10 år med en Brompton #hopfällbarcykel

 Tio år som ägare av den alldeles fantastiska och väldigt speciella hopfällbara cykeln Brompton. Det är tillräckligt starka skäl till att uppdatera det här gamla inlägget som är helt och fullt dedikerat vikcykeln. Att reflektera över nyttan och inte minst glädjen jag fått ut av att äga en, under alla dessa år, gör mig en aning berörd faktiskt. 

Men då ska man ha i åtanke att jag, med mitt frilansar-liv, haft extremt stort vikcykel-behov. Under vissa perioder har den rent av varit ett dagligt måste för att få logistiken att fungera. Ett nödvändigt gott. Så min överjordiska entusiasm är egentligen inte så svårförklarad som det kanske först kan verka.

Det fina, med den här sortens cykel,  får man uppleva om man just har behovet och lusten att skifta mellan olika transportmedel för att komma ner i restid och undvika onödigt bilåkande. Då blir hela konceptet nästan magiskt tillfredställande. Innovation för att underlätta hållbart resande har aldrig varit viktigare. När gemensamma ansträngningar krävs för att minska utsläppen är det här ett så himla elegant och inbjudande sätt att göra det på. 

När jag köpte min M3L med det exklusiva färgtillvalet Raw Lacquer kostade den 10 000:-. Exakt samma cykel idag går på 15890:- Ganska offensiv prisutveckling. Och vem vet vad som händer efter Brexit? Kanske blir det ytterligare en dramatisk prishöjning. 

Hänger med överallt – om man vill

Cykeln har genom åren krävt följande investeringar: ny vänstertrampa x 2: 1100:- kullager i framhjul 350:-, byte av axeln genom vikbara bakpartiet 500:- Plus service och utgifter för nya däck, kedja och slangar. Just väntertrampan som har en ganska begränsad livslängd är egentligen det enda jag upplevt som tveksam kvalité på cykeln. Men man får väl ändå summera det som att jag kommit ganska billigt undan i förhållande till antal cyklade mil på det stora hela. 

I relation till nyttan, om man nu har den, är priset väldigt överkomligt. Men knappast om du bara ute efter en cool gadget. Jag menar att den just ska användas tillsammans med andra transportmedel, framför allt tåg, för att komma till sin fulla rätt.

Anledningen för mig att det hittills inte blivit en andra Brompton är inte brist köplust, utan snarare svårigheter att motivera köpet (har försökt) när den jag har fungerat så tillfredställande. En annan anledning till utebliven uppdatering av ny modell är att det faktiskt hänt blygsamt lite i specifikationerna. Mest har det handlat om tillbehör som väskor i olika storlekar och nån liten förändring av styre och bromsar.

Kanske behöver Brompton en värdig konkurrent för att vi ska få se en rejäl utveckling av cykeln. Varför ändra ett vinnande koncept tänker man säkert. Men drivet av att ständigt förbättra och utveckla måste finnas där hela tiden för att kunna fortsätta att vara herre på täppan. Även om det tillkommit en elversion genom åren (Himla svår att få tag i utanför England)  efterlängtas lägre vikt mer än nåt annat på den traditionella versionen. 

Jag hoppades personligen på att kickstarterprojektet Helix skulle kunna sätta lite press på Brompton-teamet. 24″ hjul, skivbromsar, titanram, upp till 11 växlar och inte mycket större dimensioner än Brompton ihopvikt,  får mig onekligen i gasen (tveksamt ordval jag vet).

Helix – en värdig och efterlängtad konkurrent till Brompton?

Men efter tre år med förseningar så var min slutsats att hela projekt gått i stå efter produktionssvårigheter och andra problem. Nu har jag fått reda på så är det inte alls och att Helix-cyklar, om än i mycket sävlig takt, är på väg ut till supporters för projektet. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i Kanada med Helix framöver. 

Från en säker källa har jag också hört att Brompton jobbar med en idé som får anses vara det största som hänt i företaget på flera år. Nämligen en variant med större hjul. Produktutveckling, har man lärt sig, är nåt som tar tid i det här förtaget. Det ska respekteras då de vill se till att kvalitetsförsäkra sig flera gånger om innan lansering. Men för oss som väntar blir det hela till en svettig tålamodsprövning. 

Med det sagt lämnar jag över till mitt ambitiösa Brompton-inlägg som tidigare publicerats här på bloggen i lite olika former, men som du kanske missat.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i tio år.

/DS

Dagbok från en hopfällbar cykel – Hamburg

Fredag 18/7 20:10 På ett Youth hostel

Hamburg. Här har jag varit väldigt många gånger. Men knappt aldrig lämnat tågstationen. Vägde mellan att göra sista natten i Berlin eller Hamburg, jag ville Berlin men det blev Hamburg för att…liksom få det gjort, så att jag kan åka till Berlin med gott samvete nästa gång.

Och det fanns även en annan anledning: Miniatur Wunderland

Ville se detta, jag bara sett på youtube, på riktigt. Ett modelljärnvägslandskap, världens största, där varenda detalj är minutiöst utarbetad.

