Sex år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp.

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare.

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa.

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar.

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ.

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sex år.

/DS

 

 

 

Fem sekunder att fälla upp

Man slipper alltså fippla med styret, vilket möjliggör den vassa uppfällningstiden. En stålvajer, dragen genom ramen, spänns av sig självt så fort bakpartiet är på plats.

I mina ögon är en Bike friday attraktiv då man bl.a kan få den med Gates Carbon belt drive system (men har aldrig testat en).

Vem vill inte slippa underhållsbehovet en trad. kedja medför. För att inte tala om olja och smuts.

Och den här nya grejen med stålvajern får det ju att kittla till en aning.

Ingen återförsäljare i Sverige (vad jag vet) men väl värd att hålla ögonen på ändå. Bike Friday har, till skillnad från Brompton, en uppsjö av olika vikcykelmodeller med varierat antal växlar, ramar och hjulstorlekar för ett flertal skilda behov.

/DS

De blev kvar igen

De blev kvar igen

Igår kväll var det dags för finalen. Den stora konserten. Alla deltagande nationers kulturutövande ungdomar skulle sammanföras för att dansa och musicera inför fyratusen i publiken.

Som vanligt blev det lite meck med transporten. När jag ännu en gång gjorde anspråk på att cykla var reaktionerna blandade från mina kära kollegor. Sist hade jag ju bara lämnat dem i den stora arenan och bara cyklat iväg ut i friheten.

Det är en gåta, hur lång tid det tar, att ta sig ut till arenan med buss eller bil. Det tar minst en halvtimme varje gång. När jag cyklar, cyklar jag raka vägen på en dryg kvart, men motorfordonen kör i massa kringelikrokar och verkar aldrig att komma fram.

Det går snabbast att cykla!

 

Nu blev det så att jag åkte med dem i bussen på ditvägen, med cykeln i bagaget självfallet, för att sen rulla hem i den ljuma kvällsluften direkt efter konserten. När de andra kom tillbaka hade jag både hunnit att ta mig ett bad och gjort mig iordning inför kvällsutgången, som dessvärre slutade på en riktigt dålig restaurang.

Idag är det kallare och helt mulet här. Sista dagen här, har en jazzkonsert och en dagsutflykt i sitt sköte. Har i skrivande stund just fått i mig crepes med spenat, soltorkade tomater och chevre. Riktigt läcker. Bästa maten hittills här!

Bästa vegkäket hittills.

Har inte sett en enda Brompton. Däremot är fransktillverkade Strida väl representerad. Det är en cykel med en ganska vulgär design om jag får uttrycka mig så. Fransmännen är kända för sitt goda omdöme vad gäller design i vanliga fall men tydligen inte när det kommer till fällcyklar.

Nu ska jag gå in i den väldiga Notre Dame-katedralen innan jag ska möta upp kollegorna inför kvällens jazzkonsert. Denna frankrikeresa börjar att lida mot sitt slut. Imorgon återvänder vi till ett kallt och delvis snötäckt (om rapporterna stämmer) Sverige.

Notre dame i bakgrunden.

/DS

 

Charmiga Rouen

Charmiga Rouen

16:57

Sitter på ett café med en espresso och en ostpanini (3 fromages). Har bränt mig lite på halsen. Lätt hänt efter en hel dag på cykel. Har beslutat mig för att anse att Rouen är en alldeles fantastisk liten stor fransk medeltidsstad. Efter att ha charmerats av den ena smala gränden efter den andra, så väntar en ännu mysigare någon annanstans och …så fortsätter det.

Charmiga kvarter i Rouen!

 

Har besökt platsen för avrättningen av den gamle Jeanne d’Arcan. Stället är markerat med ett kors och en skylt och de har byggt en ganska speciell kyrka i närheten.

Med tanke på att det är frankrikes nationalhelgen – inget jätte märkvärdigt.

Här brändes hon på bål.

