”Förlåt” suckar jag ”jag kan liksom bara inte låta bli, det bara blir sådär såfort jag får de här kritorna i nävarna, jag blir som en busig skolpojke som liksom vill bli sedd, du vet”

Mannen rycker på axlarna och går surt därifrån, helt oemottaglig för mitt ironiska infall. Omoget.

Skattjakten blir iallafall kanonlyckad och barnen fröjdades i lådcykeln under symbolsökandet.

Regnet höll sig borta precis de två timmarna partyt varade. Grill, kol, korvar, filtar och kladdkakor fraktades fram och tillbaka mellan lägenheten och parken.

När dropparna, precis klockan fyra då barnen gått hem, började falla fick vi användning av vårt vackra kapell. Pussel och barnböcker räddades i sista stund undan regnet.

Ett lyckat kalas med fördelaktig lådcykelmedverkan. Kanske var det till och med nån av föräldrarna som blev lite sugen och såg möjligheter till hållbara transporter av både barn och last. Min cykelmission lär iallafall fortsätta.

För mig, tyvärr, var det svårt att helt slappna av och släppa att, bara några timmar tidigare, nån på fullaste allvar varit helt övertygad om att jag är en sån som smyger runt och skriver obsceniteter på husfasader.

/DS