Så får du med en skärmknarkande elvaåring på cykelsemester

Hon vet det inte än men jag filar på en plan att få med dottern på cykelsemester i sommar.

Jag kan säga redan nu att om jag föreslog en cykelsemester från vårt hem (Norrtull) till…nåt ställe längre bort än Hötorget, så skulle jag få ett så strängt och rungande TvärNEJ att det skulle ta en halv sommar att återhämta sig.

Men lösningen på de flesta av livets små djävligheter är att ta hjälp av en hopfällbar cykel. Och förhoppningsvis är den vinnande metoden att få en iPad-unge att gå med på att trampa, under en liten del sommarlovet, att inkludera en Brompton i resplanerna.

Varför?

Jo för den tillåter och till och med inbjuder till den multimodala resekonstarten. Att kombinera sig fram med olika färdmedel, att inte cykla hela tiden. Den konstarten tror och hoppas jag även kan tilltala min dotter.

En Brompton är klockren att cykla på även för en 11-åring.

Sommaren är här och det är hög tid att presentera mitt förslag. Kanske måste nån slags muta ingå för att det hela ska bära frukt. Om det inte blir ett ja så kanske jag bara drar till med min specialare:

“Egentligen kan du inte välja det eller andra. Att vi ska åka är bestämt.”

Varför inte egentligen, vuxna ska väl fortfarande bestämma över sina barn 2021?

Men hoppas såklart på ett rungande JA, eller åtminstone ett OKEJ DÅ så jag slipper att använda annan taktik.

/DS

I’m a bikepacker yes I am part 3

Onsdag Budapest 23:15

Bestämde mig för att ta mig upp för berget Gellért efter att ha checkat ut från hotellet, därifrån lär man ha Budapests bästa utsikt. Jag cyklade över Freedom bridge för att börja bestigningen. Från Pest till Buda. För första gången på länge kände jag ett glädjerus sprida sig genom kroppen. Brisen från Donau svalkade välbehövligt i hettan. Då kom den plötsligt. Spontansånen. För första gången sen jag studerade på Wendelsbergs musikallinje 1998 tror jag. Jag sjöng: Here I come Buda, here I come Buda, Buda Buda Buda, Buda Buda Buda, yes her I come Buda. Jag la på ett vibrato, sjöng starkare med en större dos patos: Here I come Buda, here I come Buda, Buda Buda Buda, Buda Buda Buda, here I finally come Buda.

Det var fint däruppe, man såg över hela Pest och gick man runt såg man även halva Buda. Lite senare på vägen över till Pest igen brast jag även då ut i spontansång, om det nu kan kallas spontansång även andra gången den kommer bara sådär på mindre än en timme. Jag sjöng: Bye bye Buda, Bye Bye Buda, Buda Buda bye bye, Bye Bye Buda. Sen la jag på extra vibrato och volym och fortsatte Bye bye Buda, Bye Bye Buda, Buda Buda bye bye, Bye Bye Buda.

Och jag tror jag börjar på ett nytt inlägg lite senare…

 

 

Nu är det som att det ropar kom – men förkylningen är envis

Nu är det som att det ropar kom – men förkylningen är envis

Frugan och dottern är på väg norrut. Har precis vinkat av dom vid Nässjö tågstation.

Själv har jag just landat i föräldrarhemmet strax utanför Vetlanda som gräsis.

Febern, tröttheten och förkylningen har tyvärr bestämt sig för att stanna ett tag till, men jag har börjat känna en god tendens och har stora förhoppningar om att jag får mina sista vilobehov tillfredställda, på tåget ner till Köpenhamn på lördag.

Efter ett kort stopp i den danska huvudstaden räknar jag med att kroppen är pigg nog för att sätta tänderna i dom 15-16 mil som ligger framför…

Nu ska packningen, som för närvarande ligger på 8 kg, bantas ner till under 5; cykeln ska få sig en välbehövlig service och mammas alla blomster ska vattnas då pärona fortfarande är kvar i sommarstugan.

Pappa har en jättefin, helt nyrenoverad, verkstad nere i källarn.

