Vi har varit i Paris mellan fredag och måndag. Svärföräldrarna har tagit hand om vår dotter Bella under helgen, så vi har fått lite välbehövlig tid för oss själva. Hanna har vänner som bor 12 km utanför Paris som vi bott hos: Chino, Aude och deras dotter Noah, två och ett halvt år gammal.
Chino jobbar som en sorts cykelkonsult. Han brinner för cykling och han visar mig stolt sina tre racers som står i ett litet rum i källaren där de bor.
De äger också två bilar. Chino berättar att det skulle vara extremt svårt att klara sig utan bil i Paris. Till närmsta park tar de bilen, det tar 15 minuter att köra. In till stan blir det också oftast bil. Jag frågar om man inte kan ta cykeln till stan men Chino menar att det skulle vara livsfarligt. Det finns en ringled som går runt stadsgränsen som skulle vara riktigt knepig att ta sig igenom med cykel. Att bilister inte visar nån vidare respekt för cyklister och ofta kör extremt nära, gör inte saken lättare. Det är mer för träning och deltagande i vissa cykellopp som Chino använder sina cyklar – även om tanken på att använda cykeln som pendlingsfordon tilltalar honom väldigt mycket. Han är väl medveten om att det finns ihopfällbara cyklar och berättar vidare om att man skulle kunna lösa problemet genom att cykla fram till ringleden och hoppa på tåget där, för att sen fortsätta turen innanför stadgränsen. Tyvärr så är Paris ingen höjdarstad att använda cykel i heller innaför stadsgränsen p.g.a. aggresiva bilister och snålt med utrymme på gatorna. Dessutom används de få cykelvägar som finns ofta som parkeringsplatser för bilar berättar Chino. Parisarna verkar parkera precis var och hur som helst.
Nästkommande dag åker jag, Chino och Hanna in till stan i deras bil. Det tar lång tid även om helgerna är, trafikmässigt, mycket lugnare än under jobbdagarna. När vi kommit fram så letar vi efter en parkeringsplats i nästan en halvtimme innan vi slår oss ner på ett Café i närheten av Notre Dame.
Vi får tips om vad vi kan hitta på under dagen. Chino ska tillbaka hem för att ta hand om sin dotter Noah. Eftersom Paris är en stor stad och för att det tar lång tid att gå, rekommenderas vi att använda stadens lånecykelsystem. Vi tvekar efter de historier vi hört om hur det kan vara att cykla i Paris. Chino lämnar oss efter att vi tömt våra Cappuccino och vi börjar att promenera längs med Seine mot Eiffeltornet.
Vädret är ganska ruggigt och våren känns långt borta trots att det är Mars. Vi andas in den smutsiga Parisluften och jag får ta ett par doser Bricanyl eftersom jag har känsliga luftrör p.g.a. min pälsdjursallergi ,medan vi till fots, sakta närmar oss Eiffeltornet. Det ständiga trafikbruset stör upplevelsen av vackra broar, kyrkor och palats. Vi drar oss in mot mindre gator för att slippa trafiken. Vi går vilse nästan direkt och börjar sakna gps-funktionen i telefonen väldigt mycket. Det kostar 25:-/mb att använda datatrafik så vi har stängt av den funktionen (roaming) helt och hållet. Turister, som inte vet bättre, blir ruinerade på detta sätt. Använder man 300 mb under några dagars semester, vilket är rimligt, så är man lite hastigt och lustigt uppe i ett tillägg på 7500:- på mobilfakturan. Ser man på nyheterna och – gud förbjude – en långfilm, så riskerar man att komma upp i 1 gb och får punga ut med 25 000:- extra. Usch! Man vill kunna använda dagens teknik för att bli mer tidseffektiv under korta weekendresor. Man hinner se så mycket mer med en fungerande gps. Dessutom slipper man att se ut som en yr höna när man går runt och försöker lokalisera sig med en stor och ful turiskarta i nävarna. Hoppas de löser det snart. Debatten pågår om nån slags överenskommelse för lägre priser, åtminstone inom EU. Jag träffade en kille från Sydafrika på planet hem; han hade löst problemet genom att köpa ett separat sim-kort med någon slags specialdeal för datatrafik.
Efter en bagett och en Kaffe – under det gigantiska tornet – bestämmer vi oss ändå för att ge lånecyklarna en chans. Nu vill vi ta oss till Montmarte.