Kyrkan intill Jeanne d’Arcs avrättningsplats

 

Till lunch åt jag en sallad. Det har blivit mycket bröd så jag tänkte variera kosten en aning. Lite p.g.a. bristen på vegetariska alternativ; det är sallad eller pizza som gäller. Fransmännen är usla på vegetariskt.

Inte många vegetariska alternativ här!

 

Det finns många inbjudande cafeer och jag har nog aldrig druckit så mycket kaffe. Det är ofta hög kvalité och det kommer bli svårt att börja dricka blasket vi får på jobbet när jag kommer hem.

Gött kaffe!

 

Här finns lånecyklar precis som i Paris. Exakt samma modell. Skönt att ha sin egen med sig med tanke på svårigheterna i Paris sist. Det var ju himla tur att det löste sig med väskan så att Brommen kunde följa med, hade gråtit en skvätt om den blivit kvar hemma – med facit i hand.

Det finns cykelleder utmärkta här. Jag cyklade en bit utanför stan och cykelbanorna verkar faktiskt vara helt okej. Imorgon hoppas jag få mer tid till att röra mig mot stadens utkanter.

 

Katedralen Notre Dame i Rouen (ska inte förväxlas med den i Paris) är en av de största attraktionerna i Rouen. Trodde att den i Paris var den enda som hette så men jag frågade en fransos och han menade att det finns hundratals Notre Dame-katedraler i Frankrike.

Mäktiga Notre Dame

Här finns det cyklande poliser. Hörde för ett tag sen att Stockholmspolisen planerar att använda Segways på prov. Vore det, ärligt talat, inte bättre att prova med cykel? Segwayen är dyr, klumpig, slö och erbjuder inga egenskaper som inte cykeln besitter. Dessutom blir poliserna bara feta om de nu ska päsa runt med Segways i stan. Detta leder till slöa och förslappade konstaplar, samt ökade vårdkostnader.

Cyklande snutar!

 

På tal om fetma: Fransmännen går runt och snaskar fromage, croissant, paninis och crepes mest hela tiden. Inte undra på det, det finns ju små bagerier, ostbutiker och konditorier i vart och vartannat hörn. Ändå är de flesta ganska spinkiga. Vad är hemligheten?

 

De här ”skåpbilscyklarna” är inte alls ovanliga här. Kanske vore nåt för Stockholm?

Skåpcyklar?

 

Det verkar ju vara en lukrativ verksamhet. Lådcykelbuden blir ju bara fler och fler hemmavid.

 

Nu ska jag börja dra mig mot hotellet för möta upp mina kollegor inför kvällens föreställning.

 

/DS

 

De andra blev kvar

De andra blev kvar

Efter att diskussioner pågått huruvida jag är drabbad av en ”måste-alltid-ha-med-mig-cykel” – diagnos eller inte så var det ändå jag som, utan att skratta, lämnade mina kollegor bakom mig igår kväll.

Skulle jag ha en diagnos??

 

Vi hade varit på konsertarenan i över sex timmar och pratat och intervjuat en massa fransmän om bl.a. organisation, ljud, ljus, regi och produktion.

Nu hade vi fått nog och ville tillbaka till hotellet. Tyvärr kunde ingen köra oss förrän efter kvällens genrep som skulle hålla på – länge.

Mina kollegor fick vänta på skjuts inne i den väldiga arenan

 

För mig var det bara att – med ett litet diskret leende – lämna den gigantiska arenan och mina kollegor bakom mig för att rulla de knappa fem kilometrarna hem. På mindre än en kvart var jag tillbaka.

Det var skönt att tappa upp ett bad i ett av europas längsta badkar och titta på det senaste avsnittet av 30 grader i februari på paddan, innan jag somnade vid tolvtiden.

Kan nästan ligga raklång i det här badkaret

 

Utsikt från mitt hotellrum

Idag ska jag fortsätta att utforska Rouen. Bl.a. kolla in platsen där Jeanne d’Arc brändes på bål. Fick även en cykelkarta av turistinformationen som jag säkert kommer få användning av.
Senare ikväll ska vi gå på konsert, men tills dess har jag några timmar i sadeln:)

 

/DS