Perfekt facilitet för dom sista förberedelserna:

Där kan jag mecka, peppa, packa, tvätta och preppa…

Vågen står redo bredvid. Min cykel väger 11,8 kg. Fattar inte var dom sista 300 grammen kom ifrån? 11,5 har det varit tidigare.

Tro det eller ej, men en ny hjälm har införskaffats; jo jag tänkte det kanske kunde vara en bra idé att bära under långfärdscyklingen. Cyklar jag till jobbet, 3,5 km, så kör jag utan. Men på vintern, i city och nu då även under långfärd, så får den va med.

En Yakkay blev det. Danskdesignad och nätt och ser inte ett dugg sportig ut.

Jag sysslar ju med kultur…inte Vätternrundan. Nån som vill se mig i Lycra kommer också bli besviken. Jag menar att man kan cykla i sina favvokläder. Åtminstone sålänge man är utrustad med lådcykelmuskler, då blir man inte svettig.

Ska läsa på lite om Amsterdam nu. Tips mottages!!

Imorgon är en stor dag för då lanserar jag min förhoppningsvis nerbantade (under de 5) packlista. Den är, när man cyklar långt, något av det viktigaste. Det fattar inte dom som lastar bagagen full och blytung och sticker på bilsemester, men cyklisten måste varsamt mäta och väga och lura på vad som ska med och inte.

“Ju lättare ekipage ju mer lustfylld cykelsemester”, som min farfar alltid brukade säga.

/DS

Solceller ska lösa mitt problem

Solceller ska lösa mitt problem

Under förra cykelsemestern var ett av mina största problem – el.

Ofta fick jag sitta kvar på restauranger och kaféer långt längre än jag ville för att telefonen skulle ladda klart.

De kvällar jag bodde i tält var det helt kört. Att lyxa till det och se nyheterna på SVTPLAY hade varit trevligt någon gång, där man låg i sin ensamhet tältet någonstans i de småländska skogarna; men med brist på drivmedel blev det aldrig aktuellt.

Batteriet skulle ju räcka till ALLT. Bloggande, GPS, cykeldator, fota, research och en del sms och samtal.

Svårt att få ekvationen att gå ihop men denna gång är jag bättre förberedd.

I närheten av Mariatorget ligger butiken Adisgladis. Där hittar man en butiksinnehavare som kan säga en ett och annat om solcellsladdare. Entusiasmen flödar och jag rycks med och kommer hem med en Solarmonkey Adventurer för 1200 kronor.

Ville ha en liten nätt som passar in i mitt minimalistiska resekoncept.

Små solcellsladdare ska man egentligen akta sig för, men håller denna spännande pryl det tillverkaren utlovar, kommer mitt problem snart att vara löst.

Ett iphonebatteri har en kapacitet på 1420 milliampär. Solcellsladdaren kan laddas med 2500 milliampär. Det betyder att den kan ladda en iphone, nästan två gånger, när den är fullmatad.

Det finns två sätt att ladda Solarmonkey Adventurer. Givetvis genom att exponera cellerna för solljus men även via ett usb uttag i till exempel en dator.

Med hjälp av solen tar det hela tolv timmar att få den full. Låter sådär till en början men funderar man vidare så kommer man fram till att man bara behöver ca 5 timmars solljus för att det ska räcka till full laddning i sin iphone.

Det låter tillräckligt men man får hoppas på bra väder.

Solcellsladdaren kan även ladda in energi i telefonen under tiden den laddas men försäljaren hintande något om att detta kan funka sisådär.

Precis som min cykel är den vikbar och tar inte mycket plats. Det finns “skräpsolcellsladdare” på Clas Ohlson som är bra mycket mindre för bara ett par hundra men vad jag förstått handlar det som sagt om skitprodukter som inte fungerar.

I förpackningen hittar man ett gäng adaptrar till alla möjliga olika telefoner men iprylar lyfts fram som själva huvudsyftet.

Man fäster den på väskan, sadelstången eller ryggsäcken utan problem och den ska vara tålig, både för regn och smällar.

Ska bli spännande att se vad den går för under semestern.

Kanske blir även jag solcellsentusiast efter det här.