Det är fyra personer i kön till automaten där man betalar. Det tar ändå en halvtimme innan de lyckats frigöra sina cyklar från ställen. En cykel kostar 1,80€ per dag att hyra. En deposition på 150€ dras från ditt kreditkort för att säkerställa att du lämnar tillbaka cykeln i någon av stans cykelstationer. Det tar lång tid och är allt annat än smidigt. Automaten vill först inte acceptera kreditkortet och när den äntligen gjort det så går cykeln inte att få loss …Efter ett antal försök får vi loss en och efter ännu fler försök och med hjälp av en amerikansk turist så får vi till slut loss en till. Lite ängsliga för de arga franska bilisterna cyklar vi iväg mot Montmarte.
Ja, ibland ser det faktiskt så här fint ut! Hyfsade cykelvägar som i varje fall inte är sämre än många av Stockholms. Problemet är att det inte finns någon struktur. Inget cykelvägnät. Man har ibland klagat på att cykelvägarna ibland tar slut, i Stockholms innerstad – men här är det mycket värre. Plösligt finns det bara gator med argsinta bilister utan några banor eller utritade fält för cyklister överhuvudtaget. Då vi helst vill leva ett tag till väljer vi att delvis leda cyklarna på trottoarerna istället.
Lånecyklarna kanske inte kommer att vinna några priser i design men de är faktiskt helt okej att cykla på. Tre växlar är mer än nog i platta Paris. Vi kommer, trots att vi får leda cyklarna ibland, fram mycket fortare än till fots. Om man vill lära känna en stad och inte har obegränsat med tid, är och förblir cykeln det mest effektiva transportmedlet. I tunnelbanan har man ju alltid nollkoll på omgivningarna, på vägen till målet.
Det som inte riktigt går ihop är det extremt välutbyggda lånecykelsystemet med den minst sagt mediokra cykelinfrastrukturen.
Det svåraste med lånecyklarna visar sig senare inte vara att lyckas hyra en – utan att lämna tillbaka den. Ställen har blivit fulla. Vi vill stanna till och äta och göra oss av med dem, men det visar sig lättare sagt än gjort. Folk står bokstavligen i kö för att lämna tillbaka sina cyklar. Om man inte lämnar tillbaka dem på rätt sätt så ryker depositionen på 1500 spänn. Jag börjar fantisera om hur vi kommer att behöva cykla runt i hela Paris under resten av helgen för att hitta lediga platser i ställen. Det första – fullt, det andra vi kommer till också – fullt, det tredje…vi lyckas bli av med den ena …det fjärde …det femte …vi ställer oss i kö. Är skitsura. Farbannar systemet. Men sen – äntligen, så kommer det tre aspiranter som ska låna cyklar och de bereder efter ett tag plats för vår – att lämna tillbaka. Aldrig tidigare har jag känt mig lycklig över att bli av med en cykel.
Vi har förlorat massor av tid och vi är fortfarande inte i Montmarte. Eftersom vi ska tillbaka till Chino och Aude på middag vid halvåtta så skjuter vi på det och dricker ett par glas vin på ett café istället. Lite senare lyckas vi, med hjälp av kollektivtrafiken, ta oss tillbaka till Bondy.
Vi kommer precis i tid till middagen. Hannas andra vän i Paris, och Chinos ex, Kate från Australien har tillsammans med hennes columbianske pojkvän Tatto också dykt upp till middagen. Fint att man efter en seperation kan fortsätta vara vänner och umgås trots att deras nya respektive är en del av sällskapet.
Vi diskuterar mycket likheter och skillnader i de olika kulturer och samhällen vi lever i under kvällen. Det blir lite problematiskt att inte framstå som Stockholmspatriot, i diskussioner om stadsmiljö, närhet till natur och dylikt …
Vi tar det för givet, att vi i vår stadsdel, ha mindre än fem minuters promenad till tre olika grönområden, varav ett är enorma Hagaparken.
Under söndagen besöker vi – äntligen – konstnärskvarteren i Montmarte. Trevligt och knappt ingen trafik alls. Fin utsikt från Sacré Coeur. Vi satte oss, på ett café, vid ett torg för en kopp kaffe. De tog 260:- för fyra cappuccino; men vad betalar man inte för att dricka cappuccino i Montmarte.
Som cykelstad får Paris betyg 1,5/5 – men det finns en himla massa att se och göra där.
/DS
Skickat via Blogsy