Var för sent ute för ett Airbnb-alternativ så jag checkade in på ett backpackerställe strax vid tågstationen strax efter lunch. Ett åttabäddsrum.

Tog mig efteråt till Miniatur Wunderland med hjälp av Citymaps2go, som blivit en ny bästis, och spenderade större delen av eftermiddan där. Imponerande med allt från flygplan som lyfter, fotbollsarenor med små storbildsskärmar på jublande målgörare till Kiruna med dess järnmalmsproduktion och tågtransporter.

Har hört att Hamburg tagit sig som cykelstad, men jag var inte speciellt imponerad. Mycket trafik och smala cykelfält som få trafikanter riktigt tar på allvar.

När man väljer att bo på ett youth hostel, tillsammans med andra i samma rum, måste man säga att man gör det på chans. Det kan vara allt från alldeles fantastiskt trevliga människor man får till rumskamrater, eller, om man har mindre tur, sju högljudda, rapande, handdukssnärtande och armhålspruttande engelska ynglingar från Manchester.

Det verkade inte bli något av alternativen då jag vid niotiden fortfarande hade åttabäddsrummet helt för mig själv. Jag var övertygad om att det skulle bli ännu en natt i ett väldigt, för mina modesta behov, överdimensionerat rum – ända tills sju högljudda, rapande, handdukssnärtande och armhålspruttande engelska ynglingar från Manchester dundrade in.

Bestämde mig att inte vara gubbe och ge dem en chans, och de var faktiskt ganska trevliga. Så trevliga att även jag, för en kväll, fick tillfällig kontakt med mitt bortglömda tjugotvååriga jag som också uppskattade att snärta handduk och prata styggt.

Imorgon tar jag ett tidigt tåg mot Köpenhamn. Resan är snart slut och jag vill, om än bara några timmar, renas med ett par timmars nyttjande av lite dansk cykelinfrastruktur i världsklass, innan jag sätter mig på stockholmståget halv fem.

/DS

 

 

I’m a bikepacker yes I am – part 2

Budapest 09:30

Lite besviken på Wien. Kände på mig att staden inte riktigt var min kopp te. Eller som en holländska jag träffade vid en parkbänk utanför Schönbrunn sa “It’s kerken and kerken and kerken and they all look just the same”.

Nu var jag där i ungefär sex timmar innan jag åkte vidare mot Buda och kände mig tillfälligt lite mätt på tågresandet, vilket kanske bidrog till helhetsintrycket.

Men cykelbanor fanns det gott om. Har tidigare hört att det är vansinnigt mycket trafik i Wien. Har man fått en sån föreställning tar man för givet att cykelinfrastrukturen lyser med sin frånvaro. Men icke. Massor av biltrafik – ja. Många mil cykelbanor (1200 km) – också ja.

Så här ser det ganska ofta ut. Brett och fint.

Man har fattat att cykelbana mot enkelriktat är helt rätt och funkar utmärkt.

Det finns ett lånecykelsystem. Första timmen är gratis. Behöver man cykeln längre kostar det – väldigt lite.

Finns en hel del cykelvänlighet här, men även också några problem.

– Cykelinfrastrukturen hänger inte ihop – och då hjälper det inte att den bitvis är lysande.

– Skyltningen är under all kritik.

– För mycket biltrafik känns som ett överliggande ständigt hot.

– Folk cyklar inte. Har aldrig varit i en stad med så mycket outnyttjad cykelinfrastruktur. Det är glest mellan cyklisterna, ett helt förfärligt vansinnigt sorgligt faktum.

Det är inte heller så kuperat som jag föreställt mig, så det är ingen egentlig bortförklaring till avsaknaden av cyklister (de finns ju såklart, men få).

Berlin är en mycket bättre cykelstad men med sämre och smalare cykelvägar. Hur? Där hänger det ihop, känns enhetligt, man har sin plats liksom, det är förutsägbart. I Wien kan man plötsligt få stångas ute i tät aggressiv biltrafik och det fina cykelväg(ej)nätet är plötsligt som bortblåst.

Från Wien tar det bara två och en halv timma till Budapest med tåg. Budapest rankas på en delad trettonde plats i Copenhagenize index ranking över cykelsnälla städer. Bäst i öst helt enkelt.

Kom hit igår vid sjutiden och blev aningens knockad. Rullade ner mot Donau med min Brompton, till broarna och vykortsvyerna och, kanske inte bara stod och gapade, men var ändå – berörd.

Efter en kort upptäcktsfärd, ibland cykelbar, ibland ocykelbar, checkade jag in på ett hotell. För 350:- spänn fick jag ett jätte fint litet singelrum i bra kvarter på Pest-sidan.

Efteråt letade jag vegetariska restauranger och fann Budapest hummus bar och åt helt suveräna falaflar som simmade i en läcker hummusröra med olivolja pinjenötter.

En värdig vegetarisk måltid

Efter föregående natt på tåget var jag rätt trött vid elvatiden och gick tillbaka till hotellet.

Nu har jag precis, med tanke på priset, fått en bra frukost med chokladcroissant (turkist och inte franskt har jag precis lärt mig) och allt.

Nu ska jag boka ett Airbnb-place. Roligare än hotell.

/DS