/DS

Använda telefonens GPS på cykelsemestern

Använda telefonen GPS på cykelsemestern

Nu är det bestämt. Den sjunde juni drar jag på fällcykelsemester. En åtta dagar lång ”cykel + tåg” – semester. Och även en bit med färja mellan Danmark och Tyskland förresten.

Bara ca: 1,5 månad kvar med andra ord. Bäst att kolla SJ-biljett till Köpenhamn så snart som möjligt. Kan ju bli himla dyrt om man är sent ute.

En ovärderlig grej, på cykelsemestern, är telefonens GPS. Att ha den fäst, i sitt ställ på styret, är himla tryggt. Man vill undvika att av misstag hamna på motorvägen. Att cykla på motorväg är ingen höjdare och att cykla där med en liten fällbar – är ännu värre.

Eftersom det är otympligt att hålla på med stora cykelkartor, passar telefonen utmärkt, speciellt enligt det minimalistiska manifestet – om det nu finns ett sådant. En annan smart grej är att ladda telefonen med en solcellsladdare. Annars blir det ett himla jagande efter strömkällor på var och varannan rastplats.

Nu till problemet. När jag var i Frankrike sist, var jag lite sen med att avaktivera Data-Roaming i min iphone. Enligt min senaste mobilfaktura han telefonen ta emot 2 MB mobildata (automatiskt). Det kanske gick någon timme innan jag kom det och stängde av. Två MB motsvarar ungefär ett foto, taget med en hyfsat modern smartphone. Operatören 3 tar 25 kr/MB.

Med andra ord är det ekonomiskt helt orimligt att använda sin smartphone utomlands – och därmed blir det, för de flesta, att konka med sig kartan ändå. Sjukt att det ska kosta så mycket för lite datatrafik.

Men nu ska det bli ändring. Och det redan till sommaren. Åtminstone inom EU. Följande priser ska börja gälla redan i sommar så jag kanske kan använda min GPS ändå. I Danmark är det dessutom samma priser som Sverige med operatören 3.

För 2012 (EU) gäller för alla operatörer:

Datatrafik: 6:50 kr per megabyteRinga mobilsamtal: 2,70 kr per minutTa emot mobilsamtal: 74 öre per minutSMS: 85 öre

Ganska stor skillnad med andra ord. Sen ska det bli ännu billigare 2014 och framåt.

Verkar mer överkomligt även om man inte kommer kolla på SVT Play under semestern precis.

/DS

 

 

Inga problem

Inga problem

Det gick klockrent att få med sig cykeln på flyget. Vid incheckningen sa de: “Det får bli specialbagage för den här”.

Jag fattade inte varför eftersom de omöjligt kunde veta innehållet. När jag frågade sa de att det handlade om ryggsäcksbanden på väskan. Det får tydligen inte hänga lösa band på väskan för att den ska gå med den ordinarie packningen.

Nu blev det en mjuk transport tillsammans med barnvagnar och annat ömtåligt. Mitt relativt omfattande jobb med att fixa idiotsäkert skydd, tedde sig en smula överdriven.

Väskan vägde sammanlagt 16,6 kg och gränsen är på 22, så det var aldrig några problem. 11,5 kg för cykeln och resten för väskan, skyddet, cykelvertyg och lite annat.

Har inte packat upp cykeln än men jag är helt säker på att den är oskadd. Dagen har varit hektisk med en lång resa från flygplatsen till Rouen samt besök på en stor arena för kulturella evenemang de har här. Festivalen är i full gång och snart ska vi åka och se en svensk kör.

Det är grymt skönt väder här. Ungefär som svensk högsommar.

Imorgon hoppas jag på lite mer cykling och lite mindre kultur.

Eller förresten, det är ju samma sak egentligen.

Cykling är kultur!

/DS

 

 

Flygväskan till cykeln har kommit

Flygväskan till cykeln har kommit

Väskan från Carradice, till att ta med min Brompton på flyget, har anlänt redan idag! Tack för att det gick att lösa så smidigt Veloform! Göteborgare kan man lita på!

Mitt första intryck är att jag gjort ett bra köp! Den är inte större och bylsigare än nödvändigt, vilket tilltalar mig. Egentligen är den inte speciellt avsedd för flyg. Alltså, det finns ingen vaddering så det får man fixa själv, men den känns slitstark och Carradice har jag bara bra erfarenheter av sen tidigare.

Att den går att bära som ryggsäck verkar funka mycket bättre än jag trott. Mina förväntningar var att det skulle skava en del och kännas tungt men den sitter faktiskt riktigt bekvämt där bak.

Har konkat ner lite flyttkartonger och bubbelplast från förrådet som jag ska försöka bygga något slags skydd av.

Får se hur det går. Återkommer…

/DS

 

Flyga med en cykel

Flyga med en cykel

I slutet av månaden åker jag till Roen i Frankrike, på kulturfestival med några kollegor. En såkallad inspirationsresa för några av oss kulturpedagoger som jobbar på Solna kulturskola.

Självklart vill jag ta med mig min hopfällbara cykel.

Tåg har jag åkt en hel del, med min fällcykel, utan några som helst problem. Man behöver inte ens ett överdrag som det egentligen är lag på. Jag misstänker att SJ och SL-personalen helt enkelt inte bryr sig eftersom en Brompton är så liten; en större isärtagbar cykel skulle troligtvis vara ett större problem.

På flyget, det ack så miljövidriga transportmedlet, har jag aldrig tagit med cykeln.

Nu tänkte jag att det skulle bli dax, så jag tog lådhojen mot Gamla stans cykelbutik (agentur för Brompton i Sverige) för att köpa en lämplig väska.

Jag har glömt hur lättcyklad lådcykeln är utan någon last. Det är så att man blir lite förvånad varje gång.

 

Jag frågade Martin inne på butiken om hans erfarenheter av transport med Brompton på flyg. Jag var nära att lägga ner hela projektet när han berättade att hans cykel blivit skev i bakpartiet, en gång, efter en flygresa. Då använde han den enda väska Brompton erbjuder för endamålet: B-bag.

Nu så lägger han in kläder och grejor emellan så att det inte ska hända igen. För övrigt så är det bara SAS som bråkat vid en Oslo-resa. De ansåg att en cykel, ihopfällbar eller inte, måste man minsann förboka och betala extra för. Inte ens Ryanair är så snikna. På British airlines har det funkat bättre, berättar han.

Nja, lite tveksamheter. Innan jag kränger väskan ska jag dubbelkolla med Air France om det kan bli några problem. Fem dagar i en ny oupptäckt fransk medeltidsstad utan cykel vore ju – tråkigt.

I butiken hittade jag för första gången en titaniumversion av en Brompton. Jag har länge varit nyfiken att känna hur stor skillnad det är på en motsvarande stålvariant VS titan. Jag lyfte och jämförde en M2L-X och en S2L. Den förstnämnda är ca. 6000:- dyrare och knappt ett kilo lättare. Skillnad att lyfta? Inte mycket att hänga i granen.

Absolut inte värt de 6000:- extra om man ska ha hela kittet med stänkskärmar och standard däck. Kanske, däremot, om man satsar järnet på en så lätt cykel som möjligt och skippar skärmar samt väljer lättviktsdäck. Då kommer man ner 500 g till och då kanske det kan va motiverat. Om man också, gud förbjude, skippar Brookssadeln och sätter på en lättviktssadel så blir det ytterligare 200-300g i viktminskning.

Bara om man är nörd skulle jag säga, som jag dessvärre har vissa tendenser till, spenderar man så mycket pengar på en sån grej.

Nu ska jag mejla Air France och kolla om jag får ta med hojen! Jag skulle föredra tåget, om det var möjligt.

/ DS

 

 

Weekend i Paris!

Vi har varit i Paris mellan fredag och måndag. Svärföräldrarna har tagit hand om vår dotter Bella under helgen, så vi har fått lite välbehövlig tid för oss själva. Hanna har vänner som bor 12 km utanför Paris som vi bott hos: Chino, Aude och deras dotter Noah, två och ett halvt år gammal.

Chino jobbar som en sorts cykelkonsult. Han brinner för cykling och han visar mig stolt sina tre racers som står i ett litet rum i källaren där de bor.

Chinos cyklar

De äger också två bilar. Chino berättar att det skulle vara extremt svårt att klara sig utan bil i Paris. Till närmsta park tar de bilen, det tar 15 minuter att köra. In till stan blir det också oftast bil. Jag frågar om man inte kan ta cykeln till stan men Chino menar att det skulle vara livsfarligt. Det finns en ringled som går runt stadsgränsen som skulle vara riktigt knepig att ta sig igenom med cykel. Att bilister inte visar nån vidare respekt för cyklister och ofta kör extremt nära, gör inte saken lättare. Det är mer för träning och deltagande i vissa cykellopp som Chino använder sina cyklar – även om tanken på att använda cykeln som pendlingsfordon tilltalar honom väldigt mycket. Han är väl medveten om att det finns ihopfällbara cyklar och berättar vidare om att man skulle kunna lösa problemet genom att cykla fram till ringleden och hoppa på tåget där, för att sen fortsätta turen innanför stadgränsen. Tyvärr så är Paris ingen höjdarstad att använda cykel i heller innaför stadsgränsen p.g.a. aggresiva bilister och snålt med utrymme på gatorna. Dessutom används de få cykelvägar som finns ofta som parkeringsplatser för bilar berättar Chino. Parisarna verkar parkera precis var och hur som helst.

Nästkommande dag åker jag, Chino och Hanna in till stan i deras bil. Det tar lång tid även om helgerna är, trafikmässigt, mycket lugnare än under jobbdagarna. När vi kommit fram så letar vi efter en parkeringsplats i nästan en halvtimme innan vi slår oss ner på ett Café i närheten av Notre Dame.

 

Vi får tips om vad vi kan hitta på under dagen. Chino ska tillbaka hem för att ta hand om sin dotter Noah. Eftersom Paris är en stor stad och för att det tar lång tid att gå, rekommenderas vi att använda stadens lånecykelsystem. Vi tvekar efter de historier vi hört om hur det kan vara att cykla i Paris. Chino lämnar oss efter att vi tömt våra Cappuccino och vi börjar att promenera längs med Seine mot Eiffeltornet.

Vädret är ganska ruggigt och våren känns långt borta trots att det är Mars. Vi andas in den smutsiga Parisluften och jag får ta ett par doser Bricanyl eftersom jag har känsliga luftrör p.g.a. min pälsdjursallergi ,medan vi till fots, sakta närmar oss Eiffeltornet. Det ständiga trafikbruset stör upplevelsen av vackra broar, kyrkor och palats. Vi drar oss in mot mindre gator för att slippa trafiken. Vi går vilse nästan direkt och börjar sakna gps-funktionen i telefonen väldigt mycket. Det kostar 25:-/mb att använda datatrafik så vi har stängt av den funktionen (roaming) helt och hållet. Turister, som inte vet bättre, blir ruinerade på detta sätt. Använder man 300 mb under några dagars semester, vilket är rimligt, så är man lite hastigt och lustigt uppe i ett tillägg på 7500:- på mobilfakturan. Ser man på nyheterna och – gud förbjude – en långfilm, så riskerar man att komma upp i 1 gb och får punga ut med 25 000:- extra. Usch! Man vill kunna använda dagens teknik för att bli mer tidseffektiv under korta weekendresor. Man hinner se så mycket mer med en fungerande gps. Dessutom slipper man att se ut som en yr höna när man går runt och försöker lokalisera sig med en stor och ful turiskarta i nävarna. Hoppas de löser det snart. Debatten pågår om nån slags överenskommelse för lägre priser, åtminstone inom EU. Jag träffade en kille från Sydafrika på planet hem; han hade löst problemet genom att köpa ett separat sim-kort med någon slags specialdeal för datatrafik.

Efter en bagett och en Kaffe – under det gigantiska tornet – bestämmer vi oss ändå för att ge lånecyklarna en chans. Nu vill vi ta oss till Montmarte.

Det är fyra personer i kön till automaten där man betalar. Det tar ändå en halvtimme innan de lyckats frigöra sina cyklar från ställen. En cykel kostar 1,80€ per dag att hyra. En deposition på 150€ dras från ditt kreditkort för att säkerställa att du lämnar tillbaka cykeln i någon av stans cykelstationer. Det tar lång tid och är allt annat än smidigt. Automaten vill först inte acceptera kreditkortet och när den äntligen gjort det så går cykeln inte att få loss …Efter ett antal försök får vi loss en och efter ännu fler försök och med hjälp av en amerikansk turist så får vi till slut loss en till. Lite ängsliga för de arga franska bilisterna cyklar vi iväg mot Montmarte.

Ja, ibland ser det faktiskt så här fint ut! Hyfsade cykelvägar som i varje fall inte är sämre än många av Stockholms. Problemet är att det inte finns någon struktur. Inget cykelvägnät. Man har ibland klagat på att cykelvägarna ibland tar slut, i Stockholms innerstad – men här är det mycket värre. Plösligt finns det bara gator med argsinta bilister utan några banor eller utritade fält för cyklister överhuvudtaget. Då vi helst vill leva ett tag till väljer vi att delvis leda cyklarna på trottoarerna istället.

Lånecyklarna kanske inte kommer att vinna några priser i design men de är faktiskt helt okej att cykla på. Tre växlar är mer än nog i platta Paris. Vi kommer, trots att vi får leda cyklarna ibland, fram mycket fortare än till fots. Om man vill lära känna en stad och inte har obegränsat med tid, är och förblir cykeln det mest effektiva transportmedlet. I tunnelbanan har man ju alltid nollkoll på omgivningarna, på vägen till målet.

Det som inte riktigt går ihop är det extremt välutbyggda lånecykelsystemet med den minst sagt mediokra cykelinfrastrukturen.

Det svåraste med lånecyklarna visar sig senare inte vara att lyckas hyra en – utan att lämna tillbaka den. Ställen har blivit fulla. Vi vill stanna till och äta och göra oss av med dem, men det visar sig lättare sagt än gjort. Folk står bokstavligen i kö för att lämna tillbaka sina cyklar. Om man inte lämnar tillbaka dem på rätt sätt så ryker depositionen på 1500 spänn. Jag börjar fantisera om hur vi kommer att behöva cykla runt i hela Paris under resten av helgen för att hitta lediga platser i ställen. Det första – fullt, det andra vi kommer till också – fullt, det tredje…vi lyckas bli av med den ena …det fjärde …det femte …vi ställer oss i kö. Är skitsura. Farbannar systemet. Men sen – äntligen, så kommer det tre aspiranter som ska låna cyklar och de bereder efter ett tag plats för vår – att lämna tillbaka. Aldrig tidigare har jag känt mig lycklig över att bli av med en cykel.
Vi har förlorat massor av tid och vi är fortfarande inte i Montmarte. Eftersom vi ska tillbaka till Chino och Aude på middag vid halvåtta så skjuter vi på det och dricker ett par glas vin på ett café istället. Lite senare lyckas vi, med hjälp av kollektivtrafiken, ta oss tillbaka till Bondy.
Vi kommer precis i tid till middagen. Hannas andra vän i Paris, och Chinos ex, Kate från Australien har tillsammans med hennes columbianske pojkvän Tatto också dykt upp till middagen. Fint att man efter en seperation kan fortsätta vara vänner och umgås trots att deras nya respektive är en del av sällskapet.
Vi diskuterar mycket likheter och skillnader i de olika kulturer och samhällen vi lever i under kvällen. Det blir lite problematiskt att inte framstå som Stockholmspatriot, i diskussioner om stadsmiljö, närhet till natur och dylikt …
Vi tar det för givet, att vi i vår stadsdel, ha mindre än fem minuters promenad till tre olika grönområden, varav ett är enorma Hagaparken.

Under söndagen besöker vi – äntligen – konstnärskvarteren i Montmarte. Trevligt och knappt ingen trafik alls. Fin utsikt från Sacré Coeur. Vi satte oss, på ett café, vid ett torg för en kopp kaffe. De tog 260:- för fyra cappuccino; men vad betalar man inte för att dricka cappuccino i Montmarte.

 

Som cykelstad får Paris betyg 1,5/5 – men det finns en himla massa att se och göra där.

/